När Bella Demhat Aksoy, 35, kom till Sverige för nio år sedan leddes landet av en feministisk regering som hade börjat ”strama upp” migrationslagstiftningen.
Nu är hennes asylprocess avslutad och hon gömmer sig för gränspolisen.
– Vart tog det här drömlandet vägen, frågar hon sig i Arbetarens väljarintervju.
För en stund är det som vilken intervju som helst. Bella Aksoy sitter i soffan i det dunkla rummet, talar engagerat och använder händerna för att understryka det viktigaste.
– Jag ser många människor som är trötta på den här regeringen och jag hoppas att valet ska skapa en förändring, säger hon.
– Men om du inte för oväsen, om inte folket som lever i samhället höjer rösten… Om man inte demonstrerar eller kräver förändring – då tror jag inte att det kan ske.
Hon stannar upp och fortsätter:
– Ni måste prata om det här, säga ifrån när saker är fel. Om Palestina, Gaza. Eller om Rojava. Och här hemma: De vill deportera småbarn! Barn som är födda här! Kan ni förstå det?
Det här är baksidan, resonerar hon, av att många människor i Sverige uppfattar det som att allt i samhället är ”i princip okej”.
– Man tänker att man inte behöver kämpa för sina rättigheter, män och kvinnor är jämställda, vi har bra skolor. Då krävs att man får lära sig på något annat sätt hur viktigt det är att agera själv, säger hon och nu börjar vi närma oss punkten när det blir tydligt att det här inte är en alldeles vanlig väljarintervju.
Bakgrund som politisk aktivist i Turkiet
Bella Aksoys erfarenheter – och hennes nuvarande situation – skiljer ut sig.
– Jag kommer från ett kampliv, ett aktivistliv, i Turkiet. Och jag har lärt mig att även när allt ser okej ut måste man ställa frågor. Varför ser allt bra ut? Och här i Sverige ställs inga sådana frågor.
Hon lyfter upp en röd prydnadskudde från soffan.
– När regeringen eller någon annan i maktposition säger att ”den här kudden är röd” men sedan ändrar sig och säger ”nej, förresten, den är inte röd längre, den är grön”. Då säger alla här i Sverige: ”Jaha, jo, den är kanske grön… Nu när du säger det”. Och jag tänker: ”Nej, hur kan den inte vara röd längre?” Det här är ett stort, stort problem med Sverige, säger hon.
– Givetvis finns det anarkister, vänstermänniskor, folk i queer-communityt och vissa journalister. Människor som verkligen kan se den större bilden. Men i många delar av Stockholm till exempel… Där ser folk bara blonda, vita, långa, blåögda svenskar. De ser ingen som ser annorlunda ut eller lever på ett annat sätt.
Det här är inte en slump eller resultatet av att enskilda personer har flyttat till vissa platser, resonerar hon vidare. Det är politik.
– Varför lever bara vissa typer av människor i Rinkeby? I Vallentuna? De vill separera oss från varandra. När jag kom hit ville de skicka mig till Kiruna och jag tänkte: ”Ni vill att jag integreras i systemet. Varför ska jag leva i Kiruna? Eller i Arboga, en så liten stad där man inte ser några människor efter klockan tre på dagen.” Om man vill integrera människor måste vi få komma in i samhället.
Nära relation till den nya familjen i Sverige
Hon beskriver mötet med maken Emils svenska familj, de har varit gifta i sex år.
– När jag kom in i hans släkt var de först lite avvaktande, noterade att saker i min kultur inte var som deras. Men sedan fick jag så mycket kärlek av dem och de har lärt mig så mycket, säger hon.
– De har lärt mig att jag måste basta och sedan hoppa i den kalla sjön, det var inget jag kände till från min kultur. Och jag har lärt dem att laga dolmar och andra kurdiska rätter och de älskar dem. Och barnen…
Hennes röst stockar sig när hon ska berätta om de yngsta i Emils familj, hans syskonbarn som står henne så nära. Och här bryts helt känslan av normalitet i vårt samtal. För första gången sedan jag klev in i rummet noterar jag att fönstren är fördragna. Bella Aksoy är gömd för polisen. För drygt en månad sedan fick hon avslag från ett försök till överprövning inom FN-systemet och det utvisningsbeslut som kom från Migrationsverket för sex år sedan, har vunnit laga kraft. Hittar de henne, är livet som hon känner det över.
Hon fortsätter prata om barnen, utan att försöka hålla tårarna borta.
– De ger mig så mycket kärlek. En av dem, som är i tioårsåldern, såg mig i ögonen och sa: ”Bella, du är så vacker och jag älskar dig”. Min mamma har aldrig, under hela mitt liv, sagt att hon älskar mig.
Hon beskriver det som ”ett vackert exempel” på vad som kan hända när människor med olika bakgrund kommer samman.
– Vår familj – för jag kallar dem min familj också – vi lär varandra så mycket. Om de låter oss vara så ger vi varandra kärlek och lär varandra kärlek och hur man kämpar. Och nu vill någon separera oss, någon vi inte känner. Någon som tycker att de tänker större än vi.
Dödshotad av familjen i Turkiet
Det var nio år sedan Bella Aksoy kom till Sverige, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och hbtqi-aktivist i Turkiet.
– Jag har alltid ägnat mig åt olika typer av aktivism, inte minst för kurdernas sak. Men det var aldrig tillräckligt för min familj. De ville att jag skulle vara en pojke. Deras son. Jag spelade med i ungefär 18 år men sedan gick det inte att ljuga längre. Jag har aldrig varit en man. Jag ser ut som en man men… Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättar hon.
– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.
Silas Aliki: ”Stora brister i hanteringen av Bellas ärende”
Under Migrationsverkets process uppmärksammades också Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot tidigare har berättat om.
– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj.
Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men intyget från Säpo har sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd, menar advokat Silas Aliki, som företräder Aksoy.
– Det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. Hon är kurd, transkvinna, aktivist som är medialt uppmärksammad och som redan utsatts för övergrepp i hemlandet. Personer med den profilen bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet, säger den.
– Men här har Migrationsverket ansträngt sig för att inte göra en sammanvägd bedömning av omständigheterna i hennes fall, och då kunnat landa i ett avslag. Även om jag inte, enligt rutinen i ärenden som detta, har fått se Säpos yttrande, är det tydligt att det har påverkat hur Migrationsverket gjort bedömningen av vad hon skulle riskera om hon återvänder.
Den långa handläggningen, som nästan helt har skett via dokument och utan riktiga möten, har varit svår, berättar Bella Aksoy.
– Man frågar sig hela tiden: ”Vad har jag gjort för fel? Hör jag inte hemma här?” säger hon.
– Innan jag kom hit kände jag så tydligt att jag inte hade en plats i mitt land, Turkiet. Eller i min familj. Jag har alltid försökt hitta någonstans där jag hör hemma. När jag nu har fått de här svaren från svenska myndigheter känner jag att jag kanske inte ens hör hemma i den här världen. Det har traumatiserat mig.
”Vart tog det där drömlandet vägen?”
Hon känner inte igen det Sverige hon mötte för nio år sedan.
– Det är så mycket som har förändrats. Det var inte så illa i migrationspolitiken – de försökte inte deportera bebisar till exempel, säger hon.
– Och nu när valet närmar sig och regeringen vill imponera på vissa väljargrupper… Den här regeringen gillar inte invandrare, det är så uppenbart. Och vill ha höga utvisningssiffror för att få folk att rösta på dem.
Det här – och den ekonomiska situationen som påverkar så många – borde leda till eftertanke och agerande, tycker hon.
– Allt blir dyrare. Så många av mina vänner har förlorat sitt jobb den senaste tiden. Och folk talar inte om det! Man pratar lite hemma vid köksbordet kanske: ”Livet är svårare, hyran är så hög, livet är så dyrt”, säger folk. Men varför skapar ni inte oväsen, säger Bella Aksoy.
– När jag levde i Turkiet, såg jag Sverige som ett drömland. Det var landet med bäst utbildning, feminism, Hbtqi-rättigheter… Och när jag kom hit, i början, kändes det också så. Men nu undrar jag… Vart tog det där drömlandet vägen? Jag tror att många svenskar i dag tänker att de bor i det fortfarande.
Fotnot. Efter intervjun hör Bella Aksoy av sig. “Jag vill lägga till en sak på slutet”, skriver hon och fortsätter: “Ja, just nu är allt mörkt och jag känner mig vilsen. Men mina vänner, min familj och min partner kämpar för mig och får mig att tro att det finns ett ljus. Här är mitt hem och jag har stort hopp. Jag saknar att spela musik, och jag vet att så många saknar att dansa med mig – vi ska dansa!”
