Många sätter efter framröstandet av den nya Löfvenregeringen, baserad på en överenskommelse om högerpolitik, sina förhoppningar till rörelserna utanför riksdagen. Men innan vi förlorar oss i några illusioner måste vi inse hur passiviserade de etablerade fack- och hyresgäströrelserna i dag faktiskt är.

Om utvecklingen ska vändas måste det ske på annat sätt än genom fortsatt tilltro till att några eliter ska fixa saken åt oss. Tvärtom måste en början vara just ett gräsrotsuppror mot de parti-, fack- och folkrörelsetoppar som i dag är beredda att sälja ut de människor de är satta att representera.

Förr hade vi välfärd. I dag ska en av samhällets grundläggande funktioner – att ta hand om gamla och sjuka – i stället alltmer skötas av en armé av anhöriga. Nåde den som är ensam och inte kan klara sig själv.

Ska makten tillåtas koncentreras hos ett fåtal eller ska den fördelas jämnt bland alla? Ska vissa tillåtas att tillskansa sig rikedom och privilegier på andras arbete eller ska ekonomin demokratiseras så att samhällsviktiga resurser ägs och förvaltas gemensamt? Först när dessa frågor ställs framgår det hur långt ut åt ena kanten den liberala ”mittens” lojalitet alltid har legat.

En ekonomiskt och socialt osäker omvärld får nu traditionella institutioner som äktenskapet att åter framstå som mer begärliga. Men i de gemensamma erfarenheterna av moderskapet finns också potentialen att kämpa för en progressiv förändring av samhället.