Vad händer med kvinnostrejkerna?

Den första globala kvinnostrejken 8 mars 2017 fick miljontals kvinnor och transpersoner världen över att enas i strejk, och rörelsen har fortsatt växa. I kölvattnet av metoo och i en tid där klimatstrejker blivit allt vanligare, varför har inte kvinnostrejken blivit en massrörelse i Sverige?

De senaste åren har feministiska mobiliseringar med strejken som kampmetod ägt rum runt om i världen. En rörelse som utmärkt sig är #NiUnaMenos i Argentina, som startade som en protest mot de många brutala kvinnomorden i landet och snabbt spridit sig över Latinamerika.

Den 8 mars 2018 deltog feministiska rörelser i mer än 50 länder i den globala feministiska strejken. En annan är aborträttsrörelsen i Polen. Feministiska rörelser i Polen uppmanade till kvinnostrejk den 3 oktober 2016 för rätten till abort under den så kallade “svarta måndagen”, och i många länder anordnades demonstrationer i solidaritet. Sedan dess har kvinnostrejkerna fortsatt. I bland annat Italien lamslogs kollektivtrafiken av generalstrejken den 8 mars förra året.

I Argentina pågick mobiliseringen inför den feministiska strejken 2019 i flera månader. Ilskan bland feminister växte i landet sedan senaten 2018 röstade nej till att legalisera abort. I Buenos Aires samlades hundratusentals personer på Plaza de Mayo den 8 mars.
Foto: Rodrigo Abd/TT

I Sverige mobiliserade gruppen ”Feministisk strejk Stockholm” också inför 8 mars 2017 och 2018, men till deras besvikelse anslöt sig inte lika många till strejken som på många andra platser runt om i världen. Den kollektiva ilskan och mobiliseringsförmågan saknades, menade många.

– Vi försökte, men frågan har inte utvecklats på samma sätt här. Det ligger flera års kontinuerligt arbete bakom strejkerna i andra länder där de till och med fått med sig de stora facken. Det krävs ett långsiktigt arbete. Vi har inte samma förutsättningar här, säger Sarah Kim, en av initiativtagarna till kvinnostrejken i Sverige 2018.

Kvinnostrejken är en bra idé men för att lyckas måste det bli massanslutning. Det krävs mobilisering från flera håll, fler rörelser och fackförbund.
Daria Bogdanska, Malmö LS

I flera länder har de största fackförbunden varslat sina medlemmar. SAC Syndikalisterna är  det enda fackförbund i Sverige som varje år varslar sina medlemmar till politisk strejk på 8 mars. De uppmanar då medlemmar att låta bli att arbeta genom att exempelvis strejka, maska, sjukskriva sig och kvinnor att avstå från hushållsarbete.

Men Malmö LS har inga planer på att officiellt uppmuntra till strejk i år. Och detta inte enbart på grund av att 8 mars infaller på en söndag.

– Jag tycker inte att det var särskilt lyckat förra året. Kvinnostrejken är en bra idé men för att lyckas måste det bli massanslutning. Det krävs mobilisering från flera håll, fler rörelser och fackförbund, säger Daria Bogdanska, medlem i Malmö LS.

Oslo den 8 mars 1919
Foto: Håkon Mosvold lLarsen/TT

Hon betonar att strejkvapnet ändå är viktigt i den feministiska kampen.

– Kvinnor drabbas hårdast av kapitalismen. Vi har otrygga anställningar, blir utbrända och utsätts för sexuellt våld. Det finns en hög medvetenhet om det och jag tror att det kan bli en massrörelse i framtiden även här, men det är inte bara upp till SAC. Varför masstrejken lyckats i andra länder är för att det där funnits en bredare rörelse. I Sverige har andra fackförbund sagt nej till sociala strejker, säger Daria Bogdanska.

Daria Bogdanska, Malmö LS
Foto: Privat

Evelina Johansson Wilén disputerade med avhandlingen ”Mellan jaget och världen. Feminism och etik på nyliberala villkor” och har just inlett ett forskningsprojekt om de senaste årens internationella kvinnostrejker. I projektet kommer forskare att jämföra Sverige, Spanien och Island.

UGT, ett av de största fackförbunden i Spanien, uppgav att sex miljoner av deras medlemmar strejkade i två timmar på åttonde mars förra året. Evelina Johansson Wilén menar att kvinnostrejken fått ett så stort fäste där på grund av en större radikal rörelse och för att det i Spanien finns en tydligare koppling mellan feministiska rörelser och fackföreningar.

– I Spanien är inte den nyliberala formen av feminism stark, vilket den är i Sverige. En ”glastaksfeminism” som vill ge män och kvinnor jämlika möjligheter inom rådande system, inte ändra grundvalarna för systemet. Vi har en större statsfeministisk rörelse som blivit välkomnad i maktens rum på ett sätt som den inte blivit i många andra länder, säger Evelina Johansson Wilén.

Evelina Johansson Wilén
Foto: Privat

Detsamma gäller i Latinamerika, där den feministiska strejken varit tydligt förankrad i sociala rörelser.

– I Sverige finns en annan förståelse av feminismen än den socialistiska. Kvinnostrejkerna i de andra länderna har haft en mer socialistisk retorik. Det är svårt att driva samma retorik här.

Evelina Johansson Wilén säger också att stora kvinnostrejker inte behöver vara ett tecken på starkare feministiska rörelser, utan också på att det finns ett tydligt behov av social förändring.

– I Polen och Argentina där strejkerna blivit väldigt stora har de också ett kritiskt läge. Kvinnor utsätts för ett extremt våld, säger Evelina Johansson Wilén.

Stockholm den 8 mars 1974. I över 100 år har Internationella kvinnodagen varit ett tillfälle för kvinnor att mobilisera gemensam kraft till att ställa krav på rättvisa.
Foto: Ragnhild Haaarstad/TT

Paloma Madrid är koreograf och aktivist. Hon deltog i den feministiska strejken i Sverige 2018. Nyligen befann hon sig i Chile för att arbeta, samtidigt som de enorma protesterna mot ekonomisk ojämlikhet pågick. Paloma Madrid följde den feministiska arbetarrörelsen, som hon menar ligger i framkant i protesterna, och deltog i ett internationellt forum inför 8 mars. I Chile planeras förutom generalstrejk måndagen den
9 mars ytterligare tre dagar av aktioner och demonstrationer.

– Jag tror att de kommer  att lyckas, det finns en otrolig kraft i rörelsen i Chile, säger Paloma Madrid.

Det finns en bra debatt om feministiska frågor i Sverige. Men det finns en förvirring i att gå ut på gatan och använda kroppen.
Paloma Madrid, koreograf

Rörelsen 8M har mobiliserat i flera månader. Paloma Madrid ser en mer kollektiv kultur i Chile. Kvinnor är vana vid att demonstrera på gatorna. Men också på grund av våldet som tvingar dem till det.

– Kvinnor kräver sin rätt, det känns annorlunda att gå på gatorna i Santiago nu än för några år sedan, det finns ett nytt sätt att förhålla sig till kvinnokroppen. Och arbetarrörelsen är kraftfull, den kommer inte ge sig innan något händer, säger Paloma Madrid.

En stor skillnad hon ser mellan Chile och Sverige är att den feministiska rörelsen växer på ett helt annat sätt i Latinamerika.

Paloma Madrid, aktivist och koreograf
Foto: Abed Ajnali

– Det är svårt att mobilisera kollektiv här i Sverige. Folk är upptagna med sina jobb och sina liv, individualismen sitter djupt i oss. Det finns en bra debatt om feministiska frågor. Men det finns en förvirring i att gå ut på gatan och använda kroppen, säger Paloma Madrid.

Den internationella kvinnostrejken 2018 i Sverige föregicks av metoo-hösten som satte fokus på kvinnors utsatthet på sina arbetsplatser runt om i Sverige. Paloma Madrid menar att det också fanns en förhoppning om att ilskan och frustrationen skulle växa in i kvinnostrejksrörelsen och skapa en bred mobilisering över yrkesgränser. Men så blev det inte.

–  Metoo öppnade kranen för berättelser om patriarkalt våld, det var stort. Men resultatet blev mer individuellt än kollektivt. Därför nådde inte strejken hela vägen fram, säger Paloma Madrid.