Syndikalisterna blir fler och kamperna mer synliga – särskilt de frågor som facket Solidariska byggare driver. Ibland märks detta dock mer i statliga utredningar än i de stora medierna. Och LO-ledningarna fortsätter att motarbeta fristående fackföreningar.
Ibland säger styltiga formuleringar i statliga utredningar mer än de största medierna tillsammans. Som i delbetänkandet om arbetslivskriminalitet, SOU 2024:14:
”Det finns vissa arbetstagarorganisationer som bedriver ett aktivt arbete med att nå arbetstagare i riskgrupperna för arbetslivskriminalitet. Den organisation som kanske kommit längst i detta är Solidariska byggare som är en del av SAC, Sveriges arbetares centralorganisation. Det typiska ärendet (…) är att en utländsk arbetstagare vänder sig till organisationen när arbetsgivaren har brustit i sin skyldighet att betala ut lön. Organisationens företrädare använder sig också i stor utsträckning av lag (2018:1472) om entreprenörsansvar för lönefordringar, något som uppmärksammas av Utredningen om utvärdering och översyn av entreprenörsansvaret.”
De som valt att organisera sig inom ramen för SAC Syndikalisterna är inte många om vi jämför med medlemstalen för de största fackförbunden. Men till skillnad från dem, så blir syndikalisterna just nu fler. Och de gör jämförelsevis stora avtryck.
Uppgivna fackförbund med floskler
Över de största fackförbunden vilar däremot en uppgivenhet, hur mycket de än säger sig kämpa för sin svenska modell. Trots IF Metalls storlek är deras strejk på Tesla mer utdragen, och i relation till det mindre framgångsrik, än någon syndikalistisk strejk i modern tid i Sverige.
En orsak till detta är att LO-förbunden bygger på toppstyre, inte medlemsdemokrati. Det är helt enkelt inte de berörda medlemmarna på Tesla som fattat beslutet om att strejka. Därför är det kanske inte så konstigt att många av dem heller inte gör det.
Men det grundläggande bakom hopplösheten är förstås att LO-topparna faktiskt inte vill ha någon förändring av samhället. Det viktiga är att behålla inflödet av medlemsavgifter och därmed sina egna inkomster, och samtidigt hålla dörrarna öppna för fortsatta karriärer i politik eller näringsliv. Detta passar fint ihop med att baktala och motarbeta fristående fack som SAC eller Hamnarbetarförbundet.
Andra arbetarrörelser är möjliga
Uppgivenheten verkar ungefär lika utbredd bland LO-medlemmarna i allmänhet. Hur arga och missnöjda majoriteten än är, så stannar de flesta i sina förbund. Eller så väljer de att inte vara med i någon fackförening alls. Vilket förstås lika lite det skapar bättre faktiska förhållanden för arbetare.
Andra arbetarrörelser är möjliga – men vi måste våga tro det.
Det betyder inte att den enda lösningen är att alla går med i en facklig organisation som är knuten till SAC. Kamp kan ju föras på många olika sätt (även om SAC har de bästa förutsättningarna, både praktiskt och teoretiskt). Men faktum är att SAC just nu växer för första gången på mycket länge.
Detta märks dock sällan i de större medierna. Det verkar nästan pågå någon sorts pinsam tävling i att undvika att nämna SAC eller Arbetaren, även när det är syndikalister som driver en fråga. Eller när denna tidning är först med ett avslöjande – något som annars hör till normalt mediehyfs. Ett exempel är förra årets nyhet att statssekreteraren PM Nilsson utreddes för artskyddsbrott. Ett färskare är Kristdemokraternas ifrågasatta resor till Israel. Bland andra ”oberoende socialdemokratiska” Aftonbladet verkar ofta ovillig att nämna Arbetaren.
Mer synliga syndikalister
Beror detta osynliggörande på okunnighet och arrogans – eller på missunnsamhet och rentav rädsla för att det börjar gå bättre för syndikalisterna? Antagligen alltihop, förhoppningsvis mer av det senare. Just Solidariska byggare börjar bli svåra att ignorera.
För att återvända till torra statliga rapporter: i mars gick Jämställdhetsmyndigheten ut med att det, föga förvånande, finns stora risker för fortsatt exploatering av utsatta grupper eftersom samhället inte upptäcker brottsoffer inom prostitution och människohandel.
En av utredarna säger i ett pressmeddelande: ”Barn och unga riskerar att utnyttjas sexuellt mot betalning på allt fler arenor och på flera håll i landet sker ett cyniskt utnyttjande av utländska arbetstagare på arbetsmarknaden. Kunskapsluckorna är fortsatt stora (…).”
Kom ihåg vilka som enligt staten (!) kommit längst i att nå utländska arbetstagare som cyniskt utnyttjas på arbetsmarknaden. Inte är det LO.
