För närmare hundra år sedan var idrotten internationellt en viktig del av kampen mot kapitalismen. Men inte i Sverige – idéerna krockade bland annat med idén om folkhemmet.
Vad finns kvar i dag? Gabriel Kuhn beskriver historien via ordföranden för Socialistiska arbetaridrottsinternationalen Julius Deutschs liv, och landar i kampsport.
Den 2 februari för 140 år sedan föddes Julius Deutsch i den lilla österrikiska staden Lackenbach. Deutsch är mest känd som kommendant för Republikanischer Schutzbund, de arbetarmiliser som skulle försvara det Röda Wien och den österrikiska demokratin mot reaktionära krafter under 1920- och 1930-talen. Perioden var austromarxismens högtid. Austromarxismen skulle bana väg för socialismen utan våldsam revolution och auktoritärt styre.
Under det kortvariga inbördeskriget i Österrike i februari 1934 hamnade Republikanischer Schutzbund i underläge mot sin reaktionära motsvarighet Heimwehr, som backades upp av militären. Deutsch flydde till Tjeckoslovakien, sedan vidare till Spanien, där han var militär rådgivare till de republikanska styrkorna i kampen mot Franco. Efter andra världskriget återvände han till Österrike.
”Kampen mot kapitalismen, nationalismen och militarismen måste föras även på den sportsliga planen.”
SASI:s program
Innan han var tvungen att lämna landet 1934 hade Julius Deutsch en annan betydelsefull post, fast han är mindre känd för den i dag: han var ordförande för den Socialistiska arbetaridrottsinternationalen (SASI). Inom SASI förenades proletära idrottsföreningar från många europeiska länder samt från Nordamerika och Palestina. År 1930 hade den runt två miljoner medlemmar.
Proletär idrott som kamp
I SASI:s program stod det att arbetaridrottsrörelsen var ”lika viktig som arbetarklassens politiska, fackliga och kooperativa rörelser” och att ”kampen mot kapitalismen, nationalismen och militarismen måste föras även på den sportsliga planen”.
I en skrift med titeln ”Idrott och politik” beskrev Deutsch skillnaden mellan borgerlig och proletär idrott: ”Den borgerliga idrotten fokuserar helt och hållet på individens prestation. På så sätt återspeglar den det borgerliga samhället. Precis som i kapitalismen vinner den starka över den svaga. Arbetaridrotten är däremot kollektivistisk. Dess mål är att stärka massorna.”
De svenska socialdemokraterna ville att klasserna skulle förenas i idrotten.
I Sverige var arbetaridrotten aldrig särskilt stor. Den gick emot idén om folkhemmet. Medan austromarxisterna ville stärka den proletära identiteten med hjälp av idrotten, ville de svenska socialdemokraterna att klasserna skulle förenas i idrotten.
Arbetarolympiaden och Röda sportinternationalen
Arbetaridrottsrörelsens höjdpunkt var Arbetarolympiaden i Wien 1931 med tiotusentals deltagare från runt 30 länder. Utöver tävlingar i allt från fotboll till schack fanns det massuppvisningar i gymnastik och friidrott samt ett gediget kulturprogram. Deltagarna sov i tältläger, gympasal och hemma hos arbetarfamiljer. Nationalflaggor och nationalsånger fanns inte. Det var klassidentiteten som stod i centrum, inte nationell tillhörighet.
Kommunisterna hade sitt eget internationella idrottsförbund, den Röda sportinternationalen (RSI). Den var Sovjetstyrd och mest känd för de ”spartakiader” den anordnade. På grund av spänningarna inom den socialistiska rörelsen fanns det inget samarbete mellan SASI och RSI. Tvärtom. Föreningar som var anslutna till RSI fick inte delta i SASI:s evenemang och vice versa.
I dag kan de flesta idrottsföreningar i Europa med rötter i arbetaridrotten knappast skiljas från andra idrottsföreningar.
Nedtonad klasskamp efter andra världskriget
Först vid Arbetarolympiaden 1937 i Antwerpen, när den sovjetiska regeringen hade ersatt teorin om ”socialfascismen” hos socialdemokraterna med kravet på en ”folkfront” mot fascismen, tävlade man tillsammans. Men då var arbetaridrottsrörelsen redan starkt försvagad på grund av fascismen. Under andra världskriget försvann den helt.
En del organisationer återupprättades efter kriget. SASI blev Confédération Sportive Internationale Travailliste et Amateur (CSIT) och klasskampsaspekten tonades ner. År 1986 blev CSIT del av den officiella olympiska rörelsen, något som den traditionella arbetaridrottsrörelsen var strikt emot. I dag kan de flesta idrottsföreningar i Europa med rötter i arbetaridrotten knappast skiljas från andra idrottsföreningar.
Ny våg av socialistiska idrottsföreningar
Utöver att stärka arbetarklassens sammanhållning och självförtroende skulle arbetaridrotten stärka försvarsförmågan mot fascismen.
Däremot finns en ny våg av socialistiska idrottsföreningar som bygger på samma värderingar. Vissa gör det explicit, som Arbeitersportverein Mannheim, grundad år 1990. I en intervju med den anarkosyndikalistiska tidningen Direkte Aktion svarade styrelsemedlemmen Anne om kopplingarna till den traditionella arbetaridrottsrörelsen på följande sätt: ”De är tydliga. Vår förening finns inte bara för att kunna träna. Det handlar också om politisk verksamhet och debatt.” Även grundarna av Proletären FF, som startades år 1972 i Göteborg, inspirerades av arbetaridrottsrörelsen.
Många av de nuvarande socialistiska idrottsföreningarna kan inte mycket om den traditionella arbetaridrottsrörelsen, men de omfamnar samma principer: glädje och gemenskap i stället för konkurrens och individuell prestation. Föreningarna styrs kollektivt utan ägare eller sponsorer med kommersiella intressen.
Kända exempel är Roter Stern Leipzig i Tyskland och Easton Cowboys and Cowgirls från Bristol i Storbritannien. Easton Cowboys and Cowgirls har bland annat arrangerat idrottsturnéer i Chiapas och Palestina.
Tillbaka till Sverige, rötterna – och kampsport
I Sverige är det främst idrottsföreningen Collective Effort i Malmö som kan räknas till det informella nätverket av socialistiska idrottsföreningar som har vuxit fram världen över under 2000-talet. Collective Effort beskriver sig själv som ”inkluderande, icke vinstdriven och med medlemmar som delar samma socialistiska anda och värdegrund”.
Att kampsport är centralt i Collective Efforts verksamhet är ingenting ovanligt. Det finns många socialistiska idrottsföreningar som fokuserar på just kampsport. Flera bär avslöjande namn som Left Hook i Brighton, Storbritannien, eller Red Corner Boxing Club i Vancouver, Kanada, som har kopplingar till fackföreningen Industrial Workers of the World (IWW).
Kampsporten tar oss också tillbaka till Julius Deutsch och Österrike under 1920- och 1930-talen. Utöver att stärka arbetarklassens sammanhållning och självförtroende skulle arbetaridrotten stärka försvarsförmågan mot fascismen. Många arbetaridrottare var medlemmar i Republikaner Schutzbund. Även i dag förklarar socialistiska idrottsföreningar att behovet av antifascistiskt självförsvar är en viktig motivation för att finnas. På så sätt har tiderna inte ändrats. Tyvärr.
