”Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt”, skriver författaren Anna Sanvaresa som möter Moa Martinson (1890–1964) genom hennes litterära verk.   

Texten är tidigare publicerat i Arbetarens jubileumsbok från 2022. 

Från början var hon Helga Maria Swartz. Född av en nittonårig mamma, Kristina, som arbetade som piga utanför Linköping. ”Fader okänd”. Kristina trodde att han emigrerat, och Helga vävde fantasier kring honom: att han var rik och köpt sig fri från ansvar. Egentligen var han en dräng som flyttat ihop med en annan kvinna, fick två barn utom äktenskapet innan han drog, för att aldrig återfinnas.

Kristina tog Helga med sig till Norrköping för att arbeta på ylleväveriet; usel lön, långa arbetsdagar. Helga blev tidigt van att klara sig ensam, och när mamman, 1895, gifte sig med en trädgårdsarbetare som söp och hamnade i konflikter på arbetsplatser, blev hon även van att flytta omkring. Kristina tog dubbla arbeten; städade på fabriker och hos borgare. Helga fick lägsta betyg i ordning och uppförande, men högsta i modersmål (hon fick läsa dikter högt inför klassen, som ett sätt för lärarinnan att tygla henne).1905 tog mamman och styvpappan hand om en flicka från ett barnhem, men då var Helga på väg bort från statarlängor och kyffen. ”Hur dagarna gick är inte gott att minnas, ty svält och svårigheter är så enahanda att dar, veckor och år går utan att man kan särskilja dem”.

Från Helga Maria Swartz till Moa Martinson

Jag väljer hädanefter att konsekvent använda namnet Moa, även om hon under lång tid fortsätter heta Helga. Det är ändå författaren Moa Martinson den här texten handlar om, och Moa bär den unga Helga med sig under hela sitt liv. 

Mitt första möte med Moa Martinson, och huvudpersonen Mia i trilogin som börjar med romanen Mor gifter sig (1936), var i Malmö i slutet av 90-talet. Jag hade precis upptäckt anarkismen, eller snarare förstått att den synen på samhälle och mänskor alltid varit min – hade bara inte haft ett ord för den. Kanske eftersom jag liksom Moa inte växte upp bland intellektuella, politiskt medvetna (eller för att anarkism alltid varit ett fult ord). Moa såg solidariteten hos sin mamma, som alltid bjöd in luffare, fast de själva knappt hade något. 

Under Moas barndom befann de sig på Vikbolandet och andra platser runt om i Östergötland. Statarlivet brände fast i Moa. Förnedringen i att vara ägd, men också gemenskap mellan grannar. Moa var nyfiken på andra människor, och hennes brådmogna blick uppfattade detaljer, sinnesstämningar. Hon uttryckte sin ilska mot förtryckare av alla slag, försvarade dem som inget hade, inte ens en röst. ”Jag kände mig upprorisk i mitt nioåriga sinne mot landets förordningar och allting överhuvud (…) Jag hade inte fått begreppet klasskillnad klart för mig ännu, jag visste bara att en del hade mat och kläder, en del inte.” Hon såg normerna som styrde och orättvisan i det. Klarsynen och modet kom från mammans ryggrad, hennes ovillkorliga stöttande av sin dotter. Alltid är det Kristina som rycker in när Moa har det svårt (fast hon inte ens bett om det, som om de har en telepatisk kontakt). 

Malmö sommaren 1998 läser jag om Mia och hennes uppväxt och från första raden till den sista är jag fångad, och inspirerad. Modet att skriva så rakt och osentimentalt om erfarenheter av att växa upp i fattigdom, ständigt söka mat, det tidiga medvetandet om klasskillnaderna. Mia lika levande nu som i det förflutna. Efter den boken: hennes andra romaner, och dikter, kåserier, radio- och teveklipp.

Hennes uttryck, mitt intryck av hennes självförtroende och kompromisslöshet. Cigarettröken omkring henne. Svåra erfarenheter bygger upp en viss sorts mänska som inte räds konflikter, andras svårigheter, men kändisskapet måste ändå till viss del format henne? För Moa Martinson blev en kändis på sin tid. Tjusig och med ett nästan överlägset drag kring munnen.

Jag tänker det som både skydd och självklarhet. Få författare som blev framgångsrika hade den bakgrund som Moa hade. Få orkar driva sin politiska övertygelse i skrift och tal utifrån en utgångspunkt som hennes: där självförtroende måste grävas upp som från under fötterna. Författaren Eva Adolfsson skriver i sin essäsamling Hör, jag talar! att Moa hade en komplex relation till litteratur: ”järnhårda skrivna och oskrivna lagar”. Kristinas ord i bakhuvudet: ”skrive om allting… då får en ju skäms ögena ur skallen”. Det fanns i Moa en vilja att förena det muntliga med det skrivna ordet.

Moa Martinsons bok Jag möter en diktare (1950) börjar med orden: ”Det var den sjunde november artonhundranittio. Det var då hon föddes. Dimman låg tät kring morfaderns knekttorp (…) När mor berättade om knekttorpet, där både hon och jag var födda, och då hon drog sig till minnes historier hennes mormor som var född på sjuttonhundratalet hade berättat, så fick jag intrycket att det var knekthustrurna, knektsystrarna och knektmödrarna som var armén.” Kvinnors kamp var central i Moas liv, från en privat plats och därifrån utdragen till en stor väv föreställande stridandet för ett värdigt liv. Men detta stridande togs, tas, inte på allvar. ”Det var en överklassak ansåg man.” Moa såg det i stället från de fattiga, utsatta kvinnornas perspektiv. 

Redan i småskolan skrev hon ner sådant hon hörde och såg runtomkring sig. ”I tolv-, trettonårsåldern blev min skrivklåda plötsligt något hemlighetsfullt (…) Jag hade nämligen börjat skriva kärleksdikter och underliga utopier om en ny jord som skulle vara ljusgrön (…) och en himmel som skulle vara så nära att man kunde kliva in dit och sitta där och vila lite ibland.” När mamman hittar de hemliga dikterna, sliter Moa boken ur mammans hand, slänger ut den genom fönstret för att sedan riva sönder den. Men Kristina sparar delar, stolt över sin dotter.

”Hösten 1906 reste jag från Norrköping till Stockholm i den stolta förhoppningen att bli något”. Hon drömmer om att kunna försörja sin mamma, så hon slipper slita och flytta omkring med styvpappan. Hon är femton år, den stolta förhoppningen går i spillror, men det innebär ingen skam att återvända hem och gå till pantbanken. Det är livet hon var van vid. Hon skriver att unga flickor i dag gynnas av att se både bakåt och framåt i tiden: ”Det är inte allt man lär sig i skolor och universitet.” Snart nog återvänder hon dock till Stockholm, får plats som kallskänka på en liten restaurang. Hon konstaterar där att arbetet är en gemensam fiende ”som man måste hålla ihop mot för att rå på”. Om storstrejken i Sverige 1909 skriver Moa: ”Jag visste att arbetarnas paroller var: intet våld. Lön så vi kan leva, men inte våld.” 

Moa gifter sig

Hon gifter sig motvilligt med en stenarbetare som bor i torpet Johannesdal nära Ösmo. Hon föder fem söner. Det är maken, fackligt aktiv, som gör att Moa börjar engagera sig politiskt, men Karl Johansson är sällan hemma; på arbete, försupen eller inkallad. Det är världskrig (det första) och hon sitter under stjärnorna på Korpberget och tänker på sina egna barn, och krigets alla barn, utlämnade, värnlösa. ”Ett intensivt hat, brinnande hat drog genom mitt sinne. Hat mot krig, mot arbetslöshet, brännvin (…) Vad tänkte mor om kriget, tro? Var var de, alla barndomens släkt och bekanta? Skingrade, som fattigdom kan skingra.” Hon tänker kring svårigheter och ensamhet, och tystnaden kring det: ”Man kanske borde tala om hur man hade det. Hur elak mannen var. Men man gör inte det när man är tjugotre år och gift mot alla råd och förmaningar.” Barnen sover, och hon längtar efter sin mamma. ”Fattigdom var ingen skam för henne som för folket häromkring. Fattigdom var något man klarade upp på ett eller annat sätt. Men när man inte kunde, jag hade ju försökt?” Ett oväntat besök av mamman får det att gnola inom Moa: Det finns barmhärtighet, och allt har sitt ursprung i individens handlande mot sina medmänniskor, hur fattigfolk ofta varit föregångare. 

”Folk utanför samhällsgränsen. Jag tyckte till sist att alla människor var ointressanta som inte hade något otalt med myndigheterna eller fattigvården. (…) Jag blev uppnosig mot varje besutten människa (…) En vinter gick jag och tiggde på listor åt de arbetslösa, där även makens namn stod, gick upp i fullmäktige och bråkade om arbete åt folk (…) Jag riktigt njöt av att huta åt socknens dryga pampar.”

Moa Martinsson

Hon väljs in i kommunfullmäktige (för socialdemokraterna) och strider för ett bibliotek i bygden. Ilskan fortsätter bränna mot de som inte förstår ”att halva landet höll på att svälta sig fördärvade på grund av en klass’ snikenhet (…) Måste den barmhärtighet som har med förnuft att göra snart komma till människorna”. 

I den nyligen startade Arbetaren läser Moa om behovet av en särskild kvinnosida. ”I ett anfall av högmod satte jag mig ner och skrev ett brev till tidningen och belyste mina synpunkter på både kvinnofrågan och barnagan”. Arbetaren publicerar brevet, utan Moas vetskap. Brevet är ämnat till redaktionen och hon skäms över att det som tryckts inte är vackert och sovrat. Tidningen efterfrågar fler texter och när hon skriver tillbaka att hon varken har råd med porto eller någon lust att ”skylta i tidningar” får hon en tia på posten. En smärre förmögenhet! ”Jag skrev många artiklar, innan jag fick någon mer tia. Men fången var jag. För övrigt blev det min räddning. Inte ekonomiskt, men andligt”. 

Första texten i Arbetaren: ”Kvinnan och syndikalismen”

Den första redigerade publicerade texten: i Arbetaren, den 18 november 1922, rubriken lyder ”Kvinnan och syndikalismen”. Elise Ottesen-Jensen, Ottar, har fått igenom kvinnosidan, eftersom ”arbetarna ha syndat när de glömt lära kvinnorna förstå sin rörelse.” Ottar presenterar Moa som en kvinnlig kamrat, artikeln är signerad H.J. Arbetarens redaktionssekreterare Edvard Ramström beskrev Moa som ”en litterär etterspruta”. I sina texter rasar hon mot militarism, prästvälde och könsdiskriminering. I en minnesbok av Ramström står det att Moa inledningsvis hade problem med rättstavning och grammatik, men att hon använde bokstäverna ”som slagträn mot fattigdomen och förtrycket”. I ett publicerat brev till Ottar, signerat Helga, ställs frågan: ”Kan du säga mig, varför det alltid skall visas på kvinnans svagheter?” 

När det som inte får ske sker

Sedan händer det mest fruktansvärda som kan hända en människa, en mamma: två av hennes söner drunknar. Det är april 1925 och barnen går igenom isen. Moa bykar, hänger upp tvätt, när en granne kommer med budet. Sönerna läggs döda på golvet i kammaren. Hon vägrar tro att de inte längre lever. Vägrar bära svart på begravningen. ”Jag var vansinnig i ett par veckor utan att någon såg det.” Karl anklagar Moa, och hon får höra på omvägar att det är ett rättvist straff åt ”bolsjeviken”. Deras baktalande förvandlar sorgen till hat. ”Kanske dock att vänlighet från oväntat och omöjligt håll skulle mildrat den bitterhet som för alltid tog en plats i sinnet”. Och kanske är det den bitterheten jag tolkar som högdragenhet när jag ser klippen från hennes torp, då när hon är känd författare och antagligen i min ålder. ”Ofta ser jag två svarta hål i solgnistrande vårisar. Ofta, även då jag ror över sjön i ljum sommar.” 

Ett år passerar, hon går på möten i kommunfullmäktige där det pratas om arbetslöshet och enighet om att inte ge pengar till de icke arbetande, ty det skulle demoralisera dem. Efter barnens död kan hon inte längre finna vardagens små ljuspunkter utan behöver nya, djupa aspekter på livet: det handlar om att kämpa eller dö. ”Livet fodrade strid mot samhällslögnen i första hand. Mot lögnen om äktenskapets helgd, lögnen om lyckan att ha barn” – i en tid då barn svalt. Hon har provat sig fram politiskt och fastnat för syndikalismen då den tilltalar hennes sinne för det praktiska och vidsynta. 

Moa skriver mängder av artiklar i Arbetaren, Brand, Tidevarvet. Hennes första roman, Pigmamma – som bygger på mammans svåra liv under Moas första levnadsår – refuseras av förlagen. Hon tillhör Nynäshamns LS som är en av de äldsta i landet. Vid den här tiden betraktas syndikalisterna av många som förrädare. Själv menar hon att de obesuttna bäst vet vad som fattas dem. Moa fastnar för Kropotkin men ryggar tillbaka när hon begriper att han kom från en adlig familj och hade haft titeln furste, misstänksam mot all överhet som hon är. 

Ungsocialisten Ada Schiött

En central och tämligen bortglömd svensk kämpe kommer in i Moas liv. När det begav sig var hon en omtalad ungsocialist, ”värd en hel bok”, Ada Schiött. I Kiruna drev hon en tidningskiosk med socialistiska skrifter, reste på agitationsturnéer, arbetade en period som uppskattad lärare och hissade röd flagga före den blågula. Ada skriver till Moa från SAC:s avdelning i Gävle. Ada är sjuk och behöver hjälp och självklart ska Moa få lön! Ada sänder respengar och Moa ordnar så gott hon kan för familjen innan avresa. 

En text om Moa kan inte frångå vänskapen med Ada, och deras gemensamma engagemang – med fokus på antifascismen. Om Moa var orädd så var Ada skoningslöst modig. Mussolinis marsch i Rom, understödd av makthavare i USA och i Europa, fick fascistanhängarna att sprida sig i Sverige som helvetets ohyra. Ada pekar ut dem och är inte rädd att på möten säga sitt ord om dess livsfarliga smitta. Givetvis inspirerar hon Moa. Två fattigbarn som växt upp och tar plats. Två systrar i samma kamp. Ada förser Moa med kläder till de arbetslösas konferens i Stockholm. På denna är Moa inte tillåten att tala. Men så reser sig Ada, som fått ordet, säger att hon inte känner sig kry och vill lämna ordet till ”fru Johansson”. Moa håller ett oförberett brandtal om fattigdom och kvinnornas situation. Det blir knäpptyst i salen. Hon säger att arbetarrörelsen backat bakåt. När ordföranden slår klubban i bordet, ropar folk att hon måste få fortsätta tala. Men Moa anbefalles lämna lokalen, varpå Ada ropar att då följer hon med. Åter höjs Moas röst: ”Vem fjäskar ni för? (…) Ni är kräk, ni tycker det är lagom att ha avlagda kläder, att vi ska tigga, att vi ska vara idioter som bugar och bockar.” Hon avslutar med att hon inte ska störa deras ”bönemöte” längre. 

Uppviglande arbetarkamp

Moa inbjuds till flera konferenser, med betalda resor. En gång blir hon bjuden till kaffe och sång på IWW:s avdelning i huvudstaden. En trång lokal. Mest sjöfolk. Joe Hill-sånger. Det talas om Emma Goldman. Moa drar sig till minnes sin (styv)farmor som spöat upp en godsägare. ”Hela livet hade varit en förolämpning mot oss (…) men jag visste ingen råd hur jag skulle få utlopp för mitt hat, min förtvivlan”. Hon fortsätter skriva. På köksbordet i torpet samlas artiklar, noveller. Hon brinner för att organisera arbetslösa, tiggare. I Arbetare-Kuriren publicerar hon en dikt inspirerad av Joe Hill som handlar om hur han fortfarande väntar på befrielsens dag (1929). 

I trakten är hon känd som ”den där Helga som uppviglar folk”. I romanen Jökeln av Johannes V. Jensen faller hon för karaktären Moa som är mer sympatisk och betydande än männen. Hon bestämmer sig då för att byta namn till Moa. Den nya signaturen används första gången i tidningen Tidevarvet. Med namnet Moa vill hon nå en större publik. Hon skriver till Elin Wägner, anställd på Tidevarvet, om att få tjugo kronor, och arvodet kommer direkt. 

Titeln Jag möter en diktare anspelar inte på Harry Martinson utan på mötet med en okänd diktare, en av styvpappans arbetskamrater. Inget omvälvande möte, men en iakttagelse, en beröringspunkt: en annan som skriver, och inte skäms för att säga det. Mötet med Harry är inte heller det särskilt omvälvande. Han uppehåller sig med tiggeri i Göteborg, dit Moa är inbjuden för ett möte med en redaktör. Det visar sig dock att redaktören vill anlita Moa som hushållerska (aldrig mer, tänker hon, ska hon passa på en man). Moa och Harry får kontakt, berömmer varandras dikter (Harrys dikt, i tidningen Brand, handlade om Sacco och Vanzetti). De bestämmer att hålla kontakt och innan de skiljs åt sticker han en lapp i hennes hand på vilken det står att Moa är en ”Tamarisk i verklighetens gråa öken”. Tamarisken: en växt med små vita eller rosa blommor som kan bli åtta meter hög, men Moa tror – förolämpad och försiktigt smickrad – att det är en kaktus. 

Pigmamma köps för trettio kronor som följetång i Brand, men Moa skäms för den. Den skrevs innan sönernas död. ”Var det sorgen som kommit mig att skriva bättre? Var det ångesten, de sömnlösa nätterna, gråten, förtvivlan?” Hennes make blir ”nervsjuk”, hallucinerar, vägrar gå till läkare. Januari 1928 begår han suicid några kilometer från torpet. Moa konstaterar, långt i efterhand: ”Ingenting är vanligare i denna socken än självmord, men att döden drabbade just mig så tätt i följd satte tungorna igång (…) Det är en av människornas suveränaste privilegier att hon själv kan välja om hon vill leva eller dö. Jag har själv erfarenhet av att det kan vara långt svårare att låta bli att gå över den eviga gränsen än att stanna i livet.” 

Torpet, sönerna och depression

Hon får, i samma veva, en inbjudan från Elin Wägner om att komma till Medborgarskolan Fogelstad (som enbart är för kvinnor). Samtidigt som hon uppskattar hur hjärnan tas i bruk, och nya vänskapsband knyts, så ligger ångesten på lut. Hon längtar efter torpet, sönerna, och vill inte visa hur dåligt hon mår ”för att inte verka otacksam och sjåpig (…) en konstlad munterhet stod som ett knippe vasst grus omkring mig.” 

Moa vårdas för depression, inskriven, för mycket död i hennes liv. När hon återvänder till torpet tittar Harry Martinson oväntat förbi, med orden: ”Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde du skulle bli glad att jag kom nu när du är ensam, du som jag.” Hon ser hur förfärligt ledsen han också ser ut. Moa blir med barn men gör en abort. Harry åker in och ut på sanatorier, men hans böcker försörjer dem båda. De gifter sig 1929. Han blir kvar i torpet i elva år. 

När hon skriver Jag möter en diktare, tjugotvå år efter dagen då Harry kom till torpet, registrerar hon tvätten som hänger på långa linor i trädgården: ”Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en   fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård då mina barn begrovs (…) Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens (…) och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson.” 

Romandebuten: Kvinnor och äppelträd

1933 debuterar den då 43-åriga Moa med romanen Kvinnor och äppelträd på Bonniers förlag. Den kritiseras för dess sexuella frispråkighet, och Ebba Witt-Brattström konstaterar att nästan alla recensenter jämför henne med sin skrivande make. Endast en kvinnlig recensent ser Moa som en självständig författare. Witt-Brattström berättar att Moa ville ge ut boken med sitt flicknamn Swartz, men att såväl förlaget som maken propsade på Martinson. 

I recensioner ges Moa en ”antiintellektuell framtoning” och det anspelas ofta på hennes moderskap, som om det skulle vara en ”brist”, något som tar ifrån – i stället för ger – hennes litteratur tyngd. Ivar Lo-Johansson är en av Moas största kritiker. Men Moas upplyftande av – och grundläggande förståelse för – arbetarkvinnan gör att hon vinner allt mer litterär mark och får många läsare. Moa menar dessutom att Lo-Johansson fick idén att skriva om statare hos henne. 

Torpet står öppet för alla, många författare kommer på besök. När hon säger att den svenska nöden inte behöver vara tyst och att det är de anonyma som behöver få röst, skakar männen på huvudet, men Moa vet vilket viktigt material, vilka erfarenheter och vilken ambition, hon förfogar över. Det är därtill hon som främst hjälper Harry. När han tvivlar, när hans diktmanus behöver redigeras. Hon leder ut honom i naturen och in i hennes fantasi. Harry ser Moa som ”en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinnlig intelligens som jag ej sett maken till”. 

Kvinnor och klasskamp

I Sallys söner (1934) ställs frågor kring huruvida moderskap och revolutionär aktivitet kan förenas, eller snarare hur. Moa försvarar proletärförfattarna och kritiken om ett ”enkelt” språk med att det är ord från folkdjupen, ett levande språk, som måste bevaras.

I förordet till Pigmamma vänder hon sig till läsaren: ”Jag har i ensamma stunder skrivit den som en hyllning till alla proletärmödrar, som i armod och kval lever sina liv, fördömda av all världens skenhelighet och glömda och förrådda av sina älskade.” I trilogin om Mia – som förutom Mor gifter sig också innefattar Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939) – tar sig Moa an de ”kvinnoproblem” som inte räknas in, som de borde, i klasskampen: låga löner, preventivmedelsförbud, spädbarnsdödlighet. Eva Adolfsson skriver: ”En kamp för talet som åter och åter måste utkämpas, på dess mångskiftande fronter: proletären mot överheten, kvinnan mot husbönderna (…) barnets kamp mot de vuxnas rätt att ensamma tolka världen.” Kungens rosor handlar, enligt Witt-Brattström, om ”motsättningen mellan kvinnomedvetande och (manligt bestämd) klasskamp (…) stora proletärflickor kan prostituera sig, organisera sig eller gifta sig.” I trilogin skildras också en, för litteraturen, ovanligt positiv relation mellan mamma och dotter. 

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt. Hon vill ocensurerat gestalta kvinnliga drifter och begär, och väver in sina karaktärer i den förintande struktur som vi fortfarande lever i – men i dag än mer förblindade av kapitalismen. Ett land utan krig är inte ett land utan fattigdom och förnedring, fascism och förtryck. Moa Martinsons texter är fortfarande högaktuella. 

Moa Martinson avled 1964 och är begravd på Sorunda kyrkogård.