Intervjun #18/2021

”Strejk kan användas för att uppnå jämställdhet”

Susanne Fransson i röd kappa bredvid en bild på städerskor från en städerskestrejk på 70-talet. En kvinna lyfter två fingrar i luften.
Susanne Fransson lyfter fram de vilda städerskestrejkerna på 70-talet som banbrytande. Foto: Sven Erik Sjöberg/TT, Eberhardt Stüber

Med en så könsuppdelad arbetsmarknad som den svenska varit och till viss del fortfarande är finns det fog för att prata om rena kvinnostrejker i svensk arbetsmarknadshistoria. Susanne Fransson har studerat 100 års kvinnostrejker och vad de lett fram till.
– Det handlar om synliggörande och människovärde, säger hon till Arbetaren.

Kan strejken vara ett verktyg för jämställdhet? Det anser Susanne Fransson som har undersökt hur kvinnors strejker under 100 år har flyttat fram kvinnors positioner på arbetsmarkna­den.

– Strejkforskare har i hög grad intresserat sig för männens strejker och därför har strejker förknippats med män och manliga arbetare. Det innebär att det kvinnor har gjort har varit ganska osynligt.

I sin egen forskning har Susanne Fransson inte velat utgå från mäns organisering och strejker som norm och jämförelsepunkt.

– Som forskare är det lätt att utgå från det som är normen. Normen här har varit hur män gör, eftersom det är det det har forskats om. Det tyckte jag var problematiskt och jag försökte komma ifrån det i det jag skrev själv. Jag har försökt att bara tala om kvin­nor. Att inte göra jämförelsen med männen. Det tycker jag att jag har lyckats med. Då blir det att kvinnor synliggörs. Men man måste ju förhålla sig till något, man vill jäm­föra med något. Jag har i stället gjort en jäm­förelse över tid.

Det som de tidiga strejkerna på kvinno­dominerade arbetsplatserna ledde till var att kvinnor började organisera sig. Det var en effekt av det kollektiva agerandet i stri­den mot arbetsköparen. 

Susanne Fransson

Hon har dock jämfört hur kvinnors strejker har mottagits jämfört med mans­dominerade strejker.

– Om man ser till siffrorna på antalet strej­ker och antalet stämningar i Arbetsdomsto­len som de har resulterat i så kan man se att kvinnor i högre grad blivit stämda till Ar­betsdomstolen för sitt strejkande. Repres­sionen har varit starkare mot kvinnor som strejkar. Det är ganska tydligt.

– Jag har också noterat att det på 2000­talet varit så att journalister ifrågasätter strejker som rör kvinnor mer. Medan när det handlar om busschaufförer och hamnarbetare ser vi inte samma granskning. Inte heller granskningen av konflikter mellan medlemmar kontraor­ganisation är lika ingående när det gäller mansdominerande strejker. Det skulle vara bra att medvetandegöra journalister om detta fenomen.

På vilket sätt har kvinnors strejker utvecklats i Sverige de senaste hundra åren?

– Det som är generellt är att de första strejkerna var inte kvinnor organiserade i någon facklig organisation, den främsta anledningen att de inte fick vara med. Men dessutom, hur skulle de hinna? De arbetade sex dagar i veckan och tog därutöver det fulla ansvaret för hem och familj.

– Det som de tidiga strejkerna på kvinno­dominerade arbetsplatserna ledde till var att kvinnor började organisera sig. Det var en effekt av det kollektiva agerandet i stri­den mot arbetsköparen. Det som händer nu är ju det motsatta. Kvinnor är redan or­ganiserade i facket, och organisationerna används. Tänker vi framåt om ytterligare 50 år – vad händer då? Vi vet ju att fackliga organisationer tappar medlemmar, så väl kvinnor som män. Aktiviteter av kollek­tiv natur kan ju även göras utanför facket.

Kommunalmedlemmar i röda jackor samlade utanför stadshuset i Stockholm, under strejken 2003.
Kommunalstrejken 2003, medlemmar samlade utanför Stadshuset i Stockholm. Foto: Jan Collsiöö/TT

Flera kvinnodominerade strejker har fått eftermälet att de varit misslyckade. Varför då? Och är det så enkelt?

– Hur kan vi mäta vad som är en lyckad strejk? Är det att man får det man strejkar för i kronor och ören, eller är det att man får uppmärksamhet för sin sak. En strejk är ett synliggörande, som i lokala förhand­ lingar kan göra att man får mer. Det krävs en noggrannare granskning för att slå fast vad som är lyckat och inte.

Det råder till exempel delade meningar om hur lyckad Kommunalstrejken 2003 var.

– Även där behövs det göras en mer nog­ grann granskning. Man kan se till olika faktorer. Även om det inte var så jättestor framgång 2003 så kan det ha påverkat av­ talsförhandlingarna 2007 som var väldigt framgångsrika.

Susanne Fransson, utomhus med armen lutad mot ett träd och andra handen i sidan. Hon har en röd kappa, mössa och vantar.
Susanne Fransson har studerat svenska kvinnostrejker under 100 år. Foto: Eberhardt Stüber.

Är strejken ett bra verktyg för att komma till rätta med ojämställda löner?

– Jag var inbjuden omkring 2002–2003 till ett projekt som dåvarande jämställd­ hetsombudsmannen hade. Det skulle vara en konferens, med besökare från an­ dra länder. Jag hade blivit ombedd att prata om kvinnors strejker. Jag satt bred­ vid dåvarande SAF:s jämställdhetsans­ varige. När jag hade pratat färdigt sade hon att det var det dummaste hon hört av en forskare. Det är naturligtvis oerhört provocerande för Svenskt Näringsliv att en forskare säger att det går att uppnå något som alla är överens är ett gott mål, jämställdhet, genom att lägga ner ar­betet.

– Men det där är svårt att mäta. Vad gör att löneskillnader mellan kvinnor och män ökar eller minskar? Det är en mängd olika faktorer. Det kan ju inte vara fel om vi ser det historiskt i alla fall att säga att kvinnor som tar strid för sina löner kan vinna något på det. Sedan kan det också kosta väldigt mycket. Som de kvinnor som blivit uppsagda för att de deltagit i en strejk. Men jag vidhåller att strejken och det kollektiva agerandet är ett sätt att upp­ nå jämställdhet.

På vilket sätt har kvinnors strejker stärkt deras ställning på arbetsmarknaden?

– Det kollektiva agerandet ledde till att kvinnor gick med eller startade egna fack­ liga organisationer. De blev en förhand­lingsmotpart. Det är indirekt en effekt av strejken, men det är organiseringen som är viktig och som stärker kvinnors ställ­ning. Under förutsättning att de har makt och inflytande i de organisationer som de tillhör.

I din forskning lyfter du fram de vilda städerskestrejkerna på 1970-talet som en milstolpe. Varför?

– För det första handlar det om att det var städerskor. Den arbetsuppgift som många gånger placeras lägst i någon sorts hierarki. Det kräver ingen utbildning, vem som helst kan göra det. Det är det ena. Des­sutom var det då ett väldigt kvinnodomi­nerat arbete. Sedan var det då det här stora ASAB, stora kapitalisten som kom in och skulle tjäna pengar och försämrade förhållandena för städerskor på många ar­betsplatser. Det var protester från de som redan tjänade minst, för att de fick det sämre. Att de då kunde resa sig och protes­tera på det sättet att de faktiskt gick ut i strejk. Det är ungefär som om vi idag skulle se omfattande strejker bland cykel­ buden, som är gruppen som har bland de sämsta arbetsvillkoren.

Du återkommer till orden synlig- görande och människovärde när det kommer till vad kvinnors strejker har handlat om. Varför?

– När det gäller det som kallats för kvin­nohistoria, så är det det som det har hand­lat om gång på gång. Kvinnoarbete måste synliggöras. De tankarna har fallit bort i hög grad. Man tror inte att det behövs längre. Men om vi lyssnar på sjuksköter­skorna eller undersköterskorna, de berät­telser om arbetet som kommit under pandemin, de vill synliggöra sitt arbete. Samma sak är det med människovärdet, nu när vi ser de som stått i frontlinjen un­der pandemin och utsatts för stora risker och arbetat under svåra villkor. Det är viktigt att artikulera.

Medlemmar i Vårdförbundet demonstrerar på ett soligt Medborgarplatsen. På ett plakat står texten Slut på rean.
Vårdförbundet i Stockholms demonstration i maj 2008 under pågående strejk. Foto: Henrik Montgomery/TT

Många av de kvinnodominerade sektorerna finns i offentlig sektor, där en nedläggning av arbetet sparar pengar för arbetsgivaren. Hur påverkar det möjligheterna till en effektiv strejk?

– Strejkforskaren Christer Törnqvist brukar säga att strejka i offentlig sektor är att skjuta sig själv i foten. Det är jättesvårt. Det behövs legitimitet, där kommer det här med synliggörandet. Man måste ha stöd från allmänheten, för det kommer att bli jobbigt för dem. För en facklig organisation gäller det att organisera det så att det blir kännbart för kommunerna eller staten så att det finns en möjlighet att få sina krav tillgodosedda, samtidigt som att det inte drabbar allmänheten för mycket. Det är svårt rent taktiskt.

Hur ser du på att Sverige på senare år haft väldigt låg strejkaktivitet. Vad är det ett tecken på?

– Jag tror att det i så väldigt hög grad har att göra med lönebildningsmodellerna, där avtal sluts på central nivå, sifferlöst, och ska sedan förhandlas på lokal nivå och då under fredsplikt. Systemet förhindrar legala strejker. Men varför det inte är några vilda strejker, där har jag inget svar. Sedan tror jag också det hänger samman med samhällsutvecklingen i stort. På 1970­-talet hade du en stor politisk aktivi­tet och engagemang, det var mycket mo­bilisering. Vi ser en ökad individualiser­ing nu.

Hur ser du på den inskränkning av strejkrätten som gjordes härom året?

– Alla inskränkningar i mänskliga rättigheter är av ondo, tycker jag.


Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984