“Svenska kollektivavtal är under angrepp. Om löntagarna ska lyckas försvara kollektivavtalen och flytta fram positionerna, så behöver myterna om kollektivavtal skingras”. Det skriver Rasmus Hästbacka och Emil Broberg, förtroendevalda i SAC i en debattartikel i Arbetaren.

Curt Nicolin var ordförande för Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), föregångaren till Svenskt Näringsliv. Nicolins stridsrop år 1976 har blivit legendariskt: ”Vi måste kortsluta fackföreningssystemet.” Arbetsgivarna var desperata och det är lätt att förstå varför. Ända fram till år 1980 ökade lönernas andel av företagens förädlingsvärden, på bekostnad av vinstandelen. Vid denna tid var dessutom krav på demokratisering av arbetsplatserna väldigt populära.

Under Curt Nicolins tid inleddes en offensiv mot löntagarna som vi fortfarande lever under. Denna offensiv beskrivs förtjänstfullt i SVT-dokumentären Lönesänkarna och av forskarna bakom antologin Den sänkta löneandelen (2013). Dokumentären har gett upphov till en bok med samma titel. 

Arbetsgivarnas offensiv har sannerligen burit frukt. Den 12 juni 1999 gjorde finansmannen Robert Weil följande bokslut på Dagens Nyheters debattsida: 

”Kapitalister, förena er och tacka löntagarna! Tack till de många som avstått nästan allt för att vi kapitalister skulle kunna få alltför mycket! Men nu är kapitalets fest med största sannolikhet snart över och vi kommer nog aldrig mer att få uppleva något liknande igen.” 

Nio år senare, på DN:s kultursidor den 20 februari 2008, konstaterade Robert Weil att festen inte hade tagit slut. Kapitalisterna hade fått det ännu bättre.

En given måltavla för offensiva arbetsgivare är kollektivavtalen. På dagens svenska arbetsmarknad angrips avtalen genom åtminstone fem olika strategier. Arbetsgivare…

(1) …vägrar teckna kollektivavtal

(2) …tecknar avtal men vägra följa dem

(3) …anlitar andra företag med billig arbetskraft

(4) …avtalsshoppar, alltså tillämpar billiga kollektivavtal istället för dyra avtal samt

(5) …förespråkar och efterlever faktiskt kollektivavtal, men bedriver då en hård kamp för att förändra avtalens innehåll till löntagarnas nackdel.

Den första och andra strategin (att vägra teckna kollektivavtal eller vägra följa dem) används av diverse kriminella arbetsgivare som står utanför arbetsgivarföreningarna. Kriminella arbetsgivare har blivit ämnet för en lång följetong i Arbetaren, skriven av det regionala skyddsombud Emil Boss. Ämnet uppmärksammas också av podcasten GigWatch. 

Det är ett tecken i tiden att svenska myndigheter utvecklar en samverkan mot arbetslivskriminalitet. Det är också talande att ett aktuellt forskningsprojekt vid Stockholms universitet lyfter frågan: Varför fungerar inte den svenska arbetsrätten?

Strategin att teckna kollektivavtal men vägra följa dem används inte bara av uppenbara skurkar. Strategin används även av många företag inom ansedda arbetsgivarföreningar, såsom Almega i tjänstesektorn. Ett känt exempel på ett sådant företag är VGS Städtjänst AB, en fortsättning på företaget ST24. VGS är bundet av kollektivavtal mellan Almega och LO-förbundet Fastighets.

Den tredje strategin (att anlita andra företag med billig arbetskraft) används ofta av kommunala och statliga arbetsgivare. Arbetskraften är billig då dessa företag inte har eller inte följer kollektivavtal, alternativt så tillämpar företagen så pass usla kollektivavtal att arbetskraften blir billig.

Den fjärde strategin (avtalsshopping) främjas av ny lagstiftning, nämligen 2019 års antistrejklag. Fackliga gräsrötter och jurister varnade för att de nya strejkförbuden kommer att skydda arbetsgivare som avtalsshoppar. Det avfärdades som ”irrläror” av LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.

Under senare tid har anklagelser om avtalsshopping riktats mot det kommunala bolaget Liseberg, statliga Infranord, Svea Renewable Solar AB, Gate Gourmet, Almega och två av Verishures franchiseföretag (Hometec Security och ett annat företag). Juristen Kurt Junesjö summerar: ”LO-förbunden sitter nu fast i skiten.” 

Låt oss tillägga: avtalsshopping kan även driva tjänstemän och akademiker ned i skiten. Ett exempel är att redan år 2018 accepterade Journalistförbundet otrygga anställningar upp till 4 år (enligt ett nytt kollektivavtal) istället för max 2 år (enligt det gamla avtalet).

Den femte strategin (att efterleva kollektivavtal men förändra innehållet till löntagarnas nackdel) används av Teknikarbetsgivarna inom industrisektorn. Dessa arbetsgivare har ett vapen i förhandlingar som överträffar lockout flera gånger om: hotet om att flytta produktion utomlands.

De svenska fackförbunden är bra på att vurma för kollektivavtal, men sämre på att driva igenom och bevaka avtal. Det pågår en okritisk vurm för kollektivavtal som faktiskt skadar löntagarsidan. Många fackförbund blåser upp myter om kollektivavtal som gör det svårare för löntagarna att förstå sin situation och förbättra den. Vi syftar på särskilt tre myter som snarast bör punkteras.

(1) Den första myten är att kollektivavtal garanterar anställdas rättigheter. Nej, kollektivavtal innehåller rättigheter men dessa rättigheter måste försvaras när arbetsgivarna kränker dem. Den civilrättsliga vägen är att påkalla förhandling om avtalsbrott, yrka skadestånd och väcka talan i domstol. Tyvärr fungerar det inte mot militanta och resursstarka arbetsgivare. Då krävs det att personalkollektivet sätter ned foten och finner lämpliga påtryckningar.

Nej, kollektivavtal är en produkt av kamp, kompromisser och kohandel. Kollektivavtal är i sig varken positivt eller negativt. Det är avtalets innehåll och fackets förmåga att bevaka och använda avtalet som avgör avtalets värde.

En del svenska fackförbund framstår som uppgivna när det gäller att bevaka kollektivavtalen. LO-förbunden Byggnads och HRF har varsin lista över ”schysta” arbetsgivare. På dessa listor finns det arbetsgivare som systematiskt bryter mot kollektivavtal. De två facken vet om det, men de låter arbetsgivarna stå kvar på listorna (med argumentet att arbetsgivarna har kollektivavtal). Ett exempel är Nordiska Golv och Bygg AB som har utfört arbete i LO-borgen.

Ytterligare ett fack som ter sig uppgivet är LO-förbundet Fastighets. Detta förbunds flathet mot ovan nämnda städföretag (VGS) illustrerar hur kollektivavtal fungerar som avlatsbrev för skurkar. Syndikalister fortsätter dock att pressa VGS och dess kundföretag. Syndikalister lägger faktiskt mycket krut på att försvara avtal som har ingåtts av Fastighets, Byggnads och HRF. Men större insatser krävs.

(2) Den andra myten om kollektivavtal är att träffandet av kollektivavtal skulle vara en ren vinst för löntagarna, alltså att avtalen är något odelat positivt. Nej, kollektivavtal är en produkt av kamp, kompromisser och kohandel. Kollektivavtal är i sig varken positivt eller negativt. Det är avtalets innehåll och fackets förmåga att bevaka och använda avtalet som avgör avtalets värde.

En aspekt av kollektivavtal som alltid är negativ för löntagarsidan är en omfattande fredsplikt, alltså förbud mot strejk och andra stridsåtgärder. Så snart kollektivavtal träffas gäller fredsplikt under avtalsperioden (enligt paragraf 41 i medbestämmandelagen, MBL). Det hindrar inte att arbetsgivarsidan använder en uppsjö maktmedel mot personalen: omplacering, omorganisering, hyvling under hot om uppsägning etc.

Ur löntagarsynpunkt kan fredsplikten accepteras om facket lyckas sälja arbetsfred dyrt. År 2007 visade en undersökning att arbetsgivarna inom en viss bransch, hotell- och restaurangbranschen, är mest positiva till kollektivavtal. I Arbetaren gav Rebecka Bohlin följande kommentar: ”Det är verkligen inte förvånande att hotell- och restaurangbranschens arbetsgivare är nöjda med sina kollektivavtal – de innebär ju en överenskommelse med facket om landets billigaste arbetskraft.”

Den mest arbetsgivarvänliga delen av svenska kollektivavtal är att avtalen vanligtvis ger arbetsgivarna fria händer att leda och fördela arbetet. Det innebär exempelvis att arbetsgivarna enväldigt kan driva upp arbetstempot och minska personaltätheten, utan att bryta mot kollektivavtalen.

Arbetsgivarnas befogenheter att ta enväldiga beslut har utvidgats genom så kallad ”individuell lönesättning”. Syndikalister brukar påpeka att det i praktiken innebär subjektiv chefslönesättning. Värst är så kallade nollavtal eller sifferlösa avtal. Det är kollektivavtal utan garanterade lönepåslag. Fackförbund som tecknar sådana avtal bör, enligt vår mening, insupa en grundkurs i organisering.

Det är vidare så att många kollektivavtal innehåller svidande eftergifter som ger löntagarna sämre rättigheter än den arbetsrättsliga lagstiftningen. Lagregler som kan ersättas av sämre avtalsregler kallas semidispositiv lagstiftning. Ibland har det varit så illa att Arbetsdomstolen har klassificerat en avtalsregel som ”otillbörlig urholkning” av anställdas rättigheter. Arbetsgivaren har då blivit tvungen att tillämpa lagen framför kollektivavtalet i den delen.

Ett exempel på kollektivavtal som enligt vår mening bör betraktas som otillbörlig urholkning är ett av LO-förbundet Kommunals avtal. Detta kollektivavtal omfattar personliga assistenter i privata företag. Avtalet ger företagen rätt att avsluta en anställning så fort samarbetet med brukaren inte fungerar. Om företagen inte vore bundna av detta kollektivavtal, skulle cheferna vara skyldiga att försöka omplacera den anställde till en annan brukare eller till annat arbete inom arbetsgivarens verksamhet (enligt anställningsskyddet i LAS, paragraf 7).

(3) Den tredje och sista myten är att en arbetsgivare utan kollektivavtal har rätt att betala hur låga löner som helst. Myten har framförts via LO:s affischer och reklamannonser. Det kan framstå som en sanning då Sverige inte har någon lagstadgad minimilön.

Vi behöver också upprepa vad fackets grundläggande uppgift är. Framgångsrika fackföreningar bedriver kollektiv kamp för kollektiva uppgörelser. Då får uppgörelserna ett värdefullt innehåll som löntagarna också är beredda att försvara. 

I själva verket kan facket stämma arbetsgivaren till domstol och kräva skäliga löner (enligt paragraf 36 i avtalslagen). Måttstocken för skälighet blir då det rikstäckande kollektivavtalet i branschen. Det innebär att domstolen kan jämka upp lönerna, åtminstone till riksavtalets golv. Finns det inget riksavtal, så kan aktuell lönestatistik i branschen fungera som måttstock.

Arbetsdomstolens prejudikat är tydliga i situationer då individens lön är oklar: då ska lönen jämkas upp till golvet. Vad gäller om en låg lön tvärtom är klar, exempelvis att nivån framgår av ett skriftligt anställningsavtal? Även i dessa situationer skulle domstolen förmodligen jämka upp lönen till golvet, i vart fall om arbetstagarna har en underlägsen ställning (exempelvis migrantarbetare i relation till byggföretag och städföretag).

Om löntagarna ska lyckas försvara kollektivavtalen och flytta fram positionerna, så behöver myterna om kollektivavtal skingras. Alla vi som har fackliga uppdrag borde upprepa tre saker: att kollektivavtal inte garanterar rättigheter, inte är en ren vinst för löntagarna och att arbetsgivare utan kollektivavtal inte har rätt att betala hur låga löner som helst.

Vi behöver också upprepa vad fackets grundläggande uppgift är. Framgångsrika fackföreningar bedriver kollektiv kamp för kollektiva uppgörelser. Då får uppgörelserna ett värdefullt innehåll som löntagarna också är beredda att försvara. 

Vi vill slutligen uppmuntra alla löntagare att släppa lös sin kreativitet. Testa olika alternativ och komplement till kollektivavtal! I SAC har vi en ny strategi som omfattar många verktyg, däribland skriftliga individuella avtal som är likalydande för alla anställda. Hur kan individuella avtal användas?

Låt oss illustrera saken med ovan nämnda exempel: personliga assistenter i privata företag. Vårt råd till denna yrkesgrupp är att försöka genomdriva nya anställningsavtal som fastslår att alla har ett anställningsskydd enligt LAS paragraf 7 (inte enligt Kommunals kollektivavtal). Om lagstiftarna försämrar LAS, kanske anställningsavtalen borde fastslå att nuvarande paragraf 7 ska fortsätta tillämpas.

Så fort löntagare skaffar sig bra koll på kollektivavtal och släpper lös den fackliga kreativiteten, öppnas nya vägar framåt.

Rasmus Hästbacka, Tf jurist och facklig samordnare för SAC

Emil Broberg, regionalt skyddsombud i Göteborgs LS