”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet”, skrev sexualupplysaren, journalisten och syndikalisten Elise Ottesen-Jensen. I många år, från Arbetarens grundande 1922, arbetade hon på redaktionen och skrev under signaturen Ottar. Foto: Scanpix Sweden

Lite snack och mycket verkstad – om Ottar­prisets instiftande

Ottarpriset tilldelas personer eller grupper som arbetar för kvinnors rättigheter i Elise Ottesen-Jensens anda och har i år, då Arbetaren fyller 100 år, delats ut för femte gången. Cecilia Irefalk berättar om priset och hur det gick till när tidningens redaktion instiftade det.

”Va, är det sant?! Jag trodde du skulle sälja på mig en prenumeration eller något. Nog för att Arbe­taren är en bra tidning, men liksom det här… Vad glad och rörd jag blir!” Det utropar Bita Eshraghi en dag sent i november 2017 när jag ringer för att meddela att hon ska tilldelas det första Ottarpriset. Hon är läkare, specialiserad på gyneko­logi och obstetrik och unik i sin gärning i Sverige.

Med brinnande engagemang driver hon AMEL-mottagningen på Södersjukhuset i Stockholm, den första mottagning som inriktat sig på att hjälpa könsstympade kvinnor. 2017 hade den redan drivits under många år helt utan finansiering från Region Stockholm, det trots att Sverige är ett av Europas länder med högst andel könsstympade kvinnor. 

Det är knappt någon i svensk historia som haft lika stor betydelse som Elise Ottesen-Jensen när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp.

Det offentliga tillkännagivandet av den första Ottarpristagaren ska ske redan den 2 januari 2018. Datumet är omsorgsfullt valt. På dagen 96 år tidigare, måndagen den 2 januari 1922, rullade det allra första numret av Arbetaren ur tryckpressarna på Lästmakargatan 29 i Stockholms gamla Klarakvarter. Samma dag fyllde sexualupplysaren, journalisten och syndikalisten Elise Ottesen-Jensen 36 år, hon i vars minne priset instiftats. Att det var just hennes liv och gärning som vi på redaktionen beslutat lyfta fram var ingen tillfällighet.

Så blev Elise Ottar

Samma år som Arbetaren grundades axlade Elise Ottesen-Jensen rollen som redaktör för sidan ”Kvinnan och hemmet”. Varje lördag skulle sidan förse tidningens kvinnliga läsekrets med allehanda husmorstips. Men Elise Ottesen-Jensen hade svårt att hålla sig inom dessa ramar.

Hon hade sett fattigdom på nära håll och hur materiellt armod hängde samman med könsförtryck. Hon hade sett hur den hårda lagstiftningen årligen tvingade fram tiotusentals illegala och livsfarliga aborter och hur kvinnors reproduktiva hälsa underställts mäns godtycke. Hon hade själv mist en två dagar gammal son under det första världskrigets svältår, och en av sina systrar hade hon sett dö av sorg efter att ha tvingats lämna bort ett utomäktenskapligt barn. Hennes förståelse för kvinnors utsatthet var djup och genuin. Feminist kallade hon sig långt innan ordet blivit allmängods.

Elise "Ottar" Ottesen-Jensen. Foto: Sverre Børretzen/TT
Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen.
Foto: Sverre Børretzen/TT

Det var på Arbetarens redaktion som Elise Ottesen-Jensen först tog sig namnet Ottar. Tillsammans med Moa Martinson radikaliserade hon kvinnosidan. Texterna om traditionella husmorssysslor trängdes snart ut av eldiga pamfletter om lika lön och aborträtt. Fruntimren höll sig inte längre på mattorna utanför de av männen ockuperade samtalsrummen.

När en livlig debatt om separat kvinnoorganisering inom SAC började breda ut sig på sidan blev det för mycket för dåvarande redaktionssekreteraren Ragnar Casparsson och hans likasinnade på redaktionen. ”Kvinnan och hemmet” underställdes huvudredaktionen och Ottars inflytande som redaktör beskars, vilket resulterade i att hon sade upp sig med buller och bång. 

Men Ottar stod inte sysslolös. Förutom abortförbudet hade den så kallade preventivlagen införts 1911, en lag som straffbelade såväl upplysning som bruk av preventivmedel. I folkmun gick lagen under namnet ”Lex Hinke” efter den ungsocialistiska agitatorn Hinke Bergegren som var den som kraftfullast propagerat för fri kärlek och kondomer under devisen ”bättre med kärlek utan barn än barn utan kärlek”. Det var i hans spår som Ottar gick när hon riktade udden av sin kamp mot det hon kallade ”könslagarna” – preventivlagen och abortförbudet – som bidrog till att slå sönder otaliga kvinnors och familjers liv. 

Året efter att Ottar lämnat Arbetaren gav hon ut månadstidningen Vi kvinnor som blandade fackliga och sexualpolitiska frågor. Tidningen nådde emellertid inte ut som hon hade hoppats utan i stället började hon skriva för Brand. I samma veva började hon bege sig ut på riksomfattande turnéer där hon inte bara föreläste och opinionsbildade mot ”könslagarna” utan även, sin vana trogen, gick till praktisk handling och hjälpte till att prova ut pessar på kvinnor. 

1933, drygt ett decennium efter att hon började på Arbetaren, grundade så Ottar, tillsammans med en grupp socialistiska läkare och företrädare för arbetarrörelsen, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU). Målet var att skapa en bred folkrörelse och Ottar blev organisationens ordförande. 

Opinion och direkt aktion

Jag själv började på Arbetaren våren 2010. Redaktionen låg då fyra trappor upp i SAC-huset på Sveavägen i Stockholm, i samma lokaler som tidningen flyttat till från Klarakvarteren vid den stora Norrmalmsregleringen 1954. Det var en till lika delar turbulent och fantastisk miljö att kliva in i. Inne i rummet där tidningsläggen förvarades kunde man gå direkt till källorna och texter av några av Sveriges tyngsta författare, journalister och debattörer – Stig Dagerman, Moa Martinson, Vilhelm Moberg, Birgitta Stenberg, Tage Danielsson och Hans Alfredson, Ivar Lo-Johansson och Elise Ottesen-Jensen, för att nämna några. 

1933, drygt ett decennium efter att hon började på Arbetaren, grundade så Ottar, tillsammans med en grupp socialistiska läkare och företrädare för arbetarrörelsen, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).

Redan något år senare började vi på våra redaktionsmöten prata om att inrätta ett pris för att bättre synliggöra tidningens unika arv av kombinerad opinionsbildning och direkt aktion, något som skulle sätta ljus på tidningens spännande historia som verklig samhällsomdanare. Vilhelm Moberg-stipendiet, som tidningen delat ut från 1960 fram till det somnat in några år in på 00-talet, instiftades av författaren själv som ett branschstipendium till journalister och författare som ”utifrån en demokratisk grundsyn ger samhällsfrågorna en kritisk belysning”.

Men nu var det en annan typ av samhällsarbete vi ville belöna. Idéerna om ett sådant pris stöttes och blöttes under flera års tid men fick ge vika för mer akuta frågor om tidningens ekonomi, så som det är för alla små oberoende tidningar i dagens medielandskap. 

Det skulle dröja många år innan vi kunde börja realisera vår plan. På våren 2017, efter ett omfattande arbete med en omvandling av tidningens grafiska profil, övergång till tvådagarsutgivning på webben samt en lansering av ett vidhängande månadsmagasin på papper, tog vi tag i idén på allvar. Vi började ringa in vilka företrädare för tidningen som kunde komma på tal. Moa Martinson hade sitt litterära pris som ABF delat ut sedan 1989, Ivar Lo-Johansson sitt med LO som avsändare och Stig Dagerman det kanske mest kända i sammanhanget, och också det av mer litterär/journalistisk karaktär. Vilka ville vi nå ut till med priset? Hur skulle utmärkelsen motiveras? 

Med en oerhörd backlash för kvinnors rättigheter på många håll i Europa och en deprimerande statistik när det kommer till brott mot kvinnor på hemmaplan skulle vi givetvis lyfta fram Arbetarens viktiga feministiska historia. På så vis skulle tidningen synliggöra frågor om både klass och kön.

Att valet slutligen föll på Ottar känns i backspegeln självklart. Eftersom hon för de allra flesta är mest förknippad med RFSU var det viktigt att få grönt ljus därifrån. Vi kontaktade organisationen och dess tidning Ottar angående vår intention att instifta priset. Det mottogs väl och vi fick enbart lyckönskningar. 

Ottarpriset instiftas

Den 27 oktober gick vi ut med ett pressmeddelande om att vi instiftar ett pris för att uppmärksamma och främja de som arbetar för kvinnors rättigheter i Elise Ottesen-Jensens anda. Gensvaret i media blev ganska stort. ”Vi på Arbetaren vill uppmärksamma det arbete som bedrivs av hennes efterföljare för att flickor och kvinnor ska slippa utnyttjas och hållas nere, individuellt och strukturellt. Det är ett arbete som många gånger sker i det fördolda, på kvinnojourer och i flyktingboenden, på skolor och vårdkliniker”, sade jag då till de tidningar som ville ha en kommentar om vårt nyinstiftade pris.

Tidpunkten kunde inte ha varit mer passande. Den intensiva Metoo-hösten hade just dragit in över Sverige. Det som några veckor tidigare börjat med en visselblåsning om mäktiga mäns övergrepp i Hollywood hade förvandlats till en hel blåsorkester som ljöd världen över. Kvinnor började berätta om sina levda erfarenheter av sexuellt våld och maktmissbruk.

Redan något år senare började vi på våra redaktionsmöten prata om att inrätta ett pris för att bättre synliggöra tidningens unika arv av kombinerad opinionsbildning och direkt aktion, något som skulle sätta ljus på tidningens spännande historia som verklig samhällsomdanare.

På redaktionen fortskred arbetet med priset. För oss var det självklart att det skulle vara fritt fram för allmänheten att komma med nomineringar. Det kom in närmare 20 förslag. Vi fattade beslutet genom redaktionsråd och röstning, och i enighet.

På försommaren samma år som det första Ottarpriset delades ut till kvinnoläkaren Bita Eshraghi klubbade Sveriges riksdag igenom den så kallade samtyckeslagen. En av de som hårdast drivit frågan om behovet av en samtyckesklausul i lagstiftningen var opinionsbildaren Ida Östensson. Samtyckeslagen, som också innefattar de två nya brottsrubriceringarna ”oaktsam våldtäkt” och ”oaktsamt sexuellt övergrepp”, har lett till 75 procent fler fällande domar i våldtäktsmål sedan den infördes den 1 juli 2018. För detta arbete blir Ida Östensson 2019 den andra välförtjänta mottagaren av priset.

I området Kronoparken i Karlstad kämpar den före detta undersköterskan Noorihe Halimi, som kom till Sverige som flykting från Afghanistan i slutet av 1990-talet, med att utbilda flickor och kvinnor i sex- och samlevnadsfrågor på persiska och dari. Vid sidan av det arbetar hon som doula, håller i syverkstäder och lär invandrade kvinnor att simma. Det är ett arbete som gör henne till 2020 års Ottarpristagare. 

”Jag känner igen mig i henne och i hur hon kämpat för kvinnors och ungdomars rättigheter”, sade Noorihe Halimi om Ottar, när Arbetaren åkte till Karlstad för att intervjua och följa henne under en fullspäckad arbetsdag.  

Krisen inom svensk förlossningsvård är något av oändliga historien. Det senaste året har media, som vore det nyheter, rapporterat om personalbrist och protestuppsägningar inom en sektor som i snart två decennier larmat om allvarliga brister som äventyrar personal, födande och oföddas liv och hälsa. Med facit i hand kunde det inte ha blivit ett mer träffsäkert utnämnande av Ottarpriset 2021 än de uthålliga BB-ockupanterna i Sollefteå.

Ända sedan januari 2017 har de drivit frågan om alla kvinnors rätt att föda tryggt och nära hemmet även om de bor på landsbygden. Redaktionen motiverade valet av pristagare med att ”rätten till en trygg förlossning är en feministisk fråga som är tätt sammanlänkad med frågan om en jämlik välfärd över hela landet”. 

Och i år, 2022, när Arbetaren firar 100 år, går Ottarpriset till QJouren Väst. Det är en kvinnojour i Göteborg som sedan 2016 hjälpt våldsutsatta kvinnor med erfarenheter av missbruk och prostitution, en grupp som ofta ställs utanför samhällets hjälpinsatser villkorade av drogfrihet.

”Vi har ett annat perspektiv och menar att det är viktigt att utgå från att drogfrihet förutsätter ett liv fritt från våld och utsatthet”, säger Olga Rosengren, jourens verksamhetsansvariga, i en intervju med Arbetaren. 

QJouren Väst är ett bra exempel på hur progressivt socialt arbete, för att ha effekt, måste baseras på erfarenheter från den insatserna riktas till i kombination med aktuell forskning, i stället för att frånta den utsatta autonomi och självbestämmande. 

Maktobalansen är ett konstant, utbrett och sorgligt faktum, i våra privatliv och parlament, våra vardagsrum och lagrum. Därför behövs Ottarpriset.

Samtiden i Sverige

Det går en obruten linje från Ottars kamp till alla dessa pristagare. Och det saknas inte precis saker att elda under sin vrede med och kämpa för. Sedan vi inrättade Ottarpriset och fram till 2020 har 61 kvinnor mördats av sina manliga partners eller före detta partners i Sverige.

År 2020 anmäldes 1 530 fall av grov kvinnofridskränkning och 25 000 sexualbrott, varav 5 060 var anmälningar om våldtäkter mot kvinnor och nästan lika många mot barn. I fler än nio av tio våldtäktsanmälningar är offret en kvinna och förövaren en eller flera män. Men antal anmälda brott är förstås inte hela sanningen, mörkertalen är oöverblickbara.

Att lägga till detta har vi under pandemiåren 2020–2021 sett en kraftig ökning av prostitution, och handeln med fattiga och utsatta barn och kvinnor över gränserna är närmast okontrollerbar. ”Sugardating” och ”grooming” har blivit helt vanliga begrepp i gemene svensks vokabulär. 

Signalerna från gräsrotsorganisationer om att antalet flickor och kvinnor i Sverige som blivit könsstympade nu kan vara dubbelt så stort som Socialstyrelsens officiella siffra på 38 000 har inte mötts upp av rättssystemet. På ungdomsmottagningarna vittnar barnmorskor om att tonårsflickor kommer in med sargade underliv efter att deras sexpartners levt ut drömmar direkt hämtade från hårdporren.

Små flickor på förskolor runt om i Sverige får inte gå barbenta eller hålla en kamrat av motsatta könet i handen. Och efter sommarloven gapar alltid en och annan bänk i våra grundskolor tomma, där flickor som gifts bort i sina familjers forna hemländer skulle suttit. 

Detta är vår samtid i ett av världens mest jämställda länder, med en regering som utropat sig till feministisk. Maktobalansen är ett konstant, utbrett och sorgligt faktum, i våra privatliv och parlament, våra vardagsrum och lagrum. Därför behövs Ottarpriset. Det är ett synliggörande av allt det arbete och den kamp som oförtröttligt och inte sällan oavlönat pågår för att flickor och kvinnor ska ha samma rättigheter som män – inte bara i teorin.

I Ottars anda

Det är knappt någon i svensk historia som haft lika stor betydelse som Elise Ottesen-Jensen när det gäller att visa på hur kampen mot klassamhället hänger samman med sexualpolitisk kamp och kvinnokamp. Hon for land och rike kring, mötte kvinnor i alla slags belägenheter – de prostituerade och internerade, de fattiga som förvärkts av arbete och otaliga barn­sängar, de som insjuknat i könssjukdomar, våldtagits, som prövat att för egen hand fördriva foster, de försmådda och ofrivilligt gravida, de utan förmåga att mätta alla barnamunnar.

Den tidning hon var med om att försöka radikalisera i feministisk riktning har varit och ska vara en röst i tiden, en röst för de röstlösa, rättslösa, orättfärdigt behandlade. För att medierna inte bara ska rapportera om samma dystra saker om och om igen måste det finnas personer som verkar i Ottars anda. Som precis som hon kavlar upp ärmarna, förenar teori med praktik och inte bara snackar. 

”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet”, skrev Ottar. 

Det är den dagen som alla våra Ottarpristagare genom sitt oförtröttliga arbete tar oss närmare. 

Cecilia Irefalk, som skrivit texten, var redaktionssekreterare på Arbetaren 2010–2018

Källor: Statistik från Brottsförebyggande rådet 2017–2020

”Med makten följer ansvar”

”Jag tror på det oväntade”

Noorihe Halimi får Ottarpriset 2020

Bild på en vit banderoll med texten Här ockuperar skattebetalare.

Ottarpriset 2021 går till…

Ottarpriset 2022 går till…

Publicerad Uppdaterad
21 timmar sedan
CGT och SAC protesterar utanför H&M
Plakaten med sina krav hade CGT-delegationen tagit med sig från Barcelona. Foto: Volodya Vagner

Barcelonas strejkande H&M-arbetare i protestaktion i Stockholm

I Barcelona har anställda på H&M:s kundtjänst strejkat i över tre månader. Men eftersom de inte har fått gehör från ledningen på plats, har några av arbetarna nu kommit till Stockholm. På onsdagen anordnade de en protestaktion utanför klädjättens huvudkontor. Arbetaren var på plats.

”H&M står för hunger och misär!” är ett av slagorden som ekade genom centrala Stockholm på onsdagen, när en delegation av företagets anställda protesterade utanför den svenska klädjättens huvudkontor.

Bakgrunden är en pågående arbetsplatskonflikt i Barcelona, där ett hundratal anställda på ett av företagets kundtjänstcenter har strejkat för bättre arbetsvillkor i numera tre månader.

Onsdagens aktion samordnades mellan det spanska syndikalistfacket CGT, som stått bakom strejken, och deras svenska motsvarighet, SAC Syndikalisterna.

Utöver H&M-arbetarna från Barcelona deltog ett dussintal fackligt aktiva från huvudstadsområdet i protestaktionen, däribland medlemmar ur Solidariska byggare och Solidariska städare, som bägge tillhör Stockholms Lokala samorganisation av SAC.

Strejken på H&M i Spanien fortsätter

Facklig kamp över nationsgränserna

Att utvidga kampen bortom nationsgränser föll sig enligt deltagarna naturligt. Kundtjänstcentret i Barcelona hanterar ärenden från ett flertal europeiska länder, däribland Norge och Finland, och majoriteten av arbetarna talar två, tre eller fler språk.

De fem strejkande arbetarna som utgjorde Stockholms-delegationen härstammar ursprungligen själva från lika många länder: Spanien, Frankrike, Colombia, Grekland och Storbritannien.

– Vi har strejkat i tre månader men inte fått gehör i förhandlingarna. Då kände vi att vi väl fick ta vårt budskap och vår kamp hit, säger brittiska Jodie Stephen.

Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona och är en av de strejkande som deltog i protestaktionen i Stockholm på torsdagen. Foto: Volodya Vagner

Enligt kollegan Tomas Carvo har attityden hos företagsledningen i Barcelona varit under all kritik.

– Bland annat har vi fått höra att våra krav skulle vara lika med att be om en lyxbil. Att vi helt enkelt borde hitta andra jobb om vi var så missnöjda, och att vi skulle vara för lågkvalificerade för att kräva bättre villkor, säger spanjoren.

Strejken organiserades av det spanska facket CGT och SAC Syndikalisterna. Foto: Volodya Vagner

Enligt Tomas Carvo, som 2021 fick en företagsintern utmärkelse som ”årets anställd”, är det ironiskt:

– Om något är vi överkvalificerade, många av oss har flera utbildningar. Chefen som framförde detta hade själv tillträtt sin tjänst bara några månader tidigare. Vi har haft tre chefer på tre år, vilket ju snarare tyder på att det är bland cheferna man hittar de underkvalificerade, med tanke på att de jämt byts ut, säger Tomas Carvo med ett leende.

Tomas Carvo. Foto: Volodya Vagner

Kritiserade förändringar i arbetsmiljön

Något som de strejkande anser ledningen inte förstår, är att de omstridda förändringar som på sistone skett på deras arbetsplats, såsom tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation, även drabbar kunderna.

– Ibland behöver man en stund för att säkerställa att kunderna blir nöjda. Men i och med nya kontrollsystem så finns det numera regler kring hur lång tid vi får ta på oss. Man prioriterar tidsåtgången över kvalitén i bemötandet. Det handlar bara om siffror, det är avhumaniserande, menar grekiskan Eirini Konstantopoulou, som likt sin kollega Jodie Stephen, bär en stor megafon under protestaktionen.

Även kronisk underbemanning drabbar enligt de strejkande såväl arbetarna som kunderna. En löneförhöjning på en procent, som företaget erbjöd som kompromiss, betraktar de i och med de skenande levnadskostnaderna som otillräckligt.

Eirini Konstantopoulou under protestaktionen utanför H&M:s huvudkontor i Stockholm. Foto: Volodya Vagner

Söker dialog med företagsledningen

En förhoppning hos H&M-arbetarna med Stockholmsbesöket har varit att kringgå deras lokala ledning, som de misstänker inte förmedlar hela bilden till sina överordnade i Stockholm. Huruvida det lyckats är oklart.

– Vi bad HR-chefen och VD:n om ett möte i samband med vårt besök i Stockholm. Svaret vi fick var mycket trevligt, och påtalade att man gärna vill se konflikten löst, men att det var ledningen i Barcelona som skulle hantera frågan, sammanfattar Tomas Carvo.

Onsdagens högljudda talkör och entusiastiska vuvuzelakonsert utanför huvudkontoret leder inte heller till något spontant gensvar från ledningen. Förutom en säkerhetsvakt som förklarar att man inte får fästa flygblad på entrédörrarna, är det ingen från huvudkontoret som kommer ut för att bemöta arbetarna.

Många nyfikna förbipasserande

Bland de förbipasserande är intresset för aktionen desto större. Medan Jodie Stephen, Tomas Carvo och Eirini Konstantopoulou leder talkören, går deras kollega, den charmant leende fransmannen Franck Jacob, fram till nyfikna och förklarar bakgrunden till aktionen. Det syns att kontakt med främmande människor faller honom lätt, och han fastnar i flera längre samtal.

Franck Jacob förklarar för förbipasserande vad protestaktionen handlar om. Foto: Volodya Vagner

–  Jag pratade nyss med en spansk kvinna, som visade sig själv jobba på H&M här i stan, berättar Franck Jacob glatt för Arbetaren och fortsätter:

– Hon blev mycket förvånat när hon fick höra om allt det här, och ville veta mer. Det har varit flera som spärrade upp ögonen när jag förklarade att vi varit i strejk i 90 dagar. Det är mycket stöd, folk önskar oss lycka till och hoppas att vi får genom våra krav.

När Arbetaren ber om kommentarer från förbipasserande är reaktionen i många fall den samma. Turisten Gary, från skotska Edinburgh, säger sig vara chockerad över hur dåligt H&M enligt de protesterande behandlade sina anställda.

– Jag hoppas de får stöd av svenskarna och lyckas driva genom sina krav. Jag tror att företag ibland behöver bli konfronterade på det här viset, för att bli påminda om att det är vi vanliga människor som har makten, säger han.

Flygbladutdelning under protestaktionen. Foto: Volodya Vagner

Även tvåbarnsmamman Homa, från Linköping, som själv ibland handlar på H&M, har empati för arbetarna.

– Man vill ju att alla ska ha schyssta arbetsvillkor. Om några år skulle hon ju lika gärna kunna vara i samma sits, säger hon och syftar på den äldre av sina två döttrar i skolåldern som står vid hennes sida.

– H&M går ju alltid ut med att de har schyssta villkor, och som konsument litar man ju på företaget. Och så blir det så här, det är jättetråkigt, lägger hon till.

Förbipasserande med flygblad. Foto: Volodya Vagner

För de strejkande från Barcelona väntar nästa vecka åter ett försök att få till en förhandlingslösning. Kundtjänstcentrets ledning har bjudit till ett möte där en extern medlare ska försöka få parterna att komma överens.

Men oavsett hur den aktuella konflikten slutar, så har den skapat globala band mellan kollegor. Stockholmsbesöket är nämligen bara det senaste i en rad liknande resor. Flera ur gruppen har tidigare redan varit i bland annat Tyskland och Indien, där arbetare i H&M:s produktion nyligen organiserat sig fackligt.

– Vi får hela tiden nya vänner och kontakter, säger Jodie Stephen.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
Ökänd byggchef åtalas för människoexploatering och övergrepp i rättssak. Francisco Lopez Solano är en av de som utnyttjats hos Nordiska Golv. Foto: Samuel Pettersson/TT, Oscar Olsson/TT, privat

Nordiska Golvs vd åtalas för människo­exploatering

Migrantarbetare arbetade under slavliknande förhållanden på byggföretaget Nordiska Golv i närmare 15 års tid. Nu har den ökända byggchefen åtalats för människoexploatering. Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak då vd:n hotat ett fackligt ombud till livet utanför Arbetsdomstolen.

I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige.

Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.

Arbetaren har genom åren återkommande rapporterat om de allvarliga missförhållandena på företaget och i olika artiklar och reportage intervjuat uppemot tjugo anställda som vittnat om svåra villkor, аrbetsskador och uteblivna löner.

Nordiska Golv och dess företrädare har tidigare dömts för brott mot utlänningslagen, efter att ha anlitat arbetare utan arbetstillstånd.

Ingen bättring på Nordiska Golv

Men nu har slutligen ett åtal om människoexploatering väckts i Södertörns tingsrätt mot Nordiska Golvs vd Christian Erdal. Stämningsansökan lämnades in den 18 juli.

Åtalet är ett resultat av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år och ursprungligen omfattade hela 40 målsägande.

I ett tidigt skede frystes både bolagets och vd:ns tillgångar, bland annat hans privata bostad. Vd:n förhördes från häktet.

När fallet nu går till åtal har antalet målsägande skurits ned till tre.

Arbetaren har tagit del av åtalet som innehåller ansvarsyrkanden för tre målsägande, bedrägerianklagelser samt en punkt om övergrepp i rättssak.

I åtalet beskrivs ingående hur migrantarbetarna tvingats arbeta under svåra förhållanden på företaget. Två personer från El Salvador ska i oktober 2020 ha arbetat i 11 timmar per dag under 18 dagar respektive 16 dagar utan lön på platser runt om i Sverige. 

”Hoppas på rättvisa”

Arbetaren har intervjuat Francisco Lopez Solano, som arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. 

Han kom till Sverige från Nicaragua för att försörja sin familj, och det första jobbet på Nordiska Golv visade sig snabbt bli en mardröm. 

Francisco Lopez Solano fick ingen lön och tvingades leva under svåra förhållanden. Han sov på golvet i ett hus där det saknades både el och varmvatten, och fick inga matpengar. 

– Det var så många som fick lida, inte bara jag, många arbetare blev utan lön. Vi arbetade söndag till söndag från 09-22 ibland, säger Francisco Lopez Solano.

Francisco Lopez Solano fick till sist plocka pantburkar för att ha råd med ett SL-kort.

Francisco Lopez Solano arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. Foto: Privat

Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Han säger till Arbetaren att det under utredningstiden ständigt tillkommit nya offer som utnyttjats av Nordiska Golv & Bygg. 

– Det är en tragedi att företaget har tillåtits fortsätta sin verksamhet under hela den här tiden och att det finns så många människor i utanförskap som har utnyttjats så grovt, säger Niklas Dahlbeck.

Han berättar att han vid förhören med klienter bland annat fått höra att företaget inhyst upp emot tio arbetare i samma rum, med sovplatser på golvet, ibland utan madrass.

– Det har ofta saknats möjligheter att värma eller laga mat, att tvätta sig ordentligt. Lägg därpå till väldigt långa arbetsdagar, ofta 12 timmar, sju dagar i veckan. Och som en sista förnedring har de därefter inte fått en bråkdel av den lön de blivit utlovade. Ibland inte ens någon lön alls, säger Niklas Dahlbeck.

Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Foto: Dahlbeck & Blomquist Advokater HB

Niklas Dahlbeck hoppas på att rättegången leder till förändring på svensk arbetsmarknad och upprättelse för de människor som utnyttjats. 

– Jag hoppas att det kommer komma fram i tingsrätten med vilken avsaknad av respekt för de här människornas människovärde som bolagets företrädare agerat och att rättegången resulterar i någon form av upprättelse för alla offer, även de vars utredningar lagts ned, och att bolaget och dess företrädare stoppas från att utnyttja fler människor.

Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak, då vd:n angripit ett fackligt ombud på SAC Syndikalisterna utanför Arbetsdomstolen i januari förra året.

Hotade facklig företrädare till livet

Enligt åtalet hotade vd:n det fackliga ombudet utanför AD och sade att hen skulle kunna få ”en pistol i munnen när dennes fru tittar på”. Hotet ska ha varit menat att framkalla allvarlig fruktan för ombudet och familjen. Bland annat tidningen ETC rapporterade om den allvarliga händelsen utanför Arbetsdomstolen förra året.

Stämningen från SAC som skulle behandlats vid den förhandlingen handlade om löneutbetalningar på 233 000 kronor samt ett skadestånd på 110 000 kronor som facket menar uteblivit.

Rasmus Hästbacka, jurist och fackligt ombud på SAC Syndikalisterna, kommenterar åtalet i ett sms till Arbetaren.

”Glädjande att åtal väcks. Våra förhandlare utsätts ofta för hot. Jag hoppas det blir en fällande dom som vi kan visa upp för alla kriminella arbetsgivare som bara antyder otrevligheter. Samtidigt behöver SAC fortsätta utveckla säkerheten för förtroendevalda. Vi kan inte förlita oss på staten”, skriver Rasmus Hästbacka till Arbetaren.

LO-borgen och en bild på Nordiska golvs referenssida

Nordiska Golv renoverade LO-borgen

Nu närmar sig rättegången. Francisco Lopez Solano hoppas på att den ska utmynna i upprättelse för alla de migrantarbetare som utnyttjats på företaget.  

Vad förväntar du dig av rättegången?

– Jag har förklarat för polisen att det här tog mig väldigt hårt för det var mitt första arbete som nykommen till Sverige. Jag blev bara utnyttjad, säger han och tillägger:

– Jag hoppas att rättvisa ska skipas för alla nicaraguaner som jobbade ärligt, för vi fick inte betalt. Vi kom till Sverige för att arbeta men fick inget tillbaka. 

Arbetaren söker Nordiska Golv:s vd Christian Erdal.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 dagar sedan
Kamala Harris höll på tisdagen sitt första tal i presidentvalskampanjen och lyfte då arbetarrättigheter som en prioriterad fråga. Foto: Ringo H.W. Chiu/TT

Facken sluter upp bakom Kamala Harris – utgör viktiga väljargrupper

Stödet för vice president Kamala Harris ökar, inte minst i de egna leden, och det lutar allt mer mot att det blir hon som blir Demokraternas nya presidentkandidat till valet i november. Även de amerikanska fackföreningarna sluter upp en masse bakom henne. Och under sitt första tal i presidentvalskampanjen underströk Harris att arbetarrättigheter är en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

Redan dagen efter beskedet från Joe Biden att han drar tillbaka sin kandidatur och uttalandet kort därefter att vice president Kamala Harris var beredd att ställa upp, och troligtvis också blir partiets nya kandidat, började fackföreningar runt om i landet att mobilisera. 

De amerikanska fackföreningarna organiserar betydelsefulla väljargrupper som är av intresse både för Demokraterna och Republikanerna och som ingen av partiernas kandidater är beredda att ge upp på förhand.

De fackföreningar som var först ut med att backa upp Kamala Harris var samma fackföreningar som känt ett starkt stöd från Joe Biden under hans år som president. 

Biden har av vissa beskrivits som den mest fackvänliga presidenten genom tiderna och hyllades bland annat för att ha varit den första sittande presidenten att delta under en pågående strejk. Detta när han förra året besökte en strejk som organiserats av United Auto Workers.

Oklart utfall för fackrörelsen när Biden kastar in handduken

Även Kamala Harris beskrivs som en högljudd facklig supporter som även hon uppskattas av de fackliga organisationerna.

Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris

En av de första facken som uttryckte sitt stöd till Kamala Harris var Service Employees International Union (SEIU) som organiserar framför allt vård- och omsorgspersonal och har närmare två miljoner medlemmar.

Harris beskrivs stå nära facket och var tidigare i år ute och utlovade nya skärpta regler för bemanning på vårdhem. Bakgrunden till det var den extremt pressade situationen för vårdpersonalen på underbemannade vårdhem under covidpandemin. Något som facket SEIU hade uppmärksammat.

Några av de andra facken som redan ställt sig bakom vice president Kamala Harris som ny presidentkandidat är kommunikatörsfacket (Communications Workers of America), elektrikerfacket (International Brotherhood of Electrical), lärarfacket (American Federation of Teachers), livsmedelsarbetarfacket (United Food and Commercial Workers), lantbrukarfacket (United Farm Workers), hälso- och sjukvårdsfacket (National Union of Healthcare Workers) och målarfacket (International Union of Painters and Allied Trades). 

Ytterligare ett stort lärarfack, National Educational Association, och bilindustrifacket, United Auto Workers, förväntas följa efter. 

– Under åren har vice president Harris visat en reell ambition att vilja lyssna på våra medlemmar och arbetare överallt och på de frågor som är viktigast för dem, säger Marc Perrone, internationell ordförande i livsmedelsfacket, United Food and Commercial Workers, till Guardian.

Han fortsätter: 

– I egenskap av senator var hon (Kamala Harris red. anm.) en förespråkare för stärkt skyddsutrustning för arbetare i utsatta yrken under pandemin. Under sin tid som vice president har hon varit en viktig röst för att minska utskrivningen av receptbelagda läkemedel och hon var den avgörande rösten för att få igenom ett krispaket för att rädda 350 000 fackanslutna arbetares pensioner.

Trump kommer ta kampen om fackens stöd

Detta medan Donald Trump, enligt Guardian, har stöd från två polisfackföreningar.

Men Trump kommer inte ge sig lätt när det handlar om stödet från fackföreningar och organiserade arbetare. Det är alltför många viktiga röster för att de ska lämnas därhän.

Biden har delar av vinsten att tacka facket för när han vann 2020 och sedan fick fortsatt starkt stöd i mellanårsvalet 2022. Detta medan Trump tidigare har lyckats få starkt stöd från fackliga organisationer i Mellanvästra USA, vilket delvis anses ha gett honom segern år 2016.

Det var bland annat mot bakgrund av detta som Donald Trump, med siktet inställt på att vinna över dessa väljare igen, kom med nyheten att hans vice presidentkandidat är JD Vance, som både har kritiserat finanspolitiken på Wall Street och stöttat strejken bland bilindustriarbetarna.

– Vi behöver en ledare som inte sitter i fickorna på de stora affärsmännen, men som svarar upp mot arbetarmannen – både den organiserade och icke-organiserade, sade JD Vance under Republikanernas konvent.

JD Vance har dock uppförsbacke, eftersom Trumps politik hittills i princip gått i motsatt riktning och gynnat de välbärgade samtidigt som facken har kritiserats. Nu senaste hovade Trump in stora pengar till valkampanjen genom att att lova stora skattenedskärningar för de allra rikaste. 

Aborträtten viktig valfråga för Harris

En annan viktig valfråga för Kamala Harris är aborträtten. Den vill hon till varje pris säkra för landets kvinnor. 

Donald Trump kommer inte få det lätt att försöka fortsätta ducka frågan, som han hittills oftast gjort, efter att Projekt 2025 – ett ultrakonservativt manifest som har tagits fram av nära medarbetare till Trump – har lanserats och helt klart bland annat har som mål att förbjuda abort i USA:s alla delstater. 

protester mot nya abortlagen i Arizona

Ännu ett abortförbud i USA: Kvinnor riskerar fem års fängelse

I dokumentet finns även förslag på politik som attackerar arbetarrättigheter, bland annat förbud för facklig organisering bland offentliganställda och stopp för utbetald övertid. 

Kamala Harris har under tiden som vice president talat varmt för facklig organisering och fackliga rättigheter. Under sitt första tal som presidentkandidat på tisdagen lyfte hon även arbetarrättigheter som en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.

– I en fackförening bestående av en majoritet kvinnor med olika ursprung, varav många med migrantbakgrund, är vi glada över att ha en sådan lokalt rotad och arbetardriven kandidat att stödja, säger J’nee DeLancey, som arbetar i en mataffär i Seattle och är medlem i livsmedelsarbetarfacket UFCW, till Guardian.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 dagar sedan
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.

Isak Gerson:
PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen

”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.

Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.

Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.

Problematiska formuleringar finns i bibeln

Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.

Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?

Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.

Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism

Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.

Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.

Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.

Isak Gerson:
Försvarar vi inte varandra nu…

Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer

Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.

Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren

Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 22 juli, kl 19:55

Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.

I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.

Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.

Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.

Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.

Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.

När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.

Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.

För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.

I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.

Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.  

Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat

Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.

För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.

Möjlighet till riktig semester – en dag

Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.

Publicerad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall

Sommarserie: Ketamin Cowboys – del ett

Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.

Sommarserien: Ketamin Cowboys – del två

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Debattören granskar högerns argument mot kortare veckoarbetstid. Foto: Mickan Mörk/TT, Jonas Ekströmer/TT, Meek, Tore. Kollage: Arbetaren

”Fritid förslösad tid i kapitalets ögon”

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Och motståndet mot förkortad veckoarbetstid är kompakt, både från näringslivet och den sittande regeringen. Men hur väl håller egentligen argumenten. Undertecknaren slår hål på dem – ett efter ett. Och menar att det krävs rätt allianser i kampen mot Jacob Wallenberg och näringslivets allierade.

Industrimagnaten Jacob Wallenberg, ordförande för Svenskt näringsliv, säger: Europa riskerar att bli en turistattraktion. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) säger: vi måste arbeta (mer) för att ha råd med vår levnadsstandard.

Samtidigt: Sex timmars arbetsdag. Vårdförbundet strejkade för kortare arbetsdag. 

Kampen om arbetsdagens längd har aktualiserats igen. Men hur argumenteras det egentligen? Svantesson säger att ”vi” inte har råd med mindre arbete. Vi är i detta fall Sverige. Jacob Wallenberg går i en intervju i Dagens nyheter ett steg längre och pratar om ”vi” som Europa. Det de säger, som ordförande för Svenskt Näringsliv respektive näringslivets politiska grens representant, är att landet och kontinenten inte klarar av löntagarnas krav på ett drägligare arbetsliv. 

Industrimagnater och företag vill ha din tid

Det finns tre huvudsakliga nivåer för att lösa frågan om våra villkor på jobbet. För det första, det vill säga nivå ett, den övergripande: all fritid är, i kapitalets ögon, stulen tid, förslösad tid. När vi som arbetskraft kämpade till oss helgen, kämpade till oss 10 timmars och sedan 8 timmars arbetsdag så var det med enorm ovilja sett från Wallenberg och deras politiska allierade inom politiken.

Det är bara att lyssna på PG Gyllenhammar när han uttalar sig om föräldraledigheten, teknikföretagen när de pratar om semester eller gudfadern Jacob Wallenberg när han pratar om arbetsdagens längd. De vill ha mer av din tid, de vill att du ska skapa mer för dem, de vill ha vinst. Inget konstigt med det. Det är så vårt system fungerar. För att ta sig fram som företagsledare måste du försöka producera så mycket som möjligt till så liten kostnad som möjligt. Semester, föräldraledighet, kortare arbetsdagar – allt är ökade kostnader och mindre produktion. 

Det de lyfter till ytan är kapitalismens mest grundläggande konflikt. Svenskt Näringsliv och deras finansierade tankesmedja Timbro (som via Adam Dianeli, ansvarig för rättsstatsfrågor på Timbro, har gått ut och krävt lägre löner, för att mildra kraven och flytta debatten högerut) ser alla förbättringar av arbetsvillkor som ett hot mot deras framtid. Om de går med på något för de anställdas räkning så är det antingen för att de känner sig hotade eller för att de räknar med att det kommer att gynna vinstmarginalerna.

Regeringen borde prioritera jobbskapande

Den andra nivån är den internationella (denna är i diskussionen om arbetstiden den mest intressanta): här hör vi argument som ”de kommer att ta våra jobb”. När de försöker skapa opinion för att vi ska sänka våra krav så använder de den internationella konkurrensen som huvudpoäng. 

För det första så har ”de” redan tagit många av ”våra” jobb i och med att kapitalmarknaden avreglerades och, precis som det svenska näringslivet förespråkade, företagen flyttade sin produktion till låglöneländer. 

Sedan, om vi nu ska spela konkurrensspelet så gör den svenska regeringen inte mycket för att bevara de kvarvarande jobben. Enligt en ny studie av det amerikanska forskningscentret CSIS satsade den kinesiska regeringen 230 miljarder dollar under åren 2009–2023 för att bygga upp sin elbilsindustri. Under samma period satsade vår svenska regering på jobbskatteavdrag för höginkomsttagare och att bygga ut sektorn för hushållsnära tjänster genom ett ständigt utökat RUT. 

Jobbsatsningar eller skattesänkningar för rika – en prioriteringsfråga

Det är en prioriteringsfråga. Industrialisering eller neoliberal trickle-up economics. 

Men framför allt så är vår allians inte med Wallenberg eller det svenska kapitalet. Det är istället med löntagare i länder som Sydkorea, där över 6 000 Samsung-arbetare strejkade nu i juli, just för bättre arbetsvillkor. Det är med de kinesiska arbetarna som gör detsamma. Om vi inte har den inställningen så blir det ett race to the bottom där vi försöker övervinna varandra i vem som kan ha sämst villkor, för att ”få jobben”. Då vinner den sydkoreanska, kinesiska och den svenska Wallenberg. Och det är inte bra för oss. 

Storstrejk på Samsungs fabriker i Sydkorea

Den tredje nivån är den svenska och den är helt ärligt mest skrattretande. Svantesson säger att vi inte har råd och menar att en reform för arbetstidsförkortning ”medför stora kostnader” och att ”då finns det risk att man behöver höja skatterna.” Ett första svar blir ju: jaha. För att utveckla det svaret litegrann: ja, då tar vi bort RUT och alla era skattesänkningar för höginkomsttagare. Enkelt. Människor som inte behöver mer pengar får avstå sina bidrag för att resten ska få ett drägligare liv. 

Krävs rätt allianser i kampen för förkortad veckoarbetstid

Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att bli rikare. Men vi vet ju att löneandelen sjunkit jämfört med vinstandelen i decennier och att många redan blivit orimligt mycket rikare. Svantesson säger att vi måste arbeta mer för att höja vår levnadsstandard. Men vi vet ju att ökad stress och press drastiskt sänker vår levnadsstandard. 

Diskussionen om arbetsdagens längd handlar om att vi löntagare måste skapa rätt allianser för att pressa Wall Enberg och hans allierade. 

Det är vi som får samhället att fungera. Det är vi som kan få det att stanna. Om saker inte blir bättre så är det dags att visa det.

Elias Efvergen, statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Moa Candil tar oss med på en tågresa söderut i Europa. Foto: Christian Charisius/TT, privat

Moa Candil:
”Europa brinner men vi reser ändå”

Moa Candil reser med tåg söderut i ett brinnande Europa. Men det är inte bara eldar som brinner och förgör, utan även eldar som brinner av solidaritet, gemenskap och mod och på så sätt inger styrka.

Europa brinner. Vi vet att det brinner, alla vet, men vi vet inte om elden går att kontrollera. Det brinner i skog och mark, på Kos och Chios. Det brinner i människors hjärtan. Av hat och kärlek, törst och uppror. Fascismens vindar som blåser genom Europa och får elden att tillta i styrka.

Europa brinner men vi reser ändå. Eller kanske just därför. Tar tåget genom Europa, vill att barnen ska få se något mer än småstaden där de växer upp. Vill att de ska få höra andra språk och röster. Känna andra dofter och tendenser. Tror att de behöver det, jag behöver det! Behöver lämna småstaden, så överfull av turister, och bli en turist någon annanstans. 

Hamburg: Vi äter veganska hamburgare och dricker pk-cola men tvingas dela gatorna med grupper av män av olika nationalitet. Fotbolls-EM pågår och stämningen är tveksam. Timmarna kan inte gå fort nog innan nästa tåg ska gå. Förlåt Hamburg, men det kommer aldrig bli vi två. 

Marseille: Palestinska keffiyehs säljs i var och varannan butik, bredvid fejkade Gucci-tröjor och plagierade Pokémon-kort. Ett stort demonstrationståg flyter genom gatorna och kräver eldupphör – NU! Soptunnorna svämmar över men grannar blockerar högljutt en strejkbrytande sopbil. Det postkoloniala Frankrike vägrar hålla tyst. Marseille, mon amor. 

Moa Candil:
Verkligheten bortom turisternas ringmur

Och så är vi framme hos tío Javier i Castilla y Leon, mitt i Spanien. Mitt i ingenstans. Han driver en restaurang, barnens farbror, och där får man höra ett och annat. ”Det här hade aldrig hänt på Francos tid”, kommenterar en äldre gubbe när trafikkaos uppstår på E5:an. ”Hur ska företagen ha råd att anställa någon nu?” frågar en byggarbetare retoriskt när Spaniens nyliga höjning av minimilönen – till 1 134 euro (motsvarande drygt 13 000 kronor) i månaden – kommer på tal.

– Om du inte vill ha mer pengar behöver du inte ta emot dom. Det finns andra som vill, kontrar tío Javier, som själv började sin karriär i Europa som papperslös, arbetslös och bostadslös migrant i början av seklet. 

Europa brinner. I Spanien demonstrerar tiotusentals människor mot mass-turismen som gör deras liv omöjligt att leva.  

– Vi är inte emot turisterna i sig, säger en Barcelona-bo till Aftonbladet. Problemet är myndigheternas agerande som gör staden obeboelig för sina invånare. 

Blandade syndikalister i spanska CGT demonstrerar för förändringar i pensionssystemet i Barcelona 2022.

SAC:s systerfack i Spanien: ”Det här är våra viktigaste kamper just nu”

Katalonien tar redan ut en särskild skatt av besökare, och borgmästaren har lovat att inte utfärda fler Airb’n’b-licenser. Men demonstranterna kräver mer. Högre turistskatt, en begränsning av uteserveringar som ockuperar alla offentliga rum och ett stopp för grandiosa sport- och kulturevenemang som lockar ännu fler besökare. Liknande krav framförs mer tystlåtet i min egen småstad, längre norr ut i Europa. Framförs i konsten och på sociala medier, sällan eller aldrig på gatorna. Elden är ännu mycket kontrollerad.   

Vi reser tillbaka norrut, genom Asturien, Kantabrien och Baskien. Stannar till i Bilbao och tittar upp på fasaderna. ”Titta där, och där, och där!” Överallt hänger den, flaggan i rött och grönt, svart och vitt. Överallt hänger Palestinas flagga från de baskiska balkongerna. Som en symbol för att elden som brinner inte bara förgör och får styrka av hat. Elden kan också brinna av solidaritet, gemenskap och mod. Och där, i en gränd i Bilbao, får elden i mig ny styrka.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 15 juli, kl: 08:20

Hej mina vänner, vi kan tvingas lämna vårt tillhåll på grund av problem med de människor som flytt med oss, min man kommer att försöka leta efter en ny plats men vi har för närvarande inte råd med hyra, eftersom vi inte betalar hyra för detta halvförstörda rum sedan början på detta krig.

Just nu behöver vi verkligen brådskande stöd på grund av denna situation, kan förlora internet-anslutning på grund av denna situation.

Vi är fortfarande i det semiförstörda rummet, vi vet inte var vi ska fly, min man kommer att gå och söka efter en ny plats. Vi har varken en annan plats eller ett tält.

Lama Majdi

Söndag 14 juli, kl: 22:46

I dag är det den 13 juli. Jag vaknade mycket trött efter en lång natt på grund av min dotters ständiga gråt, och ingen annan än jag kommer att ta på sig uppgiften att få henne att somna om.

Jag känner mig mycket upprörd känslomässigt och utmattningen är djup. Till frukost åt jag timjan och olivolja, och sedan tog jag itu med den utmattande städningen.

Det säkra området Al-Mawasi i Khan Yunis har bombats, där de fördrivna människornas tält finns. En ny massaker har begåtts, inför ögonen och öronen på denna orättvisa värld, och som vanligt finns det ingen som kan stoppa det.

Deras förevändning var att höga ledare skulle mördas, men nyheten förnekades omedelbart och fungerade bara som en ursäkt för massakern på oskyldiga civila. Att uttrycka sin nöd i ord eller skrift verkar meningslöst nu. Kort sagt, vi är trötta på det här livet.

Min man och jag åt lunch tillsammans, sedan vilade han en kort stund innan han gick en halvtimme senare för att fortsätta med ett arbete som han hävdar inte har något annat syfte än att uppta hans tid och få honom att lämna rummet.

Det har varit en extremt miserabel dag, fylld med nedslående nyheter. Herregud, varje dag verkar mer nedslående än den förra.

Jag förstår inte att jag fortfarande lever efter alla dessa nederlag som aldrig upphör. Min man kom tillbaka, och vi satt och diskuterade bekymmer och om hur våra liv inte betyder någonting och inte har något värde i världens ögon. Den okända framtiden är verkligen skrämmande eftersom vi inte vet vad vi kommer att möta härnäst. Och ingen vet när de kan bli nästa mål i detta skenande kaos som vi befinner oss i. Här slutar jag för i dag. Hejdå.

Lama Majdi

Lördag 12 juli, kl: 19:25

I dag är det den 12 juli, och dagarna passerar utan något hopp. Ja, hoppet har försvunnit för länge sedan, eftersom världen helt har raderat oss från sitt minne.

Jag vaknade för att förbereda frukost åt min man, han ville gå tidigt för att fylla på vår gasflaska. Alla har fått registrera sig för påfyllning, och det var vår tur idag. Han gick och betalade 19 dollar för att fylla på 8 kilo gas.

Han blev lovad att de skulle kontakta honom när vår cylinder var fylld. Efter det fortsatte han sin resa för att sälja salta pinnar, som han säger inte ger någon vinst längre eftersom alla produkter utsätts för fruktansvärda prissvängningar.

Det verkar bara vara varuägarna som kontrollerar och tjänar pengar på handeln.

Hur som helst tillbringade jag dagen med att leka med min dotter och lyssna på nyheterna som injicerar oss med ett bedövningsmedel för att få oss att glömma smärtan.

Nyheterna berör oss inte längre; vi väntar bara på något påtagligt i verkligheten. Vår måltid bestod av potatis med ägg, en välkommen omväxling från våra vanliga måltider. Jag städade efter lunchen och min man vilade en kort stund innan han återvände till jobbet. Jag gick ner för att träffa några grannar; vi småpratade och min dotter var glad över att få allas uppmärksamhet.

Min man kom tillbaka utmattad, slappnade av en stund och tog sedan en snabb dusch. Efter det diskuterade vi hur dagen hade gått, med många berättelser från marknaden där säljare utsätts för stölder och gör stora förluster på grund av instabila priser.

Så småningom var det dags för oss att sova, men vi gjorde det på spänn, eftersom händelserna inte lovar något gott och det inte finns någon stabilitet i våra liv.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln