Med sin blodsmystik, sin statsreligion och sin fanatiska antiintellektualism kunde forna tiders fascism tala till stora grupper som tiden tycktes ha sprungit ifrån. Vad dagens extremhöger saluför är snarare ett patetiskt syndabockstänkande som svar på småborgerlig ängslan och manliga neuroser.

Till hoten mot våra gemensamma rättigheter kan också glömskan läggas. Varje hotfull ”privat område”-skylt som vi oreflekterat tar på allvar undergräver minnet av den rätt vi har tillsammans.

Det är lätt att vilja se på judeförföljelserna i Polen 1968, för jämnt 50 år sedan i år, mest som ett uttryck för den då rådande diktaturens paranoida idélandskap. Men är det inte i grunden samma syndabockstänkande vi börjar se prov på runtom i Europa i dag?

I alla länder utom diktaturer ses strejker, blockader, demonstrationer och protestaktioner som grundläggande mänskliga rättigheter. LO:s ledning har en annan syn. Varför lanseras begreppet extremistfack om deras konkurrenter just nu?

Varför hanterar de senaste årens nybildade vänsterprofilerade lokalpartier högerpopulistiska och nationalistiska idéer på ett så häpnadsväckande sätt? Och vad säger det om synen på folkligt engagemang i vår tid?

Den rådande svenska modellen är så etablerad att inte ens den nyligen framlagda överenskommelsen om att begränsa strejkrätten tycks ha rubbat förtroendet för partsregleringen av arbetsmarknaden. Men det fanns en tid då arbetsmarknadens ”parter” ännu inte fanns till som någon sorts eviga storheter med inneboende krav på balans och samförstånd.