Rasmus Hästbacka, för tillfället verksam som facklig samordnare inom SAC Syndikalisterna, vill öppna diskussionen om möjligheterna att förändra svenska arbetsplatser i dag. ”En särskild utmaning för syndikalister är att förklara varför arbetare ska agera genom minoritetsfacket SAC när det finns andra, mycket större majoritetsfack”, skriver Hästbacka och ger exempel på vad han ser som framgångsrik organisering genom SAC och tvärfackligt samarbete.

Enligt den senaste statistiken är 69 procent av Sveriges löntagare fackligt anslutna. Det kan jämföras med toppnoteringen 86 procent år 1995. De flesta löntagare är medlemmar i förbunden inom LO, TCO och Saco. En minoritet är medlemmar i fristående fackföreningar såsom SAC, Svensk Pilotförening och Hamnarbetarförbundet (det sistnämnda dock ofta majoritetsfack på enskilda arbetsplatser).

Under drygt 20 år som fackligt aktiv har jag mött otaliga löntagare som är frustrerade över hur LO, TCO och Saco fungerar. Den typiska erfarenheten är att ”facket sitter i knät på arbetsköparen” eller att cheferna helt enkelt sidsteppar facket. När anställda trots allt försöker agera kollektivt genom facket brukar de bli överkörda av både chefer och fackliga representanter.

Minoritets- och majoritetsfack

Den typiska reaktionen när jag nämner alternativet SAC är: ”Jamen så ska ju en fackförening jobba”. Dock tvekar personerna när de bedömer att syndikalister kommer att utgöra en minoritet på deras arbetsplats (om anställda byter fack). Ett minoritetsfack uppfattas som i bästa fall svagt och i värsta fall en splittrare av personalkollektivet. 

De stora majoritetsfacken må vara dysfunktionella men minoritetsfacket uppfattas som ännu sämre. Den grundläggande frågan blir då: Varför ska jag och mina arbetskamrater agera genom SAC?

Mot bakgrund av SAC:s litenhet (drygt 3 000 medlemmar) verkar det som att syndikalister inte har varit så bra på att argumentera för medlemskap. En del syndikalister framhåller att de är medlemmar av ideologiska skäl, så även jag. Men SAC:s ideologi går ut på att bedriva facklig kamp för demokrati på jobbet och då är vi tillbaka vid grundfrågan: Varför agera genom minoritetsfacket SAC? Om arbetare har bättre möjligheter att flytta fram positionerna genom majoritetsfacken, så är det också där syndikalismen har en framtid. Då är SAC överflödigt.

Jag ska besvara grundfrågan här. Men först några trista fakta: de svenska facken är tärda av en långvarig kris, så även SAC. Det handlar om fallande engagemang, medlemsantal och kompetens att driva föreningar. Ni som blir fackligt aktiva i dag ställs inför uppgiften att återuppbygga fackföreningsrörelsen. Det är inte gjort i en handvändning men något vi behöver göra tillsammans. 

Från ett syndikalistiskt perspektiv är våra minsta byggstenar sektioner och tvärfackliga grupper. Syndikalistiska sektioner motsvarar fackklubbar inom LO. En sektion är öppen för alla anställda utom cheferna. En tvärfacklig grupp är en grupp arbetskamrater som träffas regelbundet, oavsett facklig tillhörighet, för att diskutera och driva gemensamma intressen. 

På följande rader ska jag först belysa poängen med att bilda sektioner. Det bästa beviset är konkreta exempel från olika arbetsplatser. Därefter berör jag de möjligheter syndikalister har även utan sektioner.

Nio argument för att välja SAC

Det finns åtminstone nio argument för att välja minoritetsfacket SAC. Mitt första argument är att medlemmarna betraktas som myndiga människor. Våra sektioner är självstyrande i lokala angelägenheter och tillämpar direkt demokrati. Medlemskollektivet beslutar vilka fackliga krav som ska drivas och vilka påtryckningar som ska användas när motparten avvisar kraven. Inga uppgörelser ingås med arbetsköparen utan medlemmarnas godkännande. 

Mitt andra argument för SAC är att syndikalister har en tradition av taktisk kreativitet. Syndikalister förfogar över en rik flora påtryckningar. Blockad och strejk är bara en liten del av vår verktygslåda. Det hjälper oss att hitta påtryckningar som passar den aktuella situationen.

Ett tredje argument för SAC är att medlemmarna har fackföreningen i ryggen och är fria att agera utan lojalitetsband till arbetsköpare eller politiska partier. 

När en syndikalistisk sektion bildas är den vanligtvis den minsta fackföreningen på arbetsplatsen, men syndikalister utgör ändå en majoritet tillsammans med övriga arbetskamrater gentemot cheferna. Det är en myt att det största facket alltid är det starkaste facket. Det är snarast siffermystik att tro att ett stort medlemsantal eller en hög facklig anslutningsgrad alltid speglar verklig styrka. Ett stort fack kan vara ett tomt skal eller en död byråkrati. 

Arbetskamrater blir inte starka av att vara många personer i ett medlemsregister. Arbetskamrater blir starka av att vara många som håller ihop och agerar tillsammans. Den bästa fackföreningen är därför den organisation som enar och mobiliserar personalen, alltså sätter personalen i rörelse. 

Anställda blir inte starka av att vara många i en fackförenings register, särskilt inte om makten i facket är koncentrerad hos representanterna och dessa representanter odlar ett nära samförstånd med arbetsköpare. Då brukar facket stå som en byråkratisk bromskloss framför löntagarna, snarare än som stöd bakom kollektivet. Fackföreningen må ha värvat en majoritet av personalen, men byråkratin bromsar fortfarande gemensam handling. Då är styrkan skenbar. Fackets vackra siffror blir en fasad eller bluff som arbetsköparsidan synar. 

Om vi tittar närmare på LO:s facktoppar, vilka lever på medlemskårens avgifter, så är det ganska uppenbart varför dessa inte vill veta av arbetare som tar plats och tar strid. Som Amalthea Franz har påpekat i Arbetaren: ”Det viktiga är att behålla inflödet av medlemsavgifter och därmed sina egna inkomster, och samtidigt hålla dörrarna öppna för fortsatta karriärer i politik eller näringsliv.”

Det fjärde argumentet för SAC är att våra sektioner kan förbättra villkoren för alla anställda genom tvärfackligt engagemang, direkt och indirekt påverkan. Detta argument tar lite tid att brodera ut. 

Så snart det finns tre syndikalister på en arbetsplats är det meningsfullt att starta en sektion. Det förutsätter att syndikalister arbetar på två spår samtidigt: dels att de bygger sektionen, dels att de främjar en tvärfacklig sammanhållning, alltså en gemenskap som omfattar fler och fler anställda oavsett facklig tillhörighet. Kollektiv styrka förutsätter en stark vi-känsla.

Att flytta fram positionerna

Syndikalistiska sektioner anstränger sig för att vara lyhörda och jämka ihop olika viljor i personalkollektivet till en gemensam linje. När syndikalister väl driver en sådan linje blir hela personalen vinnare. 

Sektioner kan flytta fram positionerna genom att påverka arbetsledningen direkt eller indirekt. En direkt påverkan innebär att syndikalister och andra anställda riktar gemensamma krav och påtryckningar mot ledningen. Med ”andra anställda” menar jag både kollegor i andra fack och oorganiserade anställda.

Ett exempel på hur en minoritet syndikalister kan förbättra arbetsvillkoren för alla anställda är ett kreativt konfliktvarsel som lades av Stockholms Pendeltågsektion. Arbetsköparen var vid tillfället ovillig att förse personalen med varma vinteruniformer. De större facken inom LO och TCO kom ingenstans i förhandlingarna. Sektionen varslade om att de avsåg att använda extremt fula uniformer som de själva designat. Ett foto på uniformen bifogades varslet, varpå arbetsköparen gav hela personalen nya uniformer.

Ett annat exempel kommer från Umeå universitet. Syndikalistiska forskare och lärare på naturvetarsidan drev igenom en flytt från så kallade sjuka hus till hälsosamma byggnader. Deras metod var att nöta och tjata i förhandling efter förhandling. Vid Umeå Centrum för genusstudier beslöt en grupp forskare (syndikalister och Saco-medlemmar) att bojkotta individuella lönesamtal, för att istället driva igenom 1000 kronor i lönepåslag åt alla i gruppen. Medan Saco-medlemmarna hotades med uteslutning, fick syndikalisterna blommor och diplom av sin sektion.

Nästa exempel från samma universitet rör institutionerna för juridik och statsvetenskap, där jag jobbade förr. Personalen vann en konflikt som pågick några år. Vi lyckades stoppa en förhatlig omorganisation och pressa fem chefer att avgå i förtid. De metoder vi använde var namninsamling, opposition på personalmötena, bojkott av en rad uppsträckningsmöten som vi kallades till samt att vi ordnade en rådgivande omröstning om ny chef för Juridiska institutionen (något jag skrivit om på annan plats). Konflikten drevs inte av en syndikalistisk sektion, men kampen bedrevs i syndikalistisk tappning.

Framgångsrik organisering av migrantarbetare

SAC är den enda fackföreningen i Sverige som är ganska framgångsrik i att organisera migrantarbetare. Ett exempel är polska arbetare på städföretaget Perfect Maid i Göteborg. Städarna informerade kundföretagen om sina dåliga löner och villkor och uppmanade företagen att kontakta städarnas arbetsköpare. De kundföretag som inte uttryckte sympati med städarna blev föremål för strejker. Det ledde bland annat till löneförhöjningar för alla anställda.

Som ganska ny medlem på 1990-talet lyssnade jag på ett föredrag om en tvärfacklig grupp. Gruppen startades av syndikalistiska brevbärare som drev arbetsmiljöfrågor. Ett första resultat var gratis frukost för hela personalgruppen. Därmed blev varje morgon ett tillfälle för arbetskamrater att snacka ihop sig i arbetsmiljöfrågor. En förbättring bland många som personalen uppnådde var att cheferna köpte in arbetskläder och skor enligt kvinnors mått.

I början av 2000-talet iscensatte en sektion i Stockholms tunnelbana en treårig organiseringsplan. En av flera långvariga konflikter gällde rätten för alla arbetare att ta pauser. En intressant erfarenhet var att den massiva agitation som syndikalister bedrev (både skriftligt och muntligt) enade arbetsstyrkan väldigt snabbt. Därmed kunde arbetarna uttrycka en samlad attityd i vissa sakfrågor, vilket gav bättre resultat än sektionens strejker och blockader. Klasskamp handlar inte bara om att sätta ekonomisk press på vinsterna utan också psykologisk och moralisk press på cheferna.

Ett sista exempel på en stridbar minoritet är syndikalisterna vid Eco Glocal, en underleverantör till Volvo Lastvagnar i Umeå. Arbetsköpare kom överens med LO-klubben om lönesänkningar på flera tusen kronor i månaden. Syndikalisterna svarade med att dra igång en bred maskningsaktion. Det gamla lönesystemet återinfördes.

Indirekt påverkan – driva andra fackföreningar

Jag har nämnt exempel på sektioners direkta påverkan. Vad innebär då en indirekt påverkan? Det innebär att sektioner driver de andra fackföreningarna framför sig. En sådan påverkan utspelar sig ofta i ett slags triangeldrama på arbetsplatsen. 

På många svenska arbetsplatser finns det inte bara två parter (fack och arbetsköpare) utan tre. Dessa är personalen på golvet och i toppen representanter för samförståndsfacken och ledningen. Samförståndsfacken är facken inom LO, TCO och Saco (med undantag för vissa stridbara klubbar och avdelningar). Samförståndsfacken dämpar personalens krav och kampvilja och underlättar för ledningen att genomdriva sina planer.

När en sektion börjar driva personalens gemensamma intressen, så får både samförståndsfacken och ledningen nya incitament att tillmötesgå personalens krav. Annars riskerar samförståndsfacken och ledningen medlemsövergångar till sektionen och ännu mer stridbarhet. Om samförståndsfackens representanter trots allt ställer sig på ledningens sida, kan sektionen värva fler anställda och bli ännu starkare. 

En syndikalistisk sektion skapar vinn-vinn-situationer för alla anställda. Även väldigt små sektioner kan driva samförståndsfacken och ledningen i en positiv riktning. Grunden är goda relationer på golvet, att syndikalisterna åtnjuter ett brett förtroende.

Syndikalister har som sagt en tradition av taktisk kreativitet. Det innebär att vi inte har en övertro på kollektivavtal. Den kanske värsta villfarelsen på svensk arbetsmarknad är föreställningen att bara arbetsköpare har kollektivavtal så är det också ”schysta villkor”.

För syndikalister är kollektivavtal ett redskap bland många. Kollektivavtal är ingen patentlösning på alla problem. När våra sektioner sluter avtal försöker vi få till stånd korta löptider och uppsägningstider. Om kollektivavtal löper i tre år eller mer, så innebär det en lång period av förbud mot fackliga stridsåtgärder – samtidigt har arbetsköpare en uppsjö möjligheter att försämra arbetsvillkoren genom arbetsledningsrätten (även kallad paragraf 32). Arbetsköpare kan exempelvis driva upp tempot, slimma personalen och omplacera anställda.

Solidaritet över branschgränserna

Det femte argumentet för medlemskap i SAC är solidariteten mellan arbetare på olika arbetsplatser. SAC är en sammanslutning av lokala samorganisationer (LS). Våra LS är öppna för arbetare i alla branscher. Medlemmar och sektioner i samma bransch kan bilda ett syndikat. Ett exempel är Stockholms Byggsyndikat. Byggsyndikatets medlemmar sammanstrålar regelbundet för att ordna indrivnings-blockader mot företag som inte har betalat ut löner. Syndikat motsvarar LO-förbundens regionala avdelningar. Ett sjätte argument för SAC är att våra LS är en plattform för solidaritet över branschgränserna. Medlemmar i olika branscher stöttar varandra.

Det sjunde argumentet för SAC-medlemskap är att även du som är ensam syndikalist på jobbet får sedvanligt förhandlingsstöd och arbetsrättsligt skydd. Det hjälper dig att exempelvis inte bli blåst på lönen. Jämfört med konkurrerande fackföreningar gör förhandlarna i våra LS ett imponerande jobb. Ett exempel är förhandlarna i Stockholms LS, skildrat i boken Något har hänt. Ett annat exempel är förhandlarna i Mellannorrlands LS.

Det åttonde argumentet för SAC är att du och dina arbetskamrater får hjälp med organisering. Med det menar jag att ni får hjälp med att utveckla och använda er kollektiva styrka. Även om ni inte har en sektion som stöttas av LS, kan ni bilda en tvärfacklig grupp som får stöd av LS. 

Vår fackförening erbjuder kurser och handledning i organisering som ingen annan svensk fackförening erbjuder. Ni får hjälp med att steg för steg bygga en större och starkare tvärfacklig grupp. Även SAC:s kurs för skyddsombud är unik i Sverige. Vi utbildar skyddsombud till organisatörer. Du får också hjälp med att värva kollegor och starta en syndikalistisk sektion. Medlemskapets värde växer för varje kollega du värvar och agerar tillsammans med. En bra kombination är att ha både en sektion på jobbet och en ännu större tvärfacklig gemenskap.

En viktig inspirationskälla för våra kurser är Organisatörens handbok, utgiven av Federativs förlag. Boken är ett litet mästerverk från USA:s bästa fackföreningar. Är du intresserad av att driva sektioner och tvärfackliga grupper kan du bläddra i boken Vad vill syndikalismen? skriven av mig. Den ges ut av SAC i samarbete med Federativs förlag.

När en syndikalistisk sektion spelar korten rätt brukar sektionen vara den fackförening som påverkar mest på arbetsplatsen – även om sektionen inte har värvat flest anställda. Den fackförening som mobiliserar personalen och påverkar mest är helt enkelt bäst. 

Mitt nionde och sista argument för SAC-medlemskap är detta: Ju fler löntagare som utnyttjar syndikalismens möjligheter, desto bättre chanser att införa demokrati på arbetsplatserna. Facklig kamp för demokrati på jobbet innebär inget mindre än att anställda tar makten från arbetsköparna. En demokratisering på bred front skulle utmana hela klassamhället och bana vägen för ett jämlikt samhälle.

Rasmus Hästbacka, jurist, facklig samordnare och medlem i Umeå LS av SAC