När Harry Martinson och Helga Swartz flyttade samman i hennes torp i Södertörn några mil från Stockholm 1939, fick den längtande och hungrige poeten tid att vila, läka och skriva. Resultatet blev två författarskap som berikade varandra. Ebba Witt-Brattström ger med sin dubbelbiografi Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd de båda en upprättelse som är mycket intressantare för litteraturhistorien än den bild som samtidens dominerande litterära unga män spred.
Harry Martinsons stora diktverk Aniara låg färdigt för utgivning 1956. Då hade det gått över 15 år sedan han lämnade Moa Martinson efter ett passionerat, decennielångt äktenskap i skapande, lust och begär kanske sprungna ur barndomstrauman, och flera fullt genomförda rymningar från hans sida. Han lämnade hennes paradisiska Johannesdal, liksom de 8 000 vilsna passagerarna i hans epos lämnade jorden (kallad Doris) och rumlade iväg med sina manliga kollegor och en annan kvinna än hustrun.
Många indicier
Ebba Witt-Brattströms bok Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd med undertiteln Författarparet Moa och Harry Martinson, är verkligen en samling indicier för att Harry Martinson aldrig kunde glömma sin stora kärlek.
Ebba Witt-Brattström skriver i sin biografi över Martinsons heta 1930-tal att boken har velat bli skriven av henne sedan 1973 då hon ilsknade till över en kraftig förminskning av den kvinnliga parten medan han om igen upphöjdes till en av de stora av vårt lands författare.
Decennier kommer och går, men de betyder ingenting i ljuset av det passionens och kreativitetens kosmos som byggdes i Sörmland – man kan inte vända ett blad i boken utan att bevisen radas upp på att det var där och då de båda författarna förlöstes, men framför allt han, eftersom hon i princip redan bara behövde korrektur för att hennes romaner skulle vara tunga av kvinnoliv, ur alla vinklar, och alldeles särskilt politiskt.
Men vart tog Arbetaren vägen?
Om detta verkligen är Witt-Brattströms huvudsakliga ärende kan man säga att hon gjort jobbet. Dubbelbiografin bygger på många års forskning bland gamla protokoll, brev, tidningsartiklar och andras böcker och forskning om de båda huvudpersonerna. (Som en parentes kan säga att det här och var refereras till texter av både Harry och Moa Martinson som publicerats i Arbetaren, där de båda debiterade som skribenter, och som var bland ett av de viktigaste organen för dem i erkännande och spridande, men tidningen nämns konstigt nog inte i källförteckningen.)
Detta är en biografi så full av känslor att man knappt kan värja sig från att flyga rakt in i solen. Hans kärleksdikter till henne är glödheta (ibland väl saftiga för hennes smak) eller ömma som att bli tassad på av en liten kattunge. Hennes oro, och förtvivlan när han rymmer till någon annan för ett tag, eller blir påkommen med att ha svikit och ljugit om det. Hans barndoms förtvivlade längtan efter den förrymda modern, och mer än antydda överföring på Moa som återfunnen modersgestalt.
Hon är alltid steget före den blyge, och genom livet känslige, kraken som kommer i trasiga kläder till hennes torp, om så bara genom att hon gått en skrivmaskinskurs.
Och för all del – det är tidigare hon som fått skylta med känslorna, framför allt ilska och harm när han svikit. Det löjliga tilltaget att efterlysa honom i radio när han samtidigt sitter på tåget med en annan kvinna har blivit ett tecken på hennes hysteri, och satte deras relation i offentligt ljus, där hon blev den som förnedrades. Hon var ju också 14 år äldre, en känslig punkt för henne. Hans hjälpsamma författarkollegor stöttade med smygande och senare litterära porträtt där hon beskrevs som krävande, grov, pinsam och litterärt obetydlig. Där historien skrevs om och hennes roll i makens litterära utveckling i princip osynliggjordes.
Förebråelser från Artur Lundkvist
Som den bombastiska Artur Lundkvist – visserligen ökänt misogyn; men visst hickar man till lite när han oförblommerat skriver till Erik Asklund grabbar emellan: ”Jag ska skicka ett brev med några allvarliga förebråelser i. Synd att han inte kan komma ifrån den där kvinnan. Det är inte omöjligt att hon kommer att förstöra honom så småningom. Kvinnor har ständigt förstört värdefulla män som haft en svag sida mot det feminina.”
Under denna tid inte särskilt anmärkningsvärt, men med våra dagars läsning kan vi lättare få en förståelse för hur Moa Martinsons och andra kvinnors konstnärliga karriär hade en oändligt mycket större uppförsbacke. Runt omkring det manliga gänget där ofta just Lundkvist satte normerna med var och hur man fick skriva, fanns manliga förläggare, redaktörer och kritiker.
Ebba Witt-Brattström tillåter sig att harmas och Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd är verkligen fortfarande upprörande läsning om hur normerad den råa synen och behandlingen av kvinnor var. Lundkvist hade förstås helt rätt i att Moa Martinson och hennes systrar som vågade käfta emot ville begränsa deras inflytande över kvinnor – och män som manades att gapa med flocken.
Motbeviset är att det under de gemensamma åren i Ösmo strömmade böcker ur de bådas händer. Moa Martinson skriver samtidigt som hon försörjer familjen och sköter hushållet och den känslige maken. De skrev ett tiotal böcker var, och redigerade åt varandra under denna tid.
Den Moa-läsning av Aniara som Ebba Witt-Brattström gör, som kommer framåt slutet av boken, börjar här kännas lite tröttsam, budskapet har i högsta grad gått fram långt tidigare. Jag känner att jag inte riktigt behöver veta att Doris (den saknade jorden) var en grekisk gudinna och att också Moa betyder moder.
Det hade gott räckt med hennes feministiska läsning av eposet, som är bestickande och spännande. Säkert har hans underbara kvinnobilder här med det gemensamma långa samarbetet med Moa Martinson att göra. Om det är riktigt som hon skriver att denna enorma litterära klassiker inte tidigare setts ur det perspektivet gör hon med denna bok någonting tillräckligt stort.
Med Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd, ger Ebba Witt-Brattström en annan bild än den som var förhärskande under 1900-talet, och fäster den på pränt. Tiden har gått och det är inte mycket som längre förvånar. Men värt att begrunda är kontrasten mellan det trista omkväde Moa och Harry Martinson hade att förhålla sig till under 1930-talet och framåt, och denna bild som ändå verkar bra mycket trovärdigare med våra samtida metoo-vana ögon.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.