Inskränkningar av rätten till fackliga stridsåtgärder trädde i kraft den 1 augusti. ”Risken för dumpning av löner och anställningsvillkor är nu markant högre”, skriver juristen Rasmus Hästbacka.
Den 18 juni antog Sveriges riksdag nya förbud mot strejk, blockad och andra fackliga stridsåtgärder genom några tillägg i medbestämmandelagen, MBL. Förändringarna uppfyller i hög grad den önskelista som Svenskt Näringsliv offentliggjorde år 2005 (genom skriften Den svenska modellen har kantrat).
Artikelförfattaren Rasmus Hästbacka är jurist.
Lagändringen bygger på ett förslag som Svenskt Näringsliv sedan presenterade sommaren 2018 tillsammans med ledarna för LO, TCO och Saco. Den 1 augusti 2019 trädde de nya förbuden i kraft.
Det är inget ovanligt att svenska fackföreningar kohandlar med stridsrätten. Det gör man varje gång nya rikstäckande kollektivavtal ingås. Med kollektivavtal följer fredsplikt, enligt paragraf 41 i MBL.
Det anmärkningsvärda i detta fall är att man har accepterat en facklig eftergift genom ny lagstiftning, dessutom utan att kräva något i utbyte. Svenskt Näringsliv lobbar nu för ytterligare begränsningar av stridsrätten, vilket samtliga borgerliga partier, inklusive SD, välkomnar.
Ledarna för LO, TCO och Saco påstår att den genomförda lagändringen ”bara” drabbar fristående fackföreningar som Hamnarbetarförbundet och SAC Syndikalisterna. Detta tror ledarna knappast på själva. Risken för dumpning av löner och anställningsvillkor är nu markant högre. Arbetsgivarna har nya möjligheter att använda så kallad avtalsshopping och gula fackföreningar under skydd av lagändringen. Avtalsshopping innebär att arbetsgivare väljer billiga kollektivavtal framför dyra. Gula fack kännetecknas av att de i praktiken har sin lojalitet hos arbetsgivaren.
För att illustrera de nya möjligheterna kan vi utgå från e-handelsföretaget Amazons etablering i Sverige. Ett tänkbart scenario är att Amazon ingår kollektivavtal med en gul fackförening. Föreningen kan vara startad av exempelvis företagets chefer eller deras affärsbekanta.
Det gula facket kan ingå ett avtal med usla villkor för personalen även om facket inte har några medlemmar hos Amazon. Det hjälper inte att seriösa fackföreningar därefter tecknar kollektivavtal som föreskriver bättre löner och anställningsvillkor. Enligt etablerad domstolspraxis är arbetsgivaren endast skyldig att tillämpa det först tecknade avtalet (om senare ingångna avtal strider mot det första).
Ett annat scenario är att fackförbund inom LO , TCO och Saco hinner först med att teckna kollektivavtal. Då kan Amazon ändå ingå ett gult avtal på obestämd framtid. När de seriösa kollektivavtalen löper ut eller sägs upp av Amazon, gäller det gula avtalet i stället. Då är vi tillbaka i det förstnämnda scenariot: usla villkor för personalen.
Rättsläget är inte solklart men förmodligen kommer det gula avtalet att räknas som det först tecknade.
Det räcker att ett fåtal arbetsgivare börjar avtalsshoppa (eller bara hotar med att göra detta) för att rubba spelreglerna för konkurrensen.
Det räcker att ett fåtal arbetsgivare börjar avtalsshoppa (eller bara hotar med att göra detta) för att rubba spelreglerna för konkurrensen. Företag med billig arbetskraft kan konkurrera ut seriösa och anständiga företagare. Det kan tvinga bransch efter bransch i nedåtgående spiraler.
Hur kan fackförbund som inte vill acceptera gula avtal ta strid för bättre kollektivavtal? Sedan lagändringen trädde i kraft den 1 augusti måste flera krav uppfyllas för att en strid ska vara lovlig. Syftet måste vara att ingå kollektivavtal och avtalskravet måste först framföras i förhandling. Det framgår av den nya paragrafen 41 d i MBL.
Fackets syfte måste dessutom bedömas som trovärdigt av Arbetsdomstolen om arbetsgivaren invänder att det egentliga syftet inte är att ingå kollektivavtal. Detta framgår inte av lagtexten utan av förarbetena till lagändringen. Om fackföreningen kräver ovanligt goda villkor (ur löntagarsynpunkt) kan kraven bedömas som avvikande från det normala på svensk arbetsmarknad. Då kan fackets syfte i sin tur bedömas som icke trovärdigt, vilket innebär att striden är förbjuden.
Det är en så kallad proportionalitetsregel som har smugits in genom ett nytt trovärdighetstest.
Om en seriös fackförening i förhandling med Amazon kräver ett bättre kollektivavtal än det gula avtalet, men Amazon vägrar, har facket rätt att vidta stridsåtgärder. I praktiken är det dock lätt för Amazon att direkt skriva under det bättre avtalet. Då inträder fredsplikt för den seriösa fackföreningen, enligt den gamla men fortfarande gällande paragraf 41 i MBL.
Samtidigt kan Amazon fortsätta tillämpa det gula avtalet. Facket kan inte vända sig till domstol för att tvinga arbetsgivaren att tillämpa löne- och anställningsvillkoren i det bättre avtalet (om det gula är först tecknat).
Vad får den seriösa fackföreningen göra när dess kollektivavtal löper ut? Facket kan på nytt kräva att Amazon ingår ett bättre avtal. Men om arbetsgivaren skriver under avtalet så upprepas proceduren: fredsplikt råder och det gula avtalet tillämpas. Facket kan testa att ställa så djärva avtalskrav att arbetsgivaren avvisar budet, för att sedan vidta stridsåtgärder. Men då är risken att fackets syfte att ingå avtal bedöms som icke trovärdigt, varvid striden blir olovlig.
Facket kan testa att straffa arbetsgivaren för att denne vägrade följa avtalet som löpt ut. Straffet kan utdelas på så vis att facket tar strid för ett nytt avtal och för kravet att detta ska tillämpas hädanefter. Men då är risken att striden blir olovlig enligt ett förbud i punkt 4, i nya paragraf 41 d MBL.
Vad innebär punkt 4? Ordalydelsen i denna punkt har förändrats i remissrundan. När regeringen först lade fram en promemoria hösten 2018 var det ganska tydligt att punkten förbjöd strid för krav på tillämpning. I slutversionen som riksdagen antagit är punkten mer oklar. Kanske medger punkten strid för tillämpning. Kanske bekräftar punkten bara ett gammalt prejudikat (Britanniadomen, som jag återkommer till nedan). Å andra sidan skriver regeringen själv (i remissen till lagrådet) att punkt 4 har genomgått en redaktionell förändring men inte en förändring i sak.
Oklarheten i punkt 4 är hursomhelst av mindre vikt. Den fackförening som vill vidta stridsåtgärder måste numera alltid först framföra avtalskrav i förhandling. Då kan arbetsgivaren omedelbart ingå avtalet med fredsplikt och sedan vägra tillämpa avtalets löne- och anställningsvillkor (om avtalet står i motsättning till ett annat avtal som är först tecknat).
Tidigare hade de fackliga organisationerna rätt att straffa arbetsgivare som avtalsshoppar på en mängd olika sätt.
Låt oss ställa det nya rättsläget i kontrast till vad som gällde innan den 1 augusti 2019. Tidigare var utgångspunkten fri stridsrätt. Det innebar att facken hade rätt att straffa arbetsgivare som avtalsshoppar på en mängd olika sätt. Facken var fria att ta strid för bättre villkor både genom att kräva kollektivavtal och utan att kräva avtal. Facken hade rätt att strida för nästan hur djärva villkor som helst. Det fanns ingen proportionalitetsregel (i form av det nya trovärdighetstestet). Det fanns inget krav i lagen att först föreslå ett kollektivavtal i förhandling.
Det enda förbudet mot stridsåtgärder av större vikt fastslogs i den ovan nämnda Brianniadomen. Det är ett förbud mot att ta strid för ett kollektivavtal med det uttryckliga kravet att detta avtal ska undantränga ett annat kollektivavtal. Detta förbud kunde facken emellertid kringgå genom att ta strid för ett eget kollektivavtal med kravet att avtalet ska tillämpas på de egna medlemmarna. Ett exempel är en strid vid Figeholms bruk (som var lovlig enligt Arbetsdomstolen). Sådana strider har medfört att arbetsgivare som avtalsshoppar faktiskt återgår till dyrare kollektivavtal fastän fackets uttalade syfte inte var att undantränga ett billigt avtal.
Den fria stridsrätten gjorde, kort sagt, att alla arbetsgivare hade starka incitament att avstå från avtalsshopping och gula fackföreningar. Därför har gula fack hittills varit sällsynta på den svenska arbetsmarknaden. Nu är frågan vad som finns kvar av detta incitament. Att förhandla fram dyra kollektivavtal är inte meningsfullt om arbetsgivare med lätthet kan tillämpa billiga avtal istället. De svenska fackföreningarna blir förmodligen tvungna att uppvisa en ny innovationskraft, för att stoppa en förslumning av arbetsmarknaden.
Fotnot: Förbuden i paragraf 41 d MBL begränsar endast den fackliga stridsrätten, inte arbetsgivares rätt att vidta lockout eller andra stridsåtgärder. Tre typer av stridsåtgärder från den fackliga sidan ser inte ut att träffas av de nya förbuden: sympatiåtgärder, så kallade indrivningsblockader där facket kräver betalning av ”klar och förfallen fordran” på lön eller annan ersättning för utfört arbete samt politiska stridsåtgärder i form av kortvarig demonstration. Lovliga sympatiåtgärder förutsätter dock att den strid man stödjer (primärkonflikten) är lovlig. Om fler primärkonflikter bedöms vara olovliga, enligt lagändringen, minskar också utrymmet för lovliga sympatiåtgärder.