Ottarpriset tilldelas personer eller grupper som arbetar för kvinnors rättigheter i Elise Ottesen-Jensens anda och har i år, då Arbetaren fyller 100 år, delats ut för femte gången. Cecilia Irefalk berättar om priset och hur det gick till när tidningens redaktion instiftade det.
”Va, är det sant?! Jag trodde du skulle sälja på mig en prenumeration eller något. Nog för att Arbetaren är en bra tidning, men liksom det här… Vad glad och rörd jag blir!” Det utropar Bita Eshraghi en dag sent i november 2017 när jag ringer för att meddela att hon ska tilldelas det första Ottarpriset. Hon är läkare, specialiserad på gynekologi och obstetrik och unik i sin gärning i Sverige.
Med brinnande engagemang driver hon AMEL-mottagningen på Södersjukhuset i Stockholm, den första mottagning som inriktat sig på att hjälpa könsstympade kvinnor. 2017 hade den redan drivits under många år helt utan finansiering från Region Stockholm, det trots att Sverige är ett av Europas länder med högst andel könsstympade kvinnor.
Det är knappt någon i svensk historia som haft lika stor betydelse som Elise Ottesen-Jensen när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp.
Det offentliga tillkännagivandet av den första Ottarpristagaren ska ske redan den 2 januari 2018. Datumet är omsorgsfullt valt. På dagen 96 år tidigare, måndagen den 2 januari 1922, rullade det allra första numret av Arbetaren ur tryckpressarna på Lästmakargatan 29 i Stockholms gamla Klarakvarter. Samma dag fyllde sexualupplysaren, journalisten och syndikalisten Elise Ottesen-Jensen 36 år, hon i vars minne priset instiftats. Att det var just hennes liv och gärning som vi på redaktionen beslutat lyfta fram var ingen tillfällighet.
Så blev Elise Ottar
Samma år som Arbetaren grundades axlade Elise Ottesen-Jensen rollen som redaktör för sidan ”Kvinnan och hemmet”. Varje lördag skulle sidan förse tidningens kvinnliga läsekrets med allehanda husmorstips. Men Elise Ottesen-Jensen hade svårt att hålla sig inom dessa ramar.
Hon hade sett fattigdom på nära håll och hur materiellt armod hängde samman med könsförtryck. Hon hade sett hur den hårda lagstiftningen årligen tvingade fram tiotusentals illegala och livsfarliga aborter och hur kvinnors reproduktiva hälsa underställts mäns godtycke. Hon hade själv mist en två dagar gammal son under det första världskrigets svältår, och en av sina systrar hade hon sett dö av sorg efter att ha tvingats lämna bort ett utomäktenskapligt barn. Hennes förståelse för kvinnors utsatthet var djup och genuin. Feminist kallade hon sig långt innan ordet blivit allmängods.
Foto: Sverre Børretzen/TT
Det var på Arbetarens redaktion som Elise Ottesen-Jensen först tog sig namnet Ottar. Tillsammans med Moa Martinson radikaliserade hon kvinnosidan. Texterna om traditionella husmorssysslor trängdes snart ut av eldiga pamfletter om lika lön och aborträtt. Fruntimren höll sig inte längre på mattorna utanför de av männen ockuperade samtalsrummen.
När en livlig debatt om separat kvinnoorganisering inom SAC började breda ut sig på sidan blev det för mycket för dåvarande redaktionssekreteraren Ragnar Casparsson och hans likasinnade på redaktionen. ”Kvinnan och hemmet” underställdes huvudredaktionen och Ottars inflytande som redaktör beskars, vilket resulterade i att hon sade upp sig med buller och bång.
Men Ottar stod inte sysslolös. Förutom abortförbudet hade den så kallade preventivlagen införts 1911, en lag som straffbelade såväl upplysning som bruk av preventivmedel. I folkmun gick lagen under namnet ”Lex Hinke” efter den ungsocialistiska agitatorn Hinke Bergegren som var den som kraftfullast propagerat för fri kärlek och kondomer under devisen ”bättre med kärlek utan barn än barn utan kärlek”. Det var i hans spår som Ottar gick när hon riktade udden av sin kamp mot det hon kallade ”könslagarna” – preventivlagen och abortförbudet – som bidrog till att slå sönder otaliga kvinnors och familjers liv.
Året efter att Ottar lämnat Arbetaren gav hon ut månadstidningen Vi kvinnor som blandade fackliga och sexualpolitiska frågor. Tidningen nådde emellertid inte ut som hon hade hoppats utan i stället började hon skriva för Brand. I samma veva började hon bege sig ut på riksomfattande turnéer där hon inte bara föreläste och opinionsbildade mot ”könslagarna” utan även, sin vana trogen, gick till praktisk handling och hjälpte till att prova ut pessar på kvinnor.
1933, drygt ett decennium efter att hon började på Arbetaren, grundade så Ottar, tillsammans med en grupp socialistiska läkare och företrädare för arbetarrörelsen, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU). Målet var att skapa en bred folkrörelse och Ottar blev organisationens ordförande.
Opinion och direkt aktion
Jag själv började på Arbetaren våren 2010. Redaktionen låg då fyra trappor upp i SAC-huset på Sveavägen i Stockholm, i samma lokaler som tidningen flyttat till från Klarakvarteren vid den stora Norrmalmsregleringen 1954. Det var en till lika delar turbulent och fantastisk miljö att kliva in i. Inne i rummet där tidningsläggen förvarades kunde man gå direkt till källorna och texter av några av Sveriges tyngsta författare, journalister och debattörer – Stig Dagerman, Moa Martinson, Vilhelm Moberg, Birgitta Stenberg, Tage Danielsson och Hans Alfredson, Ivar Lo-Johansson och Elise Ottesen-Jensen, för att nämna några.
1933, drygt ett decennium efter att hon började på Arbetaren, grundade så Ottar, tillsammans med en grupp socialistiska läkare och företrädare för arbetarrörelsen, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).
Redan något år senare började vi på våra redaktionsmöten prata om att inrätta ett pris för att bättre synliggöra tidningens unika arv av kombinerad opinionsbildning och direkt aktion, något som skulle sätta ljus på tidningens spännande historia som verklig samhällsomdanare. Vilhelm Moberg-stipendiet, som tidningen delat ut från 1960 fram till det somnat in några år in på 00-talet, instiftades av författaren själv som ett branschstipendium till journalister och författare som ”utifrån en demokratisk grundsyn ger samhällsfrågorna en kritisk belysning”.
Men nu var det en annan typ av samhällsarbete vi ville belöna. Idéerna om ett sådant pris stöttes och blöttes under flera års tid men fick ge vika för mer akuta frågor om tidningens ekonomi, så som det är för alla små oberoende tidningar i dagens medielandskap.
Det skulle dröja många år innan vi kunde börja realisera vår plan. På våren 2017, efter ett omfattande arbete med en omvandling av tidningens grafiska profil, övergång till tvådagarsutgivning på webben samt en lansering av ett vidhängande månadsmagasin på papper, tog vi tag i idén på allvar. Vi började ringa in vilka företrädare för tidningen som kunde komma på tal. Moa Martinson hade sitt litterära pris som ABF delat ut sedan 1989, Ivar Lo-Johansson sitt med LO som avsändare och Stig Dagerman det kanske mest kända i sammanhanget, och också det av mer litterär/journalistisk karaktär. Vilka ville vi nå ut till med priset? Hur skulle utmärkelsen motiveras?
Med en oerhörd backlash för kvinnors rättigheter på många håll i Europa och en deprimerande statistik när det kommer till brott mot kvinnor på hemmaplan skulle vi givetvis lyfta fram Arbetarens viktiga feministiska historia. På så vis skulle tidningen synliggöra frågor om både klass och kön.
Att valet slutligen föll på Ottar känns i backspegeln självklart. Eftersom hon för de allra flesta är mest förknippad med RFSU var det viktigt att få grönt ljus därifrån. Vi kontaktade organisationen och dess tidning Ottar angående vår intention att instifta priset. Det mottogs väl och vi fick enbart lyckönskningar.
Ottarpriset instiftas
Den 27 oktober gick vi ut med ett pressmeddelande om att vi instiftar ett pris för att uppmärksamma och främja de som arbetar för kvinnors rättigheter i Elise Ottesen-Jensens anda. Gensvaret i media blev ganska stort. ”Vi på Arbetaren vill uppmärksamma det arbete som bedrivs av hennes efterföljare för att flickor och kvinnor ska slippa utnyttjas och hållas nere, individuellt och strukturellt. Det är ett arbete som många gånger sker i det fördolda, på kvinnojourer och i flyktingboenden, på skolor och vårdkliniker”, sade jag då till de tidningar som ville ha en kommentar om vårt nyinstiftade pris.
Tidpunkten kunde inte ha varit mer passande. Den intensiva Metoo-hösten hade just dragit in över Sverige. Det som några veckor tidigare börjat med en visselblåsning om mäktiga mäns övergrepp i Hollywood hade förvandlats till en hel blåsorkester som ljöd världen över. Kvinnor började berätta om sina levda erfarenheter av sexuellt våld och maktmissbruk.
Redan något år senare började vi på våra redaktionsmöten prata om att inrätta ett pris för att bättre synliggöra tidningens unika arv av kombinerad opinionsbildning och direkt aktion, något som skulle sätta ljus på tidningens spännande historia som verklig samhällsomdanare.
På redaktionen fortskred arbetet med priset. För oss var det självklart att det skulle vara fritt fram för allmänheten att komma med nomineringar. Det kom in närmare 20 förslag. Vi fattade beslutet genom redaktionsråd och röstning, och i enighet.
På försommaren samma år som det första Ottarpriset delades ut till kvinnoläkaren Bita Eshraghi klubbade Sveriges riksdag igenom den så kallade samtyckeslagen. En av de som hårdast drivit frågan om behovet av en samtyckesklausul i lagstiftningen var opinionsbildaren Ida Östensson. Samtyckeslagen, som också innefattar de två nya brottsrubriceringarna ”oaktsam våldtäkt” och ”oaktsamt sexuellt övergrepp”, har lett till 75 procent fler fällande domar i våldtäktsmål sedan den infördes den 1 juli 2018. För detta arbete blir Ida Östensson 2019 den andra välförtjänta mottagaren av priset.
I området Kronoparken i Karlstad kämpar den före detta undersköterskan Noorihe Halimi, som kom till Sverige som flykting från Afghanistan i slutet av 1990-talet, med att utbilda flickor och kvinnor i sex- och samlevnadsfrågor på persiska och dari. Vid sidan av det arbetar hon som doula, håller i syverkstäder och lär invandrade kvinnor att simma. Det är ett arbete som gör henne till 2020 års Ottarpristagare.
”Jag känner igen mig i henne och i hur hon kämpat för kvinnors och ungdomars rättigheter”, sade Noorihe Halimi om Ottar, när Arbetaren åkte till Karlstad för att intervjua och följa henne under en fullspäckad arbetsdag.
Krisen inom svensk förlossningsvård är något av oändliga historien. Det senaste året har media, som vore det nyheter, rapporterat om personalbrist och protestuppsägningar inom en sektor som i snart två decennier larmat om allvarliga brister som äventyrar personal, födande och oföddas liv och hälsa. Med facit i hand kunde det inte ha blivit ett mer träffsäkert utnämnande av Ottarpriset 2021 än de uthålliga BB-ockupanterna i Sollefteå.
Ända sedan januari 2017 har de drivit frågan om alla kvinnors rätt att föda tryggt och nära hemmet även om de bor på landsbygden. Redaktionen motiverade valet av pristagare med att ”rätten till en trygg förlossning är en feministisk fråga som är tätt sammanlänkad med frågan om en jämlik välfärd över hela landet”.
Och i år, 2022, när Arbetaren firar 100 år, går Ottarpriset till QJouren Väst. Det är en kvinnojour i Göteborg som sedan 2016 hjälpt våldsutsatta kvinnor med erfarenheter av missbruk och prostitution, en grupp som ofta ställs utanför samhällets hjälpinsatser villkorade av drogfrihet.
”Vi har ett annat perspektiv och menar att det är viktigt att utgå från att drogfrihet förutsätter ett liv fritt från våld och utsatthet”, säger Olga Rosengren, jourens verksamhetsansvariga, i en intervju med Arbetaren.
QJouren Väst är ett bra exempel på hur progressivt socialt arbete, för att ha effekt, måste baseras på erfarenheter från den insatserna riktas till i kombination med aktuell forskning, i stället för att frånta den utsatta autonomi och självbestämmande.
Maktobalansen är ett konstant, utbrett och sorgligt faktum, i våra privatliv och parlament, våra vardagsrum och lagrum. Därför behövs Ottarpriset.
Samtiden i Sverige
Det går en obruten linje från Ottars kamp till alla dessa pristagare. Och det saknas inte precis saker att elda under sin vrede med och kämpa för. Sedan vi inrättade Ottarpriset och fram till 2020 har 61 kvinnor mördats av sina manliga partners eller före detta partners i Sverige.
År 2020 anmäldes 1 530 fall av grov kvinnofridskränkning och 25 000 sexualbrott, varav 5 060 var anmälningar om våldtäkter mot kvinnor och nästan lika många mot barn. I fler än nio av tio våldtäktsanmälningar är offret en kvinna och förövaren en eller flera män. Men antal anmälda brott är förstås inte hela sanningen, mörkertalen är oöverblickbara.
Att lägga till detta har vi under pandemiåren 2020–2021 sett en kraftig ökning av prostitution, och handeln med fattiga och utsatta barn och kvinnor över gränserna är närmast okontrollerbar. ”Sugardating” och ”grooming” har blivit helt vanliga begrepp i gemene svensks vokabulär.
Signalerna från gräsrotsorganisationer om att antalet flickor och kvinnor i Sverige som blivit könsstympade nu kan vara dubbelt så stort som Socialstyrelsens officiella siffra på 38 000 har inte mötts upp av rättssystemet. På ungdomsmottagningarna vittnar barnmorskor om att tonårsflickor kommer in med sargade underliv efter att deras sexpartners levt ut drömmar direkt hämtade från hårdporren.
Små flickor på förskolor runt om i Sverige får inte gå barbenta eller hålla en kamrat av motsatta könet i handen. Och efter sommarloven gapar alltid en och annan bänk i våra grundskolor tomma, där flickor som gifts bort i sina familjers forna hemländer skulle suttit.
Detta är vår samtid i ett av världens mest jämställda länder, med en regering som utropat sig till feministisk. Maktobalansen är ett konstant, utbrett och sorgligt faktum, i våra privatliv och parlament, våra vardagsrum och lagrum. Därför behövs Ottarpriset. Det är ett synliggörande av allt det arbete och den kamp som oförtröttligt och inte sällan oavlönat pågår för att flickor och kvinnor ska ha samma rättigheter som män – inte bara i teorin.
I Ottars anda
Det är knappt någon i svensk historia som haft lika stor betydelse som Elise Ottesen-Jensen när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp. Hon for land och rike kring, mötte kvinnor i alla slags belägenheter – de prostituerade och internerade, de fattiga som förvärkts av arbete och otaliga barnsängar, de som insjuknat i könssjukdomar, våldtagits, som prövat att för egen hand fördriva foster, de försmådda och ofrivilligt gravida, de utan förmåga att mätta alla barnamunnar.
Den tidning hon var med om att försöka radikalisera i feministisk riktning har varit och ska vara en röst i tiden, en röst för de röstlösa, rättslösa, orättfärdigt behandlade. För att medierna inte bara ska rapportera om samma dystra saker om och om igen måste det finnas personer som verkar i Ottars anda. Som precis som hon kavlar upp ärmarna, förenar teori med praktik och inte bara snackar.
”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet”, skrev Ottar.
Det är den dagen som alla våra Ottarpristagare genom sitt oförtröttliga arbete tar oss närmare.
Cecilia Irefalk, som skrivit texten, var redaktionssekreterare på Arbetaren 2010–2018
Källor: Statistik från Brottsförebyggande rådet 2017–2020
