En tongivande religiös ledare har predikat manlig överhöghet och kallat judar för ”giftiga maskar” som bör fördrivas ur landet. Trots det anses de som bekänner sig till hans religiösa skolbildning vara ”liberala” i sin åskådning. Hur hänger det ihop?

Många sätter efter framröstandet av den nya Löfvenregeringen, baserad på en överenskommelse om högerpolitik, sina förhoppningar till rörelserna utanför riksdagen. Men innan vi förlorar oss i några illusioner måste vi inse hur passiviserade de etablerade fack- och hyresgäströrelserna i dag faktiskt är.

”Utföraren lägger själv upp arbetet och styr över intäkterna” lyder parollen för den nya ekonomin. I själva verket är den tydligaste aspekten av nyordningen den rakt motsatta: en sällan skådad ofrihet.

Om man söker på ”våldsbejakande extremism” på Internet möts man av många infosidor från offentliga organ, alla med samma kategorier: högerextremism, vänsterextremism, islamism. Det leder till den absurda situationen att nazister, som står bakom en lång rad mord de senaste 25 åren, ställs sida vid sida med vänstergrupper som i 95 procent av fallen aldrig begått ett våldsdåd.

Till hoten mot våra gemensamma rättigheter kan också glömskan läggas. Varje hotfull ”privat område”-skylt som vi oreflekterat tar på allvar undergräver minnet av den rätt vi har tillsammans.

Det är lätt att vilja se på judeförföljelserna i Polen 1968, för jämnt 50 år sedan i år, mest som ett uttryck för den då rådande diktaturens paranoida idélandskap. Men är det inte i grunden samma syndabockstänkande vi börjar se prov på runtom i Europa i dag?

Varför hanterar de senaste årens nybildade vänsterprofilerade lokalpartier högerpopulistiska och nationalistiska idéer på ett så häpnadsväckande sätt? Och vad säger det om synen på folkligt engagemang i vår tid?