I Alia Trabucco Zeráns roman Rent hus får hemhjälpen Estela berätta hela sin historia, för en gångs skull. Poliserna som har henne i förvar vill ha hennes förklaring till ett dödsfall, och tvingas lyssna till en berättelse om en osynliggjord människa. Hennes historia berättas mot bakgrunden av de stora protesterna i Chile 2019.
Estela García har flera namn. Av sin arbetsköpare, advokaten Doña Mara López kallas hon Estelita när hon blir ombedd (utan möjlighet att tacka nej) att utföra en syssla. För barnet i familjen är hon Nana. För sin egen mamma är hon Lita, eller ”galna lilla föl”, som mamman kallade henne när hon sju år tidigare begav sig till Santiago från Södern för att ta tjänst som hushållerska och barnsköterska i en familj.
Nu sitter hon häktad med hela sitt namn efter att barnet i familjen dött, och hon tar, i den chilenska författarens Alia Trabucco Zeráns roman Rent hus, chansen att för en gångs skull berätta sin egen historia. Naglar fast både poliser och läsare med sina ord.
Arbetar utan egen agenda
Hos familjen López har Estela haft ett inrutat liv. Hon har förväntats fungera som en maskin utan egen agenda. Innanför köket har hon haft sitt lilla generiska rum. Ett rum som var färdiginrett redan hennes första dag i hushållet och som inte förändrats sedan den förra, namnlösa, hushållerskan sov där. Ständigt tillgänglig, ständigt observant för att uppfylla familjens önskan. Dottern Julia lär sig från tidig ålder att hennes önskningar är Nanas att uppfylla utan protester.
Men snart händer just det som hennes mamma varnade för: Estela växer in i familjen, börjar bli bunden till barnet, och också till sina arbetsköpare – ”för sådana är vi människor”, som hennes mamma brukade säga: ”Man ska inte älska de som styr en. De älskar bara varandra. Det är en fälla.”
Estelas ord kommer ur en mun som omgivningen inte har väntat sig. Den osynliga har tankar och teorier. Hon har hemliga drömmar som hon kan formulera om någon lyssnar. Hon är inte vit och de vita ser henne inte som en människa. Men hon är en människa där bakom köket. En människa som handtvättar sin arbetsköpares trosor och kalsonger, bär deras svettiga kläder, handdukar ooh sängkläder i famnen, diskar kladdiga tallrikar. Hon skrubbar deras avföring från toaletten och mattorna där deras skor lämnat fläckar. Och hon tar emot deras inre, och skamliga, hemligheter, som om hon hade en tvättbalja att rena också dem i.
Medan familjen hunsar Estela drömmer hon om demonstrationerna där hemma i södern. Demonstrationer som samlade upp till en miljon människor i Santiago och Valparaiso 2019. Och i vilka människor ställde sig upp och krävde en uppgörelse med Pinochets nyliberala lagar från 1980, och protesterade mot bland annat höjda kollektivtrafikavgifter och sänkt pension. Landets väpnade styrkor svarade med att slå ner brutalt mot dem. Minst 29 demonstranter uppges ha dödats av polisen. Hon tänker att hon borde vara där.
För Estela handlar det om tillhörighet – om att slita sig loss från den ”slav” hon är tillsammans med spottloskan från rånaren som gör inbrott i huset.
Estela är så osynlig att hennes arbetsköpare har sex inför hennes ögon, hon ser dem i deras svagaste stunder, när de är rädda och förnedrade. Priset hon får betala är deras förakt. Hon har också sitt eget hemliga liv, men det delar hon inte med någon i familjen där hon arbetar. Inte heller intresserar det dem. Men nu har hon chansen att bli hörd.
Rent hus är en berättelse om hur en persons arbete kan leda henne in i slaveri, och om hennes kamp för att bli fri.
Rent hus är oavsett den samhällspolitiska fonden en roman i egen litterär rätt, som griper och inte släpper taget. Alia Trabucco Zerán har ett språk, som i Hanna Nordenhöks översättning glider rakt in i läsaren och stannar där en bra stund. På biblioteket finns också hennes debutroman La Resta från 2015, att låna på engelska (The Reminder).
