Syndikalismen är en internationell fackföreningsrörelse. Rörelsen har växt fram ur klasskampen. Syndikalismen bygger på självorganisering på arbetsplatserna i syfte att uppnå ekonomisk demokrati. Syndikalister menar att det är genom att driva klasskampen till sin spets som arbetare kan förverkliga ekonomisk demokrati och jämlika samhällen.
År 2021 håller den syndikalistiska fackföreningen SAC kongress. Har syndikalismen en framtid under SAC:s flagga? Jag vill utbrista i ett tveklöst JA när jag hör och ser de insatser syndikalister gör för en säker arbetsmiljö, för trygga anställningar, för att utbilda kamrater i fackligt arbete och så vidare. Men statistiken ser dyster ut. SAC har krympt från drygt 30 000 medlemmar före andra världskriget till cirka 3 000 idag.
Samtidigt talar yttre omständigheter för att syndikalismen har en framtid: en allt råare arbetsmarknad, toppstyrda samförståndsfack som knappt lyckas försvara löntagarnas positioner, krisande arbetarpartier, en bankrutt statssocialism (i både Öst och Väst) och en nyliberal kapitalism med svag legitimitet. Men yttre omständigheter räcker inte för att trolla fram en fackföreningsrörelse. Det krävs också att drivande syndikalister spelar korten rätt.
Mitt tips till dagens syndikalister är att begrunda varför syndikalismen en gång i tiden bröt fram som en synnerligen slagkraftig och intelligent rörelse. Jag menar att en förklaring ligger i att massor av arbetare tog kloka beslut i fyra avgörande vägskäl. Det är värt att betrakta dessa vägskäl på nytt och reflektera kring var SAC står idag.
SAC Syndikalisterna bildades 1910. 2018 hölls organisationens 32:a kongress.
Ända sedan arbetarrörelsens barndom har det funnits konkurrerande recept för framgångsrik klasskamp. De fyra vägskäl som syndikalister har ställts inför kan summeras på följande sätt.
(1) Ett första vägskäl gällde frågan om man ska bygga klassorganisationer med tyngdpunkten på arbetsplatserna eller bygga politiska partier och andra vänstergrupper. Medan klassorganisationer välkomnar alla som har en underordnad ställning i produktionen av varor och tjänster, så samlar den politiska vänstern personer kring olika åsiktsprogram. Syndikalismens pionjärer satsade på klassorganisationer, alltså fackföreningar för alla löntagare utom cheferna.
Klassorganisationens idé är ett arv från den så kallade Första internationalen (grundad år 1864). En av Första internationalens förgrundsgestalter, Michail Bakunin, betonade klassorganisationens öppna karaktär: “Internationalen frågar inte en blivande medlem om han är religiös eller ateist, om han tillhör något politiskt parti eller ej. Internationalen frågar bara: är du arbetare?”.
Syndikalismens pionjärer menade att vänsterorganisationer inte är byggda för kampen på arbetsplatserna. De är i grunden dysfunktionella för ändamålet. Organisationerna stöter bort arbetare som inte har en vänsteridentitet. De kan dessutom vara öppna för chefer och arbetsgivare och ledas av personer i det politiska etablissemanget. Även om syndikalister valde att bygga politiskt obundna fackföreningar, så har medlemmar varit fria att engagera sig i politiska organisationer utanför fackföreningen.
(2) Ett andra vägskäl gällde frågan om fackföreningarna ska präglas av organisering eller klientverksamhet, alltså om facket ska drivas av arbetarna inne på arbetsplatserna eller av förhandlare och externa ombudsmän som servar medlemskåren. Syndikalisterna menade att arbetarna på golvet är den fackliga motorn utan att förneka behovet av förtroendevalda kamrater (både ideellt aktiva och arvoderade kamrater).
De svenska facktopparnas försämring av strejkrätten och anställningsskyddet är bara två exempel i en lång rad reträtter.
I dagens Sverige domineras fackförbunden inom LO, TCO och Saco av klientverksamhet. Det ger vanligtvis magra resultat. Orsaken är att ombudsmän och förhandlare varken använder eller utvecklar den kollektiva styrkan på arbetsplatserna. I sämsta fall tecknar facken endast kollektivavtal med fredsplikt på en arbetsplats, utan att etablera någon facklig närvaro där. När styrkan på arbetsgolvet inte utvecklas, kan arbetsgivarsidan bryta mot avtal och försämra villkoren.
Klientverksamhet är kort sagt en återvändsgränd som brukar följas av fackliga reträtter. De svenska facktopparnas försämring av strejkrätten och anställningsskyddet är bara två exempel i en lång rad reträtter.
(3) Ett tredje vägskäl gällde frågan om fackföreningarna ska vara breda folkrörelser eller så kallade kaderorganisationer. Medan folkrörelser har låga trösklar och välkomnar alla, så brukar kaderorganisationer ställa höga krav på aktivitet och ”medvetenhet”. De flesta syndikalister valde folkrörelsespåret. Så gjorde även SAC när organisationen bildades 1910.
Vissa syndikalister ville dock bygga kaderfack. Ett exempel är ledarna för franska CGT. Ledarna ville bara värva de arbetare som ledarna föreställde sig utgjorde en “medveten minoritet” inom arbetarklassen. Resten kallades högfärdigt och elitistiskt för “den indifferenta hopen”. Inte förrän en samhällsomvandling stod för dörren tänkte sig CGT-ledarna att majoriteten skulle bli ”medveten” och mogen att värvas.
SAC:s pionjärer vände sig emot föreställningen om att skapa ”medvetenhet” genom isolering i små grupper med höga renlärighetskrav. SAC menade i stället att arbetare växer i kompetens och insikter genom att inkluderas i en bred facklig kamp, diskussioner och studier. Kort sagt: ”learn by doing”.
(4) Det fjärde vägskälet för fackliga organisationer rör frågan om man enbart ska ta strid för dagskrav eller också agitera för en vision bortom klassamhället. Syndikalister har visserligen förkastat utopiska försök att fastslå ett slutmål för mänskligheten. Samtidigt har syndikalister producerat visionära skisser som är avsedda att testas och revideras i praktiska experiment. Visionernas omedelbara nytta är att inspirera och vägleda klasskampen.
Visionslösa fackföreningar är däremot ingen framgångssaga. De brukar förfalla till trötta serviceapparater. Ett exempel är en grupp som lämnade SAC på 1990-talet och bildade Tingvalla-Bro Fackförening. Det har blivit en gul förening som försörjer ombudsmän.
Syndikalister har inte satsat tillräckligt mycket eller tillräckligt målmedvetet på organisering.
Jag menar att syndikalismens styrka ligger i att pionjärerna tog kloka beslut i samtliga fyra vägskäl. Syndikalismens recept är fortfarande giltiga, såvitt jag kan se. SAC:s potential ligger alltså i en klassorganisering som är öppen och självständig, i självorganisering på arbetsplatserna framför facklig klientverksamhet, i folkrörelsearbete framför kaderorganisationer samt i kombinationen av kamp för dagskrav och en långsiktig vision.
Efter andra världskriget har SAC:s medlemsantal och inflytande dessvärre krympt drastiskt. Min hypotes är att tillbakagången i stor utsträckning beror på att vi haft svårt att praktisera syndikalismens framgångsrecept. Det fina i kråksången är att om SAC:s tillbakagång beror på våra egna misstag, så ligger det i vår makt att röra oss framåt.
Det är inte alldeles enkelt att organisera på arbetsplatserna. Alla fackföreningar pressas i riktning mot klientverksamhet av starka krafter (lagstiftningen, arbetsgivarna, samhällsklimatet). Syndikalister har inte satsat tillräckligt mycket eller tillräckligt målmedvetet på organisering. Då har klientverksamheten tagit över. Det är som sagt en återvändsgränd.
Ett uttryck för SAC:s marginalisering är att själva idén om att bygga en klassorganisation har fallit i glömska på den svenska arbetsmarknaden. SAC misstas ofta för att vara en politisk grupp endast för personer som kallar sig vänster.
Den första satsningen är att ordna kurser i arbetsplatsorganisering på fler orter och för fler deltagare.
Alltför många gånger har satsningar på arbetsplatsorganisering motverkats av att fackföreningen används ungefär som ett vänsterparti eller en anarkistklubb. Ett sedelärande exempel är den syndikalistiska sektionen i Stockholms tunnelbana. I början av 2000-talet utvecklade sektionen sin fackliga verksamhet från individuell service till kollektiv kamp.
Sektionen växte och värvade skickliga organisatörer, däribland arbetare som röstar borgerligt. Därefter fick sektionen tillskott av tongivande medlemmar som misstog sektionen för att vara en vänsterklubb. De drev ut medlemmar som röstar borgerligt, däribland några av de bästa organisatörerna. Sektionen krympte och föll tillbaka i klientverksamhet.
Om ovan nämnda misstag visar hur korten inte ska spelas, vad bör då göras? Jag ser fyra viktiga satsningar. Den första satsningen är att ordna kurser i arbetsplatsorganisering på fler orter och för fler deltagare. SAC håller redan kurser av hög kvalitet som inga andra svenska fackföreningar erbjuder. De metoder som lärs ut fungerar faktiskt. Några exempel är strider som har vunnits av nya sektioner på Zalandos lager och på en livsmedelsfabrik i Skåne.
Den andra satsningen som kan göras är att förbättra de lokala stödstrukturerna. Om medlemsmötena fokuserar på deltagarnas arbetsplatser och alla medlemmar har stöd av lokala organiseringskommittéer så är vi på rätt väg. På orter där medlemmar saknar lokala samorganisationer (LS) behöver givetvis nya LS bildas.
Sommaren 2019 vann sektionen Skåne Factory Workers en viktig seger. Migrantarbetarna startade en egen fackklubb när de stora facken inte hjälpte.
Organisering på jobbet är tålamodsprövande. Det kommer vi inte ifrån. Man får räkna med många försök och misslyckanden. Därför behövs också en tredje satsning: att blåsa liv i den ideologiska och visionära debatten, förslagsvis genom att alla medlemmar erbjuds en ny grundkurs. En skarp samhällskritik och lockande framtidsvision kan ingjuta glöd när det fackliga harvandet är grått och segt. Om tusentals löntagare ska vilja offra tusentals timmar på ideellt engagemang, så måste det vara för något stort och viktigt.
Rasmus Hästbacka, medlem i Umeå LS
En levande ideologi är en förutsättning för den fjärde och sista satsningen som jag vill nämna: agitation och värvning. Fackföreningar som inte satsar på värvning brukar krympa och läggas ned. Empirin på området är tydlig. Ovan nämnda sektioner på Zalando, en livsmedelsfabrik och i Stockholms tunnelbana visar att det går att växa.
På agitationsfronten har syndikalister två viktiga uppgifter, menar jag: dels att popularisera klassorganisationens idé, dels att presentera visionen om ekonomisk demokrati och federalism på ett språk som tilltalar breda folklager. Dessa uppgifter har jag tidigare diskuterat i två artiklar i denna tidning.
På sätt och vis sitter SAC med trumf på hand. Att bygga självständiga klassorganisationer är alternativet till den politiska vänsterns och de toppstyrda samförståndsfackens misslyckanden. År 2012 satte SAC:s kongress upp nya tillväxtmål. Fler LS ska byggas utanför storstäderna, så att syndikalismen finns för arbetare i hela landet, vilket i sin tur lockar nya medlemmar. Årets kongress kan följa upp resultaten och öka gasen.
En framtid av ekonomisk demokrati och federalism framstår som det rimliga alternativet till både statssocialism och kapitalism. Ingen vettig människa är väl emot demokrati?
