”Nu har en ännu en generation växt upp sedan jiddisch antogs som nationellt minoritetsspråk, med knappa möjligheter till offentligt stöd för att lära sig språket under uppväxten.” Isak Gerson om ett missgynnat minoritetsspråk.

Kombinationen av att judiska röster förfalskas och idén att god politik bygger på att lyssna på den drabbade individen gör det svårt för politiker att agera mot antisemitism. Om man som politiker eller opinionsjournalist blir kontaktad av flertalet personer som utger sig för att vara judar och säger att det enda sättet att hjälpa judar är att slänga ut svarta ur landet och ytterligare avreglera vapenlagarna kan det vara svårt att veta vad man ska göra. Och för de politiker som hela tiden velat driva sådan politik finns det nu ett utmärkt svepskäl.

Jag tror att ett av skälen till varför lagen som gör det straffbart att prata om att Polen var delaktig i förintelsen finns är för att många polacker inte kunnat göra upp med sin historia. Parallellt med den ökande antisemitismen finns det någon slags historierevisionistisk filosemitism som försöker måla en bild av ett Polen som aldrig haft några problem med antisemitism.

I vår tid ställs flyktingars rätt att fly från döden i Mellanöstern mot judars rätt till säkerhet. Men när antisemitismen inte längre går att koppla till Labourpartiet, nyanlända, Trump, Palestinarörelsen, israeliska staten eller något annat som politiker och media vill uppmärksamma är den inte intressant längre. Det är som rekvisita den trakasserade juden engagerar.

Arbete är en social och mycket hierarkisk social situation, som dominerar en mycket stor del av våra liv. Och så länge arbetsplatser bedrivs med vinstkrav till ägaren och sparkrav för arbetarna kommer värderingen av arbete vara en mycket komplex process. Det visste redan rabbinerna i Talmud.

Synsättet att den överlägsna europén behöver frälsa de stackars primitiva folken ekar i omskärelsedebatten. Vi behöver ”moderniseras”. Men att involvera minoriteter i lagstiftningen om oss vore bättre än att försöka frälsa oss.

Vad som hände när hamnarbetarna vägrade lasta vapen till Jemen var att de valde agerandet istället för lydnaden. De visste att deras överordnade gjorde något mycket fel och de visste att de, likt arbetare oftast har, hade makten att avbryta vad de överordnade försökte göra, om än under ett reellt hot om bestraffning. Det är värt att påpeka vikten av vad hamnarbetarna visade: en tillräcklig mängd arbetare kan alltid stoppa ett beslut fattat av överordnade.