Gör ekonomisk demokrati folkligt igen!

Kan syndikalismen och visionen om ekonomisk demokrati samla en folkrörelse på nytt? I denna artikel gör Rasmus Hästbacka från Umeå LS en historisk tillbakablick och spanar efter vägar framåt.

Radar
SAC Syndikalististernas förstamajtåg passerar Kungsträdgården i Stockholm 2013.
Foto: TT Nyhetsbyrån

”Att inte läsa historia är att förbli ett barn.”
Cicero (106–43 f.Kr.)

Finns det någon väg ut ur den här människofientliga maskinen? Jag syftar på det som kallas ”marknadsekonomi” och ”demokrati” men som egentligen är en ekonomisk diktatur på dagens arbetsplatser. Det är trots allt så att löntagarna berikar en klass av chefer och företagsägare. Det är en klass som löntagarna inte har röstat fram och inte heller har rätt att styra eller avsätta. Den ekonomiska diktaturen sätter även strikta ramar för den politiska demokratin. Eller som den klassiska liberalen och pedagogen John Dewey skrev: ”politiken är den skugga som storföretagen kastar över samhället”.

Såvitt jag vet är det syndikalismen som har pekat ut den mest trovärdiga vägen till en vision bortom klassamhället. Om man fångar syndikalismen i en enda fras, så kan syndikalism definieras som självständig arbetarkamp för att uppnå ekonomisk demokrati. Ekonomisk demokrati innebär personalstyrda arbetsplatser och självförvaltning. Anställda lyfter sig då från undersåtar till jämlika medborgare. Ekonomisk demokrati är alternativet till det som förr i världen kallades ”löneslaveri” och ”arbetsköparvälde”, men som på nutida svenska kan kallas ekonomisk diktatur.

Det kan vara svårt att skilja SAC från en vänsterpräglad åsiktsbubbla. Ekonomisk demokrati har försvunnit från den allmänna debatten i landet.

Om syndikalismen definieras brett, som jag nyss föreslog, uppenbaras något intressant i den historiska backspegeln. De syndikalistiska tendenserna har varit mycket större än de fackföreningar som har kallat sig syndikalistiska. Dessvärre har syndikalismen i många länder krympt från en bred klassrörelse till ett marginellt fenomen. I Sverige har den självständiga arbetarkampen falnat både inom och utanför SAC. Det kan vara svårt att skilja SAC från en vänsterpräglad åsiktsbubbla. Ekonomisk demokrati har försvunnit från den allmänna debatten i landet.

Jag hoppas att syndikalismen ska växa både inom och utanför SAC och att vi lyckas göra visionen om ekonomisk demokrati folklig igen. Det kan vi göra på åtminstone tre olika sätt. 

För det första kan vi satsa mer på arbetsplatsorganisering. Då förskjuts tyngdpunkten från facklig service till solidaritet mellan kollegor. Det är genom facklig kamp som de breda folklagren kan närma sig ekonomisk demokrati. Redan i nuet ger sektioner och tvärfackliga grupper på arbetsplatserna en fingervisning om hur framtidens samhällsekonomi kan förvaltas. Organisering är demokrati som praktik och inte bara retorik.

För det andra kan syndikalister aktivt nå utanför den vänsterbubbla som SAC verkar ha fastnat i. Det handlar om att presentera syndikalism och ekonomisk demokrati på ett fräscht språk som snackas på dagens arbetsplatser. Det handlar också om att upprepa att SAC är en fackförening som är öppen för alla löntagare (utom cheferna), inte en klubb bara för vänsterpersoner.

Foto: SAC Syndikalisterna
Skogsstrejken 1975. Stormöte den 5 april i Färila folkets hus.

Syndikalistiska fraser från 1800-talet om att ”krossa staten” och ”införa socialism genom revolution” är ungefär lika kryptiska som ordet ”scientologi”. Men demokrati på jobbet är rakt på sak. Då talar vi med våra arbetskamrater och inte bara med oss själva. Har man väl dragit igång diskussioner om personalstyrda arbetsplatser, så blir det naturligt att också argumentera för en överföring av makt från statliga och överstatliga organ ned till befolkningen. Demokrati fullt ut alltså.

För det tredje och sista kan syndikalister lyfta fram historiska fakta om syndikalismens styrka under tidigare perioder. Det ger en indikation på hur stor rörelse som kan byggas igen. Vi kan förmodligen bygga en större fackföreningsrörelse än våra föregångare. Ty de gamla arbetarpartierna lockar inte längre med sina villospår (statssocialismen).

Det viktigaste är givetvis att satsa på arbetsplatsorganisering. Men visionen om ekonomisk demokrati är förmodligen viktig för att sporra fler löntagare till just organisering. Fakta om syndikalismens historiska bravader kan stärka visionens trovärdighet på nytt. I förfädernas skattkista finner vi också praktiska redskap för organisering.

Det är lätt att tro att visionen om klassamhällets avskaffande bara är en udda vänsteråsikt och alltid har varit det. Ty så lyder samtidens propaganda. Denna historieförfalskning bör brytas. Jag vill därför fortsätta denna text med exempel på den makt som syndikalismen tidigare har utövat. Texten avslutas med tips på nya böcker om ekonomisk demokrati där författarna blickar framåt.

Standardbeviset för syndikalismens kapacitet är Spanien år 1936 då flera miljoner arbetare införde ekonomisk demokrati (innan fascismen krossade alltsammans). Jag väljer istället USA som illustrerande exempel. Under 1800-talet och början av 1900-talet var syndikalistiska tendenser lika amerikanskt som äppelpaj. Självständig arbetarkamp för ekonomisk demokrati var ”mainstream”. 

I USA har ekonomisk demokrati förespråkats av allt från liberaler och konservativa till uttalade socialister, från djupt troende arbetare till brinnande ateister. På 1800-talet restes paroller mot löneslaveriet av såväl liberaler i New York Times som konservativa i Republikanska partiet. 

En tongivande grupp pionjärer i den amerikanska fackföreningsrörelsen var arbetarkvinnorna i textilindustrin kring Boston på 1840-talet. De blev kända som The Mill Girls of Lowell. De såg ekonomisk demokrati som en fortsättning på den amerikanska revolutionen. ”Fabrikerna ska ägas av dem som jobbar där”, skrev pionjärerna.

In på 1900-talet förespråkades ekonomisk demokrati av ledare för den amerikanska motsvarigheten till svenska LO (facken AFL och CIO) utan att ledarna såg sig som vänster. Ekonomisk demokrati var den tidens folkliga sunda förnuft. Allt annat var udda avvikelser. 

I boken Det amerikanska folkets historia av Howard Zinn kan man läsa om hur kampen för ekonomisk demokrati krossades genom extremt våld och massiv propaganda från stat och storföretag. I strejken kring Blair Mountain år 1921 släpptes rentav bomber från flygplan på arbetarna. En fin djupdykning är boken The fall of the house of labor av David Montgomery. Dylika studier begraver den barnsliga myten om att jänkarna alltid har älskat kapitalismen. Ett stöddigt men ändå tänkvärt citat av romaren Cicero lyder: ”Att inte läsa historia är att förbli ett barn.”

I dagens Sverige har många utanför SAC svårt att skilja vår fackförening från ett vänsterparti eller en anarkistklubb.

I dagens Sverige har många utanför SAC svårt att skilja vår fackförening från ett vänsterparti eller en anarkistklubb. Ibland undrar jag om drivande syndikalister har blivit så vana vid en vänsterbubbla att de glömt att svensk syndikalism en gång var betydligt bredare. 

SAC bildades 1910. Före andra världskriget hade SAC drygt 30 tusen medlemmar. In på 1970-talet hade SAC ett starkt fäste i främst tre branscher (gruvorna, byggbranschen och skogsbruket), där syndikalister röstade på olika partier och tillhörde olika kyrkor (eller var ateister). Sedan har vi alla tendenser som har varit klart syndikalistiska utan att kalla sig det. Ett exempel är den 20-åriga vågen av ”vilda” strejker som utbröt 1969.

När jag blev medlem i SAC på 1990-talet hade SAC ca 9000 medlemmar. I Västerbotten och Norrbotten träffade jag syndikalister som utöver sin fackliga tillhörighet räknade sig som sossar, moderater, anarkister, folkpartister, kommunister etc. Sådan är arbetarklassens bredd. För egen del röstar jag på Centerpartiet i Umeå kommun. Bredden är en styrka om man genom SAC samlas kring arbetsplatsorganisering.

Idag har SAC knappt 3 000 medlemmar. Strukturomvandlingar har sopat bort SAC:s gamla fästen. Det viktiga skiftet från servicefack till organisering har dröjt och facket krympt. När jag talar med drivande syndikalister på olika orter är vänsterbubblan påtaglig. Vissa bejakar bubblan och undrar varför man ska organisera sig med kollegor som röstar borgerligt. En del vill bryta marginaliseringen men är osäkra på hur det ska gå till. För andra är det självklart att SAC är en fackförening som är öppen för alla löntagare och inte en vänsterklubb.

En fackförening som är öppen för alla utom cheferna. Det är syndikalismens ledstjärna nummer 1.

Syndikalister med en stark vänsteridentitet säger ibland att ekonomisk demokrati är vänster och därför är SAC en vänsterorganisation. Enligt samma logik är SAC faktiskt en liberal och kristen organisation. I exempelvis Spanien är det många katoliker som är fackligt aktiva och förespråkar ekonomisk demokrati med hänvisning till kristen tro.

USA:s mest kända liberala tänkare, John Dewey, förkastade kapitalismen som ”industriell feodalism” och talade för ”industriell demokrati”. I Europa intog liberalen John Stuart Mill samma synsätt. Så visst kan man kalla SAC både liberal och kristen.

Frågan är då: gynnar det SAC och arbetsplatsorganiseringen att marknadsföra SAC som en liberal eller kristen organisation? Är det klokt att presentera SAC som en vänsterorganisation? Jag anser det vara dags att istället popularisera klassorganisationens idé. En fackförening som är öppen för alla utom cheferna. Det är syndikalismens ledstjärna nummer 1.

Om vi satsar på arbetsplatsorganisering, håller visionen om ekonomisk demokrati levande och välkomnar alla våra kollegor till SAC, skulle jag tro att fackföreningen har framtiden för sig.

Jag avslutar denna text med två boktips. Den första boken är antologin Tillsammans: en fungerande ekonomisk demokratifrån år 2012, redigerad av Gustaf Arrhenius och Bo Rothstein. Där berörs steg som kan tas inom kapitalismen genom fackföreningar, producentkooperativ och andra strategier. Det andra tipset är boken Of the people, by the people från år 2012. Där berör ekonomen Robin Hahnel hur ett helt nytt system kan införas. Det är den mest ambitiösa skissen på ekonomisk demokrati som jag har sett. Hans främsta inspirationskälla är syndikalismen.

Rasmus Hästbacka är medlem i Umeå LS av SAC