Kring 8 mars väcks ofta diskussionen om strejken som medel för att uppnå feministiska mål. I vår 8 mars-bevakning, och i det senaste numret av Arbetarens magasin vänder och vrider vi på den frågan.

När pandemin förra våren var ett faktum delade popstjärnan Britney Spears en bild på Instagram med uppmaningar om att ta hand om varandra i kristider, att omfördela rikedom och att strejka. ”Kamrat Britney” välkomnades genast in i vänsterrörelsen av tidningar som The Jacobin.

Huruvida hon stod bakom det som stod i bilden, eller om hon ens styr sitt Instagramkonto själv är oklart, då hon är förhindrad att fatta beslut om det mesta i sitt eget liv sedan hon sattes under sin pappas förmyndarskap efter en episod med psykisk ohälsa 2007.

Hennes liv, så som det presenteras på Instagram, har sett ut som en covid-karantän i åratal. Ensam i sitt hus dansar hon runt framför kameran eller provar olika outfits som hon catwalkar i sina korridorer.

Just nu visas New York Times-dokumentären Framing Britney Spears på TV4 play som berättar om karriären, sammanbrottet och förmyndarskapet. Samt om Free Britney-rörelsen, som är övertygad att popstjärnans Instagramdanser är ett rop på hjälp. Under de år hon varit omyndigförklarad har hon arbetat intensivt och dragit in stora pengar, fram tills 2018 när hon i princip gick ut i strejk. Anonyma källor har uppgett att hon vägrar arbeta så länge hennes pappa är kvar som förmyndare.

Britney Spears val av metod för motstånd har fått mycket liten uppmärksamhet i diskussionerna om dokumentären. Britneys strejk är förstås individuell och högst privat, men den kollektiva akten att lägga ner arbetet är bland de kraftfullaste vapnen vi har. Kring den internationella kvinnodagen den 8 mars har de senaste åren diskussionen om strejk som feministisk strategi och vapen återkommit. Detta samtidigt som strejker inte enbart organiseras inom ramen för den traditionella arbetsplatsen, utan också för klimatet och i antirasistiska mobiliseringar.

Inför 8 mars berättade det feministiska nätverket EAST, som organiserar många kollektiv och grupper i central- och Östeuropa, om varför de kallar till en transnationell social strejk för samhällsviktiga arbetare den 8 mars. Namnet “EAST” är delvis en vinkning till ett öst som blir oviktigt i en gemensam kamp “här i väst”, men står för “Essential Autonomous Struggles Transnational”. Coronapandemin har satt ljuset på vilka arbeten som är bland samhällets viktigaste, och det reproduktiva arbetet har hamnat i blixtbelysning: sjukvård, omsorg, barnomsorg med mera. Underbetalda arbeten som ofta utförs av kvinnor, inom och utanför hemmet. 

Det finns dock även kritik mot retoriken som använts i Polen under aborträttsprotesterna. I en intervju med Arbetaren menar den polska syndikalistiska aktivisten Justyna Samolińska att talet om strejk i abortkampen i Polen riskerar att bara bli symboliskt, då det sällan handlar om verklig nedläggelse av arbetet.

Att strejk kan vara ett medel för att nå jämställdhet, är något som också hävdas av strejkforskaren Susanne Fransson, som nyligen intervjuades i Arbetaren. Hon har studerat kvinnors strejker i Sverige under en 100-årsperiod och menar att synliggörandet av kvinnors arbete och arbetsvillkor är en av de stora förtjänsterna med en strejk.

Alla dessa texter hittar du också i vårt magasin som i veckan nådde prenumeranterna.

För vidare läsning på temat rekommenderar vi också Katja Palos genomgång av frågan om feministiska strejker från förra året.

Det återstår att se om Britney Spears arbetsvägran ger det resultat hon vill. Säkert är i vart fall att en välplanerad feministisk strejk inte är att leka med.