”Va, är det sant?! Jag trodde du skulle sälja på mig en prenumeration eller nå­got, nog för att Arbe­taren är en bra tidning, men liksom det här… Vad glad och rörd jag blir!”

Det är mörkt när bussen slirar fram genom snömodden i Stockholm och stannar vid Södersjukhusets huvudentré. Där inne luktar det desinfektionsmedel. Två våningar upp ligger gynakuten och akutmottagningen för våldtagna. Läkaren Bita Eshraghi, specialiserad på gyneko­logi och obstetrik, har just gått av sitt pass.

Vi tar hissen ned och hon visar in till ”Vulvarummet”, där väggarna är målade i dämpade färger. Ljusslingor ger en mjuk belysning som ramar in rummet med den enorma gynstolen. Här håller AMEL-­mottagningen till, den enda i sitt slag för könsstympade kvinnor i Sverige. I dag saknar den finansiering från Stockholms läns landsting, trots att antalet patienter ökat kraftigt de senaste åren. Mottagningen drivs helt med hjälp av goodwill.

– Vi har inget officiellt uppdrag. AMEL-­mottagningen finns enbart för att vi är några stycken som tycker att dess existens är viktig att slåss för, säger Bita Eshraghi, som ansvarar för mottagningen.

Omkring 140 kvinnor om året söker sig hit, ofta för att få hjälp med problem kopplade till könsstympning, ibland för andra gynekologiska besvär men med en önskan om att träffa en läkare eller barnmorska som har vana att undersöka pati­enter som är könsstympade. Enligt Socialstyrelsen finns det troligen 38 000 köns­­stympade kvinnor i Sverige, men myndigheten har fått kritik då det anses vara en underskattning.

En rapport från organisationen Action Aid som släpptes i början av december gör gällande att det kan finnas betydligt fler könsstympade kvinnor i landet. Sverige är också ett av de EU-länder, vid sidan av Italien och Nederländerna, som har störst andel kvinnor från länder där könsstympning är tradition, framför allt Somalia, Eritrea och Etiopien.

– Det finns ett stort mörkertal. Social­styrelsen vet att 38 000 är en underdrift utifrån en estimering på folkbokföringen. Endast kvinnor med ursprung från länder där prevalensen av könsstympning är över 50 procent är inkluderade, säger Bita Eshraghi.

Hon menar att det behövs mer preventivt arbete för att könsstympning inte ska drabba någon flicka i Sverige. Det finns exempel där flickor förts tillbaka till sina hemländer för att genomgå ritualen, och den typen av risker behöver samhället lära sig att identifiera, enligt henne.

Det kan handla om att kvinnor som könsstympats sökt för urinvägsinfektioner 15 gånger utan att någon enda läkare bett att få göra en under­sökning.

Samtidigt visar också forskning att många som migrerat till Sverige här tar avstånd från sedvänjan.
De flickor och kvinnor som redan har utsatts ska ha rätt till en adekvat och jämlik vård. Så ser det inte ut i dag, konsta­terar Bita Eshraghi.

– Det här är en patientgrupp som faktiskt inte får den jämlika vård som man säger att man erbjuder. De skyfflas i stället undan och blir skuggmedborgare. Kvinnorna i den här gruppen är inte de som startar uppror, som demonstrerar utanför landstingshusen, vet sina rättig­heter och kräver dem och kanske rent av mer än de ens har rätt till, säger Bita Eshraghi.

Bita Eshraghi plockar fram en ask i bleklå papp, stor som en skokartong. Ur den tar hon fyra modeller gjorda i lera. Den första föreställer ett helt ostympat kvinnligt underliv med klitoris samt inre och yttre blygdläppar intakta. De andra tre visar på olika nivåer av stympning.

En visar ett underliv som utsatts för det som kallas ”faraonisk omskärelse”, det innebär att underlivet är ihopsytt och bara en mycket liten öppning har lämnats kvar för att urin och mensblod ska kunna rinna ut.

Hon berättar att kvinnorna som söker sig eller remitteras till mottagningen kan ha varierande problem, men de vanligaste är återkommande urinvägsinfektioner, lång tid att tömma blåsan och att för­snävningen över slidan orsakar smärta vid samlag och hinder inför förlossning.

Det kan också handla om andra problem som smärtsamma nervknutor, vaginala infektioner, ärrvävnad som smärtar, infertilitet, psykosociala besvär och flashbacks från övergrepp. Vissa av kvinnorna vet inte själva vilken typ av stympning de genomgått då de ofta varit små vid tillfället.

I dag får AMEL-mottagningen patienter remitterade bland annat via mödra­hälsovården, ungdomsmottagningar, gynekologiska mottagningar, vård­centraler, socialtjänsten och andra delar av slutenvården. Det blir också vanligare att gode män till ensamkommande hör av sig, berättar Bita Eshraghi. Ett av de största problemen som hon ser i dag är att vården inte ens vågar fråga kvinnorna om deras erfarenheter.

– Vården saknar både kompetens och vågar inte fråga. Det kan handla om att kvinnor som könsstympats sökt för urinvägsinfektioner 15 gånger utan att någon enda läkare bett att få göra en under­sökning, säger hon.

– Samhällets tystnad är ett svek mot de här kvinnorna. Det finns en rädsla för att fråga som kan jämföras med frågan om våld i nära relationer som vården fick i upp­drag att ta på allvar redan för tio år sedan. Än i dag har vi inte mod att fråga kvinnor som till exempel söker för abort om de utsatts för våld av sin partner. I stället frågar vi om längd och vikt och ”har din mamma haft en blodpropp?”.

– Jag tyck­er att vi som arbetar inom vården måste släppa alla rädsor kring ”hur ska jag våga fråga, vilket ord ska jag använda?”, och sluta ha egna fördomar om kvinnan kommer att bli kränkt eller inte. Kränk­ningen för kvinnorna består i att de sökt vård om och om igen utan att få den vård de har rätt till.

Sexuellt våld är en fråga som sällan prio­riteras, säger Bita Eshraghi, och exemplifierar med att såväl AMEL-mottagningen som akutmottagningen för våldtagna är unika i Sverige.

– Våldsfrågan är en svår fråga för alla, den är liksom alldeles för stor, vi har inte verktyg att hantera den. Vi hör grannen som vi lånat socker av och hejat på i trappan bli slagen, men vi vågar inte ringa polisen eller knacka på och fråga.

När jag blev doktor insåg jag vilken maktposition jag har, att dörrarna plöts­ligt öppnades in till rum jag inte haft tillgång till tidigare.

Här på Södersjukhuset, just i det rum vi sitter, drog Bita Eshraghi tillsammans med med några andra kollegor också igång en gynmottagning för papperslösa kvinnor 2013. Vården bedrevs ide­ellt och mottagningen hade öppet varje onsdagskväll. Då var behovet enormt, men efter att lagen som gör att även papperslösa har rätt till vård började implementeras minskade köerna och verksamheten kunde läggas på is.

Men hennes engagemang för sam­­­­­hällets mest utsatta grupper är oförminskat.

– När jag blev doktor insåg jag vilken maktposition jag har, att dörrarna plöts­ligt öppnades in till rum jag inte haft tillgång till tidigare. Med makt följer ett an­svar, och den makt jag fått vill jag använda till att ge till dem som ingen har.

Den inställningen säger Bita Eshraghi att hon ärvt av sina föräldrar. Hon föddes i Iran 1983, men kom till Sverige i början på 1990-talet med sin familj. Då var hon nio år och hade ända sedan fem-sexårs­åldern vetat att hon skulle bli läkare. Familjen hamnade i Örnsköldsvik, som Bita Eshraghi beskriver som en bra plats att växa upp på.

– Mina bröder kom hit först som ensamkommande och sedan kom vi andra. Samvetet har jag fått från mina föräldrar, så är det för många exiliranier. Vi hade det ganska bra, min mamma var frisör och min pappa arbetade som hälsorådgivare, och vi fick lämna allt. Vi syskon har upp­manats att göra det bästa vi någonsin kan, då vi nu fått en ny chans i Sverige.

Förutom arbetet på Södersjukhuset jobbar Bita Eshraghi som konsult för Läkare i världen, som är anslutet till det internationella nätverket Médecins du Monde som arbetar för personer som saknar tillgång till subventionerad vård, och hon var också engagerad i flyktingvälkomnandet 2015.

– Jag fullkomligt älskar mitt jobb. Det är en enorm variation i arbetsuppgifterna och jag har aldrig någonsin haft sön­dagsångest. Jag känner mig oerhört privilegierad att arbeta med det jag brinner för, samtidigt som jag är omgiven av fantastiska kollegor, säger hon.

– Dessutom är det ett politiskt väldigt intressant arbete. Kvinnans kropp är politisk, alla tycker sig ha rätt att ha en åsikt om den, hur den ska se ut, hur den ska användas, hur den ska kläs och så vidare.

Hon ser med fasa på den tillbakagång i de feministiska landvinningar som upp­nåtts genom århundraden av kvinnokamp. Till exempel hur abortmotståndet återigen blivit stort i många av västvärldens länder och att det i dag har en stor ekonomisk apparat i ryggen med lobbyister som via EU vill påverka de skandinaviska länderna att göra inskränkningar i abortlagstiftningen.

– När bruna vindar börjar blåsa ser man också att kvinnors rättigheter börjar skäras ned. Kvinnokroppen har alltid varit ett slagfält för politiska och religiösa övertygelser, säger hon.

– Abortlagen är en av de finaste lagarna vi har i Sverige och vi ska vara väldigt rädda om och stolta över den. Att kvinnor här inte dör längre för att de tvingats föra upp stålgalgar och trasa sönder sina liv­mödrar, att det inte längre är så akut far­ligt att vara gravid som det är på så många andra ställen.

Trots att Sverige jämförelsevis kommit ganska långt med frågor som rör kvinnors rättigheter har vi en lång, lång väg kvar innan vi kan pusta ut, enligt Bita Eshraghi. För 2018 har hon förhoppningar om att vi som samhälle ska våga börja ta i frågan om jämlik vård för alla på allvar, att låta den få kosta och inte ta för givet att det finns eldsjälar som arbetar gratis.

– Så länge sådana här projekt för en jämlik vård bedrivs av människor som inte kostar pengar så kan staten eller lands­tingen skryta om det.

Hon vill se betydligt fler ut­bild­nings­insatser och sexualundervis­ning från tidig ålder i skolan, att myndigheter ger instruktioner och följer upp. Hennes mål­­sättning är också att varje större svensk stad ska inrätta multidisciplinära centra med kompetens och kunskap att ta emot könsstympade kvinnor.

– Den kunskapen finns inte ute i landet och man handlägger det felaktigt. Personalen får inte det stöd de behöver för att arbeta med frågan och det saknas rutiner att fånga upp kvinnors riskfaktorer. Trots att vi till exempel vet att kvinnor som migrerat från afrikanska länder löper större risk att snittas vid sin första förlossning, drabbas av en sfinkterruptur eller bäckenbottenskador, har vi i allt för liten utsträckning undersökt varför det är så och inte satt in åtgärder för att förebygga det.