17 januari, 2020
15 januari, 2020
10 januari, 2020
Ledare

Motståndet avgör du i dag

Som en motsats till totalitarismen ställs ofta den liberala demokratin. I sådana samhällen råder folkstyre, fri opinionsbildning och respekt för mänskliga rättigheter. Samtidigt finns det besvärande likheter mellan regimtyperna. Hit hör inte minst de stora klyftorna mellan de privilegierade eliterna och folkets flertal. Hit hör också den utbredda passiviteten bland medborgarna – en passivitet som för den liberala demokratins del inte orsakas av ett direkt hot om våld, men ändå manifesteras i lågt valdeltagande, sjunkande facklig organisationsgrad och ett svagt engagemang i föreningslivet.

Debatt

Dags för facken att organisera gig-arbetarna

”Nej, så här är det faktiskt: det är dags att börja kräva mer än vad arbetsköparen vill ge, det är dags att organisera och kräva. Stå upp och kämpa. En rapport som Breakit publicerat visar att det är möjligt att tjäna upp till 6000 kronor i månadslön, om du jobbat varje dag i en hel månad, tolv timmar om dagen. Om du jobbade dessa timmar och fick dom siffrorna på vilken annan arbetsplats som helst hade det blivit ramaskri från facken, strejk från Skåne till Norrbotten, men nu är det tyst.” Det skriver Patrick Bannon, ordförande för SSU Norrköping i en debattartikel i Arbetaren.

08 januari, 2020
03 januari, 2020
Signerat

Solidariteten är vad de vill förstöra

Kombinationen av att judiska röster förfalskas och idén att god politik bygger på att lyssna på den drabbade individen gör det svårt för politiker att agera mot antisemitism. Om man som politiker eller opinionsjournalist blir kontaktad av flertalet personer som utger sig för att vara judar och säger att det enda sättet att hjälpa judar är att slänga ut svarta ur landet och ytterligare avreglera vapenlagarna kan det vara svårt att veta vad man ska göra. Och för de politiker som hela tiden velat driva sådan politik finns det nu ett utmärkt svepskäl.

Opinion

En vrede som inte står stilla

”Vi kan nog enas om att det (oftast) inte är en framkomlig väg att överge befintliga barn om nu någon någonsin har krävt det, men innebär detta att den feministiska analysen med nödvändighet måste släppa tanken om den heterosexuella kärnfamiljens omöjlighet? Att vi alltmer sällan hör talas om en sådan omöjlighet hänger möjligen samman med att vår tids feminism, trots anklagelser om drev inom rörelsen och utåt, tycks vilja vara behaglig och välkomnande hellre än radikal och visionär.” Det skriver Anna Remmets i en krönika i Arbetaren.