Svenska politiker tar inte klimatkrisen på allvar. Det menar nätverket Rebellmammorna som under tisdagen samlades utanför Riksdagen med banderoller och flygblad för att dela ut den nytryckta broschyren När klimatkrisen kommit i förhoppning om att få fler att agera.

– Jag gör det här i egenskap av mamma och medborgare i ett demokratiskt land som har förutsättningar att förändra.

Det säger Tatjana Boric-Persson där hon står utanför riksdagsentrén i centrala Stockholm.

Hon och de andra som samlats tillhör Rebellmammorna, en del av klimatnätverket Extinction Rebellion som de senaste åren fått stor internationell uppmärksamhet för deras aktioner runt om i Europa.

Nu vill de uppmärksamma riksdagspolitikerna att det behövs göras betydligt mer för att minska utsläppen och nå FN:s uppsatta klimatmål.

“Jag tycker det är pinsamt”

Broschyren de delar ut är en direkt anspelning på Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps Om krisen eller kriget kommer som nyligen skickades ut i en uppdaterad version till alla Sveriges hushåll. Den innehåller fakta om aktuell forskning och tips på hur det går att förändra.

• #31/2024
• Inrikes

Rebellmammorna: ”Uppenbarligen är mjuka material sprängstoff”

Enligt en nyligen publicerad undersökning från Världsnaturfonden vill sju av tio tillfrågade svenskar  att politikerna gör mer i klimatfrågan. Något Rebellmammorna menar inte återspeglas i den nuvarande regeringens politik.

– Jag tycker det pinsamt, undermåligt och saknar egentligen ord för hur dålig den förda klimatpolitiken är, säger Tatjana Boric-Persson.

Trots uppslutningen är det får politiker som dyker upp. En ensam vänsterpartist kommer dock ut och tackar för engagemanget.

– Priset, säger en av talarna vid den stillsamma manifestationen, för passivitet inför klimatkrisen är mycket högre än priset för omställning och klimatanpassning.

• #31/2024
• Inrikes

Hundratals rebell­mammor i klimataktion

Representanter från riksdagspartierna KD och SD har sagt att de vill tillåta landminor. Landminor har varit förbjuda sedan 1997, eftersom det är en form av vapen som inte gör skillnad på civila och militära mål. – Om landminor tillåts skulle det innebära att personminor grävs ner på eget territorium, så det är ett förslag att minera Sverige, säger Malin Nilsson, generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF).

Svenska politiker från KD och SD har sagt att de vill tillåta bruk av landminor, som har varit förbjudna i nästan 30 år. Och därmed lämna det internationella fördrag som förbjuder detta vapen och som Sverige har varit med och drivit igenom.

– Det finns ju en anledning till att de är förbjudna och det är för att de inte går att använda i enlighet med folkrätt, eftersom de inte gör skillnad på militära och civila mål och drabbar civila i stor utsträckning eftersom de ligger kvar i marken, säger Malin Nilsson, generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) till Arbetaren och tillägger:

– Globala siffror visar att ungefär hälften av de som drabbas är barn. Det är ett fruktansvärt vapen.

Ottawafördraget förbjuder landminor

Sverige var ett av de drivande länderna bakom förbudet mot landminor, vilket resulterade i Ottawafördraget 1997. Nu vill alltså KD och SD se om Sverige skulle kunna dra sig ur fördraget. KD och SD vill också öppna upp för att slopa förbudet mot klustervapen. 

Klustervapen är vapen som släpps från flygplan och sedan sprider sig över ett väldigt stort område och lämnar flera explosiva lämningar i marken, vilka sedan exploderar när exempelvis ett barn försöker plocka upp dem eller om någon rör sig i området. 

Malin Nilsson menar att det är anmärkningsvärt att politikerna går ut och gör ett sådant uttalande, för normen mot personminor och klustervapen är, enligt henne, stark.

– När man hör det här förslaget, känns det som att de knappt förstår vad de pratar om. Det man gör med personminor är ju att man gräver ner dem på sitt eget territorium, så det skulle ju handla om att minera Sverige, säger Malin Nilsson.

– Då undrar man vilken del av Sverige det är de här politikerna vill minera.

Runt 164 länder har undertecknat Ottawafördraget. Medan 40 stater, bland annat USA och Ryssland, inte har gjort det.

Argument som partierna framför handlar om att Ryssland tillåter minor och att de menar att vapen kan ha en avskräckande effekt. 

I Finland har också användningen av landminor varit uppe för diskussion nyligen. 

– Men Sverige har inga gränser mot Ryssland, så skulle vi då minera gränserna till våra grannländer, frågar sig Malin Nilsson. 

– Det skulle innebära att de som i slutänden skulle riskera att skadas är svensk civilbefolkning som eventuellt skulle röra sig i de här områdena.

• #91/2024
• Inrikes

Judiskt upprop mot svensk-israelisk vapenhandel

Menar KD och SD allvar med utspelet om landminor?

Enligt Malin Nilsson är det ett absurt påstående och hon undrar om det är genomtänkt eller om det handlar om att politikerna vill visa handlingskraft genom att prata om nya vapen och nya sätt att kriga.

– Det är också en stor sak att lämna ett nedrustningsavtal. Globalt behöver vi tilltro till internationell rätt. Att lämna ett nedrustningsavtal som man har varit aktiv i och lagt ner mycket arbete på skulle skada tilltron till internationell rätt.

– Det här avtalet har ju dessutom tagits fram för att skydda civilbefolkningen, säger Malin Nilsson och fortsätter: 

– Kristdemokraterna var med och drev fram att Sverige skulle vara en del av avtalet, så det är ju en helomvändning om partiet nu vill tillåta landminor.

Dessutom är alla EU-länder en del av Ottawafördraget och har en gemensam hållning. 

– Om Sverige och Finland skulle välja att lämna det skulle det vara en stor sak och något som skulle försvåra arbetet även i EU, säger Malin Nilsson.

”Vi agerar som att vi redan befinner oss i krig”

Malin Nilsson menar att vi borde lägga mer fokus på förebyggande arbete, att diskutera hur vi förebygger att hamna i en situation där vi överväger att använda mer vapen.

– Att överväga något som är så farligt för civilbefolkningen ska ju vara en sista utväg, inte något vi planerar för nu, säger hon.

– Det är som att vi agerar som att vi redan befinner oss i krig skulle jag säga. 

Tror du att det handlar om att Sverige ser en chans att tjäna ännu mer pengar på vapenproduktion?

I veckan presenterade regeringen en vapenexportutredning och i den framkommer att Sverige vill kunna exportera mera vapen.  

– Vi har tidigare haft en produktion av exempelvis klustervapen. Så det är inte omöjligt att man ser att Sverige skulle kunna producera även landminor, säger Malin Nilsson.

– Men de utspel vi har hört låter mer som att man i första hand vill kunna använda sig av dem. Men det känns inte som ett genomtänkt förslag utan mer som ett sätt att försöka fortsätta trissa upp stämningen kring de här frågorna. ”Att vi behöver mer vapen.”

Krigsretorik för att skapa rädsla

Malin Nilsson vänder sig mot vad hon ser som en krigsretorik som driver på rädsla i befolkningen. 

– Bilden som målas upp i debatten är att vi verkligen står inför ett hot som helt överskuggar alla andra betänkligheter som vi kan ha. Oavsett om det gäller införskaffandet av mer vapen, nya tillstånd till militäranläggningar eller övningsverksamhet. Alltihop bygger ju på att vi ska vara rädda nog att acceptera alla de här inskränkningarna i våra fri- och rättigheter i Sverige, säger hon.

Det viktiga, anser Malin Nilsson, är att den våldsspiral som nu är i spinn – att alla länder rustar upp – stoppas.

– Om Sverige skulle dra sig ur Ottawafördraget skulle det ge en signal till andra länder i världen att man inte behöver följa de fördrag som man gått med i och öppna upp för den här typen av inhumana vapen, som vi under de senaste 40 åren har arbetat för att förbjuda.

– Vi måste stoppa upprustningen innan det är försent, säger hon.

• #84/2024
• Ledare

Vendela Engström:
Jens Stoltenberg: Riddare av Nato-orden 

En ny aktionsgrupp vill väcka liv i den svenska djurrättsrörelsen. I helgen fritog de därför en grupp höns från en gård i norra Skåne.

– Vi gör det för att belysa djurens levnadsförhållanden och det som industrin så gärna vill dölja.

Det säger Rosa Sari från Lund som var med inne på gården och som till vardags jobbar som undersköterska.

Hon och de andra i den nybildade gruppen Alla vill leva tog sig in på gården natten till i söndags och fritog sex hönor. Efteråt lämnade de ett brev och en påse med chokladpraliner till djuruppfödaren.

De säger själva att allt gick lugnt till och att ingen åverkan gjordes för att komma in på äggfabriken, där tusentals hönor trängdes på golvet utan fönster och chans till dagsljus.

– I brevet vi lämnade på platsen beskrev vi situationen för djuren och förklarade varför vi genomfört aktionen. Samtidigt lovade vi att inte komma tillbaka så att ägaren inte ska känna sig orolig, säger Rosa Sari.

Den svenska djurindustrin har flera gånger ifrågasatts och liknade aktioner genomförts och bilderna på förhållandena för bland annat grisar och hönor har spridits i media. Trots det fortsätter, enligt Rosa Sari, allt som tidigare.

Medvetna val till julbordet

Nu inför jul, den helg på året då svenskarna troligtvis äter som allra mest animaliska produkter, hoppas aktionsgruppen att fler ska tänka efter.

– Jag tror inte att speciellt många är medvetna om hur det faktiskt ser ut i djurindustrin. Men om de gjorde det så tror jag att man skulle göra andra och mer medvetna val.

Rosa Sari tror att djurrättsrörelsen i Sverige är på framväxt igen efter de intensiva och uppmärksammade åren i slutet av 1990-talet.

– Jag hoppas naturligtvis på en växande rörelse med fler nya aktivister. I vår lilla och relativt nystartade grupp håller vi just nu på att planera fler fritagningsaktioner framöver, säger hon.

Hönsen som fritogs i helgen, kördes enligt Alla vill leva, till ”ett hem där de inte längre kommer att utnyttjas”.

• #92/2024
• Inrikes

Ny­industri­aliser­ing i Sápmi: ”Grön kolonisering”

Den så kallade gröna omställningen, med tillhörande nyindustrialisering av stora delar av Norrland och Sápmi, är för Samerådets Åsa Larsson Blind inget annat än en ny våg av kolonisering. – Statens övergrepp och koloniala politik gentemot samerna har aldrig upphört, säger hon.

Åsa Larsson Blind, som kommer från en renskötarfamilj och till vardags arbetar på Samerådet, inleder vårt samtal om den så kallade gröna omställningen med att belysa majoritetssamhällets förhållningssätt till de samiska områdena.

– Om vi tittar på vad som sker i norra Sverige och den delen av det som kallas Norrland och som överlappar med Sápmi, så är det i stort sett en ny våg av kolonisering. Från samiskt håll pratar vi om en grön kolonisering för att sätta fokus på de koloniala strukturer som Sverige har haft historiskt och aldrig brutit med. 

Hon beskriver den nyindustrialisering som pågår som en ny våg i en kolonial struktur, där Norrland och Sápmi är en del av Sverige där man ska hämta råvaror och producera resurser och överflöd till resten av Sverige.

Storskalig utvinning – ohållbart

Den andra sidan av den ”gröna omställningen” som hon vill belysa är vad som avses med omställning.

– Klimatforskarna vet vad vi måste göra: ställa om vårt samhälle, förbruka mindre resurser och släppa ut mindre koldioxid. Ändå handlar hela den gröna omställningen om att utvinna mer energi, i stället för att vi pratar om exempelvis energieffektivisering.

– Den energi vi ska använda måste vara ren energi, ja. Så vi måste ha förnybar energi. Men vi kan omöjligt tänka oss att vi ska byta ut ett energislag mot ett annat och fortsätta förbruka lika mycket. Det är bara ett utbyte – inte en omställning.

• #89/2024
• Analys

Arne Müller: ”Gröna omställ­ningen” drivs av vinst­intresse

Åsa Larsson Blind önskar också vidga perspektiven.

– Vi har en klimatkris men vi har också en biodiversitetskris. Och det som har lett oss hit är de koloniala strukturer som byggt på att fördriva samer för storskalig utvinning av naturresurser i norr. Inte minst storskogsbruket.  

Därför menar hon är det viktigt att fokusera på hur de skador som storskalig industrialisering har orsakat kan adresseras i dag, i stället för att fortsätta på samma linje.

– När det gäller biodiversitetskrisen måste vi börja bevara och skydda naturliga ekosystem, biologisk mångfald och inte minst börja restaurera mark, säger Åsa Larsson Blind.

Kiruna – gammal gruvfyndighet i ny skepnad

Sverige har hittat sätt att göra vinster på den så kallade gröna omställningen, till exempel när det handlar om batterifabrikerna och gruvdriften. Dessa är de två industrier som växer allra snabbast i norra Sverige just nu.

Det finns redan många gruvor, men även nya gruvprojekt ligger i startgroparna i Sápmi. Åsa Larsson Blind nämner Kiruna kommun där alla aspekter av klimatomställningen faller samman och blir tydliga.

Det var där LKAB tillsammans med energi- och näringsministern samt vice statsministern Ebba Busch i januari 2023 under Sveriges ordförandeskap i EU tog emot världspressen för att annonsera att gruvbolaget gjort det största fyndet av sällsynta jordartsmetaller i Europa. 

– LKAB driver ju just nu på att få börja gruvbrytning även i det som kallas Per Geijer-fyndigheten utanför Kiruna. Det är en fyndighet som man har vetat om väldigt länge. Det är mestadels järnmalm, men det som är skillnaden nu är att man profilerar den som sällsynta jordartsmetaller, för då är det berättigat i den gröna omställningens logik, säger Åsa Larsson Blind. 

Genom att fokusera på de mer ovanliga jordartsmetallerna som ligger inbäddade i järnmalmen kan gruvbolaget enligt EU:s nya mineralstrategi, Critical Raw Materials Act, ansöka om bidrag från EU-kommmissionen för så kallade ”kritiska projekt”. 

Företagen hittar alltså sätt att berättiga det de önskar göra i form av investeringar ur ett klimatomställningsperspektiv. Men om man granskar det så kan man fråga om det verkligen är befogat eller ens positivt för miljön, klimatet eller biodiversiteten?

”Världsnyheten” som basunerades ut med pompa och ståt hotar dessutom rennäringen i området och de renskötande samernas leverne och kultur. 

Renskötseln i Gabna sameby hotas av nya markexploateringar

Per Geijer-fyndigheterna ligger i anslutning till den nuvarande gruvan och inte långt från Kiruna stad och skulle gruvbrytning startas där skulle det innebära att den sista befintliga flyttleden för Gabna sameby, skulle skäras av, vilket skulle få fruktansvärda konsekvenser. Något som Arbetaren har rapporterat om tidigare. 

– Om de öppnar den här påtänkta stora gruvan på våra renbetesmarker, som redan i dag går på två sidor om nya Kiruna stad, skulle det innebära att den sista av fem markvägar för renarna skulle försvinna, säger Karin Kvarfordt Niia från Gabna sameby till Arbetaren.

– Renskötseln i området är inne i en kollaps på grund av alla exploateringar, tillägger hon.

• #90/2024
• Inrikes

Gruvmotstånd i Oviken: ”Behöver vi mat eller batterier?”

Gabna är en av de mest utsatta samebyarna i Sverige då det kommer till intrång och markexploateringar. Det har funnits gruvor på deras mark i över 135 år, bland annat LKAB:s, Sveriges största, järnmalmsgruva. I dag finns det ytterligare tre andra öppna gruvor, och tre föreslagna på området samt Kirunas nyuppbyggda centrum.

– Sedan har vi all infrastruktur runt omkring med vägar och tunga transporter som går genom vår mark ända till Narvik, vilket innebär enorma ingrepp på naturen och den biologiska mångfalden, säger Karin Kvarfordt Niia. 

“Vi är beroende av våra områden”

Åșa Larsson Blind säger att det är svårt för dem som samer och minoritetsfolk som lever i de här koloniala strukturerna att komma igenom med ett alternativt budskap, när majoriteten och staten på nationell nivå har makten att definiera diskussionen och begreppen. 

Hon beskriver det som helt oförenligt att det hela tiden pratas om nya investeringar och samtidigt om klimatomställning och ett hållbart samhälle.

– Sverige ska bidra till världens hållbarhet. Men är det rimligt att Norrland och Sápmi ska offra sin lokala hållbarhet och sitt lokalt hållbara samhälle för att vi ska bidra med mineraler och resurser till världens hållbarhet på global nivå? säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:

– Det är inte heller så att mineralfyndigheterna endast finns i norra Sverige. Det är absolut inte så, men det är bara i norra Sverige man anser det befogat och möjligt att bryta de här fyndigheterna i stor skala och i den utsträckning som har gjorts under historien och fortsatt planeras för. 

Enligt henne har bolag och politiker tillsammans drivit på den här utvecklingen utan hänsyn till samerna, som är ett av världens internationellt erkända urfolk. Sverige har inte ratificerat urfolkskonventionen, ILO 169, som ger vissa garantier för urbefolkningarnas markrätt. Trots att Sverige enligt folkrätten är skyldigt att ratificera ILO 169.

På många platser i världen använder majoritetssamhället söndra och härska som metod när det kommer till exploatering av naturresurser – hur har samerna stått emot det?

– Samerna har en enad position när det kommer till grundfrågan att skydda den samiska kulturen, säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:

– Som urfolk är det våra traditionella områden och tillhörigheten till dem som vår specifika kultur grundar sig på. Vi är beroende av våra områden. Det är också så djupt rotat i vår kultur att det inte bara handlar om att vi har rätt till att nyttja de här områdena utan vi har också en skyldighet och ta hand om dem. Det är ett förhållningssätt som vi delar med andra urfolk världen över. 

Hon säger att hon blir frustrerad när hon tänker på att urfolk, världen över, som har så mycket att bidra med kring hur vi kan bygga ett mer hållbart samhälle, inte tillåts delta i diskussioner och beslut. 

Forskningen visar att 80 procent av den globala biologiska mångfalden finns i urfolksområden. Och biodiversiteten i världen minskar långsammare inom dessa områden.

– Det visar ju att hos urfolk finns aspekterna av hållbarhet och cirkulär ekonomi inbyggt. Det som hela världen letar efter.

– Men fortfarande 2024 är vi på en nivå där vi urfolk måste argumentera för att få vara med och delta i diskussionerna, som vid de årliga COP-mötena.

Det är också här det är lätt att bli konspiratorisk, och tro att det inte finns någon genuin vilja hitta lösningar utan att det faktiskt bara är business as usual, säger Åsa Larsson Blind.

Hon påpekar också att klimatförändringarna är något som påverkar samerna i vardagslivet i allra högsta grad sedan flera år tillbaka. Det innebär stora utmaningar inte minst för renskötseln. Hon beskriver en dubbel börda.

– Vi lever med effekterna av klimatförändringen under alla delar av året, såsom nu den här hösten, när vintern är sen. Det innebär svårigheter för renarna att hitta mat och medför risker, såsom att isarna inte håller. Det andra handlar om att vi måste agera och hantera alla andras klimatåtgärder på våra traditionella marker, som gravt inkräktar på våra traditionella liv.

Åsa Larsson Blind är inne på det som hon ser som en skevhet i debatten: att någon ska tvinga oss att göra det ena eller det andra, i stället för att se att vi sitter i situationen tillsammans och att vi alla ska hitta en lösning.

– Det är ju inte för någon annans skull som vi ska ställa om samhället, utan för vår egen, för planetens skull.

– Till viss del, som jag sade tidigare. Från samiskt håll. Det här är våra marker. Sen har vi i den samiska kulturen inte samma äganderättsbegrepp, men det ligger ett historiskt arv i marken. Det här är våra områden. Vi ser inte det här som vilka områden som helst. Utan det här är de områden där generationer före oss har levt sina liv och kunnat göra det tack vare de här markerna. Det är vårt ansvar att bevara dessa marker så att generationer efter oss också kan leva av samma marker.

Saknas nationellt regelverk

Åsa Larsson Blind lyfter också det som hon ser som en övertro till ekologisk quick fix. Att så fort man hamnar i en svårighet ska man hitta en snabblösning, och sätter sin tilltro till att teknologin ska lösa problemen, i stället för att göra det jobbiga grundmurade arbetet. Något hon menar hela koloniseringen bygger på – bosättarkolonialismen – att hela tiden söka nya områden och ta över dem, som om det inte fanns något där innan.

– Hela tiden ska man hitta en ny värld. Har vi förbrukat den här, då går man bara vidare. I stället för att, som ur ett urfolksperspektiv, se att det är dessa marker vi har och dem måste vi ta hand om, säger hon och fortsätter:

– Och vi är ömsesidigt knutna till de här markerna. Om en större del av jordens befolkning hade den grundförståelsen tror jag att det vore helt annorlunda. Urfolk världen över har fortfarande de här pusselbitarna i våra traditionella näringar, i vår samhällsstruktur och i våra kulturer. Vi kan lära oss av det. Men i stället blir vi marginaliserade och får inte plats vid bordet när vi ska prata om dessa frågor, om det så är på COP eller nationellt. 

Åsa Larsson Blind säger att hon saknar ett nationell ledarskap. Som det har blivit tycks allt ligga i händerna på industrierna och företagen. Det är ju inte de som ska driva utvecklingen, utan det borde ske nationellt med regelverk och system för hur till exempel omställningen ska ske.

– Gruvverksamhet kan, för att ge ett exempel, inte vara en grön verksamhet, den kan inte vara hållbar, för det är utvinning av en icke-förnybar resurs. Men det kan naturligtvis vara så att vi behöver vissa ämnen, och att vi behöver utvinna dem. Då ska det göras, men inte under falska premisser om att det är en grön hållbar verksamhet utan argumenten ska utgå ifrån vad det faktiskt är.  

Ett nationellt ledarskap skulle även kunna ha ett bredare helhetsperspektiv och titta på rimligheten i vad ett område kan tåla.

– För det kan inte vara så att vi ska utvinna mineraler till vilket pris som helst. Vilket är det som håller på att ske i vissa delar av Sápmi. Till exempel i Kirunaområdet riskerar man helt enkelt att offra mänskliga rättigheter och en urfolkskultur, som är grundlagsskyddad och skyddad enligt internationell rätt, för ännu en gruva. 

Gruvdrift och renskötsel går inte ihop

Konsekvenserna är oöverblickbara. Åsa Larsson Blind pekar på en av flera kulturella aspekter som aldrig tas i beaktande eller värderas.

Gruvdrift och renskötsel går inte ihop. För gruvor gör om renbetet till sten. 

– Vi har inte ett exempel på en väl återställd gruva, där man kunnat återbörda tidigare gruvområde till renbetesmark, säger hon.

Utanför Vittangi i Kiruna kommun, vill ett australiensiskt bolag starta en grafitgruva. Man pratar om en drift på 25 år, men i själva verket skulle det innebära att man ödelägger området för säkert 100 år framåt. 

– Det är inte ett jättestort område, men det innebär förlorad renbetesmark under alla dessa år. Det handlar också om att en eller snarare två generationer samer inte kommer att lära känna de här markerna, lära sig namnen på platserna eller kunna flytta över de här områdena, konstaterar Åsa Larsson Blind.

Allting handlar om att den som har makten att fatta beslut också har makt att bestämma vad som är viktigt och vad som ska bevaras. I Sverige talar man om riksintressen, men urfolksrätt eller internationell rätt finns aldrig med när man väger intressen mot varandra. 

Hade det gjort någon skillnad om Sverige hade ratificerat urfolkskonventionen ILO 169, som antogs i FN 1991 och som Sveriges riksdag röstade nej till att ratificera senast 2015? 

– Det är klart det skulle göra skillnad. Hade Sverige ratificerat konventionen så skulle man väldigt tydligt ha den att stå till svars för. 

Hon tillägger dock att det inte skulle lösa alla problem.

– I Norge, som har ratificerat 169, är det ändå inte oproblematiskt med industriutvinningar.

Girjasdomens betydelse

I Girjasdomen 2020 gjorde Högsta domstolen den bedömningen att Sverige, oavsett om man har ratificerat ILO 169 eller inte, bör leva upp till internationell praxis, till exempel principen om fritt informerat förhandssamtycke (FPIC) – en rättighet som stipuleras i urfolksdeklarationen UNDRIP.

Att Sverige trots att man har erkänt historiska övergrepp mot samerna fortsätter att inte ta hänsyn till vad samerna behöver för att kunna fortsätta existera hotar rennäringen och samernas kultur i stort.

Kommer ni kunna fortsätta med renskötsel om den här storskaliga industrialiseringen går vidare? 

– Nej, det finns områden där den röda linjen har korsats för länge sen, säger Åsa Larsson Blind och fortsätter:

– Det är en väldigt historielös utgångspunkt i debatten att ta avstamp i nuet och prata om vad vi ska göra framåt. Det går inte prata om situationen i Sápmi och för renskötseln utan att ha en uppfattning om allt som har hänt fram till nu. Att den här industrialiseringen har föregåtts av flera andra industrialiseringsvågor och alla med nya argument. En gång var det vattenkraften som kom och dränkte stora områden, inklusive stora betesarealer för renarna. Nu är det den gröna koloniseringen.

– Situationen i dag är nästintill ohållbar på många håll. Och då pratar man bara om ytterligare exploatering. Det finns en gräns för hur mycket man kan begära av ett folk och hur mycket man ska offra för det allmänna. 

Renskötaren Karin Kvarfordt Niia från Gabna sameby är inne på samma sak:

– De stora gruvexploateringarna vi ser nu är ett hot mot hela vårt leverne och kultur, som för renskötarfamiljer är kopplat till rennäringen året om, säger hon. 

Restaurering av betesmark

Vad är det då vi måste göra?

– Jo, bland annat måste vi börja titta på att restaurera betesmark. Det finns bra forskning på hur man kan restaurera.

Och så skulle Åsa Larsson Blind vilja se realistiska, seriösa diskussioner om vad som behövs för att renskötseln ska kunna fortsätta 

– Vill man prata om att ta nya marker i anspråk så måste man också ha en realistisk diskussion om hur vi kan säkerställa att renskötseln kan fortsätta. Och nationellt måste det finnas en ambition för att renskötseln ska kunna fortleva, säger Åsa Larsson Blind.

– Vi har ju otroligt stora utmaningar i vardagen som det är – bara klimatförändringarna i sig innebär gigantiska utmaningar – för vi är ändå en näring som lever och styrs av väder och vind. Alla extremväder som händer, har förödande konsekvenser på vår vardag, på vår egendom, på våra renar.

Och på det läggs dessa klimatåtgärder och exploateringen. För oss är inte det här två skilda saker. Allt som händer på markerna hänger ihop. Så vi behöver en seriös diskussion om vad renskötseln behöver för att den ska kunna fortsätta bedrivas på ett kulturellt acceptabelt sätt.

Vi kan inte bara hägna in våra renar och ge dem foder, det är inte samisk renskötsel. Då har man industrialiserat renskötseln, och det är inte det vi behöver nu. 

I dag använder samerna transporter och foder till renarna. Inte för att de vill, utan för att tidigare markanspråk ha tvingat dem till det här under det senaste århundradet. 

– Våra traditionella arbetsmetoder har blivit omöjliga att använda, så det är klart att vi också anpassar oss. Det krävs en respektfull diskussion om att renskötseln är en kulturell urfolksnäring, som är grundlagsskyddad, skyddad enligt internationell rätt. Vi har rätt och vi ska inte först behöva berättiga vår existens på våra områden, säger Åsa Larsson Blind.

Vid sidan av att restaurera betesmark kan renskötsel i sig fungera som en klimatåtgärd. 

– Renskötsel är ju definierat som en klimatåtgärd inom forskningen. Den motverkar klimatförändringen och uppvärmningen i och med att man håller landskap öppna. Vi behöver titta på de positiva delarna som renskötseln kan bidra med i klimatomställningen inom de samiska områdena. 

Påverkas samiska kvinnor och män på olika sätt i den gröna omställningen, det vill säga finns det ett feministiskt perspektiv att lägga på konsekvenserna av den utveckling som nu är?

– Det samiska samhället och de samiska näringarna bygger på en familjebaserad verksamhet. Och det som har hänt under historiens gång, när levnadsgrundlaget för det samiska samhället har underminerats, är att allt färre kan leva och försörja sig på de traditionella näringarna. Det i sin tur har påverkat familjesituationen och vardagen för samiska familjer. Fler samiska män än kvinnor har blivit kvar som renskötare när många tvingats ha andra yrken. 

En annan förändring som har skett är att numera ser man renskötseln som just ett yrke och ett ganska manligt yrke. Vilket det traditionellt inte har varit, eftersom renskötsel innehåller så många delar där hela familjen behövs. Men man har tvingats till en rationalisering och det mycket på grund av den nuvarande lagstiftningen, som staten, inte samerna, har beslutat om.

Åsa Larsson Blind vill även lyfta fram barnen. Även de påverkas. 

– Barnkonventionen är lag i Sverige och i den är det fastslaget att barn har rätt till sin kultur. Och det här är problematiskt för vi ser att den utveckling vi har underminerar möjligheterna att leva från de samiska näringarna. Något som i sin tur innebär att samiska barn och ungdomar förvägras sin kultur och sitt språk. Det utarmar det samiska samhället på alla fronter.  

– Ser man inte det som sker så ser man inte heller ens en tillstymmelse till försök till motverkande åtgärder. Det saknar jag verkligen.