”Utföraren lägger själv upp arbetet och styr över intäkterna” lyder parollen för den nya ekonomin. I själva verket är den tydligaste aspekten av nyordningen den rakt motsatta: en sällan skådad ofrihet.

Om man söker på ”våldsbejakande extremism” på Internet möts man av många infosidor från offentliga organ, alla med samma kategorier: högerextremism, vänsterextremism, islamism. Det leder till den absurda situationen att nazister, som står bakom en lång rad mord de senaste 25 åren, ställs sida vid sida med vänstergrupper som i 95 procent av fallen aldrig begått ett våldsdåd.

Till hoten mot våra gemensamma rättigheter kan också glömskan läggas. Varje hotfull ”privat område”-skylt som vi oreflekterat tar på allvar undergräver minnet av den rätt vi har tillsammans.

Det är lätt att vilja se på judeförföljelserna i Polen 1968, för jämnt 50 år sedan i år, mest som ett uttryck för den då rådande diktaturens paranoida idélandskap. Men är det inte i grunden samma syndabockstänkande vi börjar se prov på runtom i Europa i dag?

Varför hanterar de senaste årens nybildade vänsterprofilerade lokalpartier högerpopulistiska och nationalistiska idéer på ett så häpnadsväckande sätt? Och vad säger det om synen på folkligt engagemang i vår tid?

Parternas förslag till förändrade konfliktvillkor på arbetsmarknaden är förödande för de självständiga fackföreningarna. Men det innebär också att den grundläggande strejkrätten såsom vi känner den far all världens väg.

Ingen politisk situation varar normalt sett för evigt – inte ens den mörkaste. Men vad händer när ett politiskt klimat alstrar precis den ohållbara verklighet som det sedan gynnas av? Vi riskerar att skapa oss en framtid som är helt katastrofal.

Feministiskt initiativ vill, åtminstone en gång per år, tåga tillsammans med arbetarrörelsen. Men i partiets program finns inte ett spår av socialism. Ändå argumenterar de i sina arbetsmarknadspolitiska skrivningar som om socialismen redan vore här. Det ger en gravt missvisande bild av vad som krävs för att uppnå samhällsförändring.

Socialdemokraterna är fast beslutna att ta upp kampen i grenen ”tuffast retorik mot invandrare och asylsökande”. Troligen hoppas man därmed att både kunna ha kakan och äta den – att vinna SD-röster samtidigt som man utvecklar sin egen politik. Men den resan kan bara gå utför.