Strejker och arbetsplatskonflikter som löper över flera år är ovanliga i Sverige. Lockouten av syndikalistiska skogsarbetare i Lossmen-Ekträsk pågick mellan 1924 och 1931. Ingen arbetsplatskonflikt har, oss veterligen, pågått längre. Arbetarens Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries har grävt ner sig i Arbetarens arkiv för att ta reda på: vad hände egentligen under de där dramatiska åren?

Fredagen den 28 mars 1924 anländer den syndikalistiska agitatorn C.A. Holmqvist till den lilla norrländska byn Lossmen, 13 mil norr om Umeå. Byn består av ett trettiotal hus och som i resten av bygden kring Sävarån kokar hatet mot skogsbolagen. Här, skriver Holmqvist i sina brev till Arbetaren, har bönder blivit hänsynslöst fråntagna skog och mark av bolagen. I skogarna härjar bolagstjänstemän likt rovriddare. Mest hatad, rapporterar Holmqvist, är Martin Hansson från Sandviksbolaget. 

Västerbottens distrikt av SAC har sänt ut Holmqvist, och före honom hade hans kamrater Månsson och J.V. Kramer, för att sprida syndikalismen i skogsbygden. Konflikten mellan de egensinniga skogsarbetarna, uppväxta i småbrukarhushåll som ännu inte helt inlemmats i världskapitalismens globala varukedjor, och de stora bolagens omättliga aptit för mer mark, mer timmer och mer profit hade redan visat sig vara rätt jordmån för syndikalistisk agitation. I samhällena längs den nya järnvägen mellan Hällnäs och Lycksele hade ett par år tidigare redan syndikalistiska LS, Lokala samorganisationer, okontrollerat slagit rot som om de vore rallarrosor. 

Rallarsyndikalisk direktdemokrati möter skogsbolagen 

För att bygga järnvägen behövdes rallare och många av dessa hade redan fattat tycke för syndikalismens tydliga budskap om facklig kamp utan alltför mycket krusiduller. Med sig förde de också en effektiv organisationsmodell som de kallade ”registret”. Registret var en förteckning över arbetare på en ort – men också en överenskommelse mellan arbetare om vad arbetet skulle kosta arbetsköpare. Registret fungerade också som en turordningslista, där den som hade varit arbetslös längst skulle erbjudas nästa jobb. Kort och gott var det ett sätt för arbetare att direktdemokratiskt administrera lönearbetet lokalt. 

Snabbt blev det klart att skogsbolagen hade svårt att hantera den nya syndikalistiska rörelsen. Dess låga krav på politisk likriktning och betonande av lokalt självbestämmande öppnade upp rörelsen för alla som köpte dess grundläggande världssyn på klasskamp, vilket pekade ut de redan hatade bolagen som en fiende att enas mot. Snabbt fick rörelsen en stark lokal förankring. Kamperna i och kring den norrländska skogen tog sig många uttryck decennierna kring 1900, men det är värt att ta fasta på att skogsbolagen utropade flera lockouter under 1920-talet specifikt för att pressa tillbaka syndikalismen.

Den mest långdragna av dessa konflikter kommer att gro ur de frön Holmqvist sått i Lossmen i mars 1924. Redan i juli samma år bildades Lossmen-Sävsjö LS. Tio dagar senare kan man läsa i Arbetaren om hur arbetare på orten Ekträsk, tre mil sydöst om Lossmen, har skapat ett register. Situationen är redo att eskalera.

Sveriges längsta lockout

Under hösten 1924 utvecklas den segdragna kampen i skogarna kring Lossmen snabbt. Från att ha varit en bitter förhandling mellan skogsarbetare och lokala företrädare för ett bolag, blir det snabbt en konflikt mellan organiserade skogsarbetare och ett antal skogsbolag som verkar i trakten. Holmsund, Sandviks Ångsåg och Mo & Domsjö AB får reda på att arbetare i Ekträsk, Lossmen och Sävsjö bildat syndikalistiska samorganisationer. Som i så många andra arbetsplatskonflikter avkräver skogsbolagen sina arbetare lojalitet. Skogsarbetarna ställs inför ett val. Gå ur era fackliga organisationer, annars stängs ni av från vinterns avverkningar. 

Ur detta ultimatum springer Sveriges hittills längsta lockout. Måndagen den 15 december 1924 rapporterar Arbetaren att Ekträsk och Lossmens-Sävjö LS svarat skogsbolagens lockout med en blockad. Inga arbetare får delta i avverkningsjobb vid Sävarån. I meddelandet understryker de att detta inte är en lönestrid. Striden handlar om arbetarnas ”solklara rätt att organisera sig” och att blockaden riktar sig mot arbetskraft utifrån tänkt att krossa lokalsamhällets organisationer. Meddelandet avslutas med orden ”Bliv ej förrädare”.

Hatet mot bolagen eskalerar när en familj med små barn vräks på självaste julaftonskvällen 1924. Frun är i slutet av en graviditet, men kastas ut av Sandviksbolagets faktor Martin Hansson. Vräkningskampanjen fortsätter under juldagen. Bolagen försöker till varje pris återupprätta sin auktoritet i lokalsamhället som öppet trotsat dem inför att lockouten officiellt kommer att träda i kraft vid årets slut.

Måndagen den 5 januari 1925 har en rapport letat sig fram till Arbetarens redaktion. Lockouten har börjat, inga syndikalister tillåts längre jobba i skogarna kring Ekträsk och Lossmen. I Ekträsk har blockadbrytare från Norsjö anlänt, men i Lossmen har samorganisationen tillfälligt lyckats ”få bort de arbetsvilliga”.

De dramatiska januaridagarna 1925

I detta skarpa läge kallar Ekträsk och Lossmen-Sävsjö LS på hjälp utifrån. Från kamratkretsen, distriktet och från hela Norrland. Tio dagar senare anländer sympatisörer till Ekträsk, och en demonstration tågar genom bygden. Senare sprider fackföreningsfolket ut sig i skogen i jakt på blockadbrytarnas kojor och avverkningsplatser. En av grupperna anländer snabbt till ett såghus som inhyser blockadbrytare. På plats finns också faktor Martin Hansson och en delegation bolagsmän. Faktor Hansson, känd för sin brist på fingertoppskänsla, ställer sig enligt de lockoutade på en stol för att tala arbetarna tillrätta. Utan att vika en millimeter hotar han samlingen med att bolaget ska “Svälta er till mina fötter”. Vad som sker sedan går uppgifterna isär om. Enligt faktor Hansson far ett vedträ genom luften ovanför hans huvud. Senare uppgifter talar om att det är en tegelsten. I vilket fall flyr bolagsmännen platsen.

Eskorterad av polis återvänder faktor Hansson ett par timmar senare till Ekträsk tillsammans med disponent Viktor Hammendorf bara för att finna att blockadbrytarna redan gett sig av med slädar i riktning mot Norsjö. I Ekträsk omhändertogs ett tiotal fackföreningsfolk av polisen. Fyra döms senare till böter.

Nästa dag, den 16 januari, samlar syndikalisterna ett femtiotal av de sina vid Skavbergets averkningsplats. På plats möter de åtta blockadbrytare, disponent Hamendorf, landsfiskalen Nordenstam – samt en tredje man som vi i dag bara känner som “HH”. Den tredje mannen, HH, sägs inte ha några band varken till polismakten eller till skogsbolagen. Snarare verkar han representera strejkbrytarorganisationen Arbetets Väl, en organisation som avnjöt ett stort stöd hos Sveriges besuttna. När diskussionerna tilltar i styrka drar HH fram en pistol mot de samlade syndikalisterna. Ställda inför ett oblygt hot om dödligt våld retirerar arbetarna för att omgruppera sig.

Det långa utnötningskriget

Som i många liknande konflikter lyckades inte bolagens anspråk att leda bygden då deras närvaro, så fort fort makten utmanades, präglades av hot och en fullständig ovilja att lyssna till lokalbornas vilja. I stället enades bygden kring LS i Lossmen och Ekträsk.

Detta kan anas redan under våren 1925. Snabbt utvecklades en katt-och-råtta lek mellan skogsbolaget och syndikalisterna i skogen. Under de följande åren går det i Arbetarens arkiv att följa hur bolagen tar in blockadbrytare, hur de försöker byta avverkningsplatser och vattendrag att flotta timret på. Hela tiden följs bolagens initiativ av nya blockader. Sommaren 1925 har ett femtiotal avverkningsplatser satts i blockad av syndikalistiska LS. Med ett lokalt stöd för arbetarna, kanske lika mycket sprunget ur bolagens arrogans som klassolidaritet, fortsatte kampen månad efter månad.

För bolagens del kan den seglivade konflikten knappast varit en lönsam affär. För de boende i Lossmen, Sävsjö och Ekträsk var lockouten en ren katastrof. Skogsbolagen var de största arbetsköpararna och att jobba i skogen var ett av de få möjligheterna för att kunna tjäna pengar. Hänvisade till insamlade bidrag i strejkkassorna var fackföreningsfolket utlämnade till att överleva av det bygdens landskap erbjöd. Traktens många småbruk med sina magra åkerplättar och få djur gav knappast några stora överskott, men bidrog ändå till de lockoutades överlevnad. I skogen fanns det vilt att jaga, även om bolagen inte såg med blida ögon på det. Och i de många vattendragen fanns fisken, troligtvis en av de viktigaste källorna till mat för de kämpande syndikalisterna.

Allt eftersom tiden gick och umbärandena fortsatte valde några att flytta. En familj flyttade söderut mot Vännäs, en annan emigrerade till Kanada. Men beslutsamheten i bygden överlevde både hunger och migration, och de fackliga blockaderna fortsatte. Under de följande åren skedde flera sammandrabbningar mellan syndikalister och blockadbrytare, bolagstjänstemän och polisen. Såväl vid avverkningen och vid flottningen uppstår bråk. LS-medlemmar döms återigen till böter i ett hänsynslöst rättssystem med en hel meny av lagar som går att använda mot fackliga vid arbetsplatskonflikter. I några av fallen betalar SAC böterna, i några av fallen hålls insamlingar. Men ofta tvingas de dömda syndikalisterna sitta av tiden i Länsmans häkte eftersom de inte kan uppbåda kontanter.

Dans och fest

Trots de tuffa tiderna kan man i Arbetaren också läsa rapporter från SAC:s agitatorer som belyser en annan sida av situationen. Nöden är stor, men det pågår också något annat i Lossmen, Sävsjö och Ekträsk. När agitatorn J.V. Kramer från Malmbergen kommer till Lossmen lördagen den 7 juli 1928 skriver han att byn är liten, men att sammanhållningen är desto större.

Kvällen till ära är det inte bara möte utan också dans och fest. ”Mötet var bra och logen full med ungdom, ja så full att jag ännu ej kan räkna ut varifrån alla kommo”, rapporterar Kramer. Mötet pågår i fyra timmar, och festen i åtta. Ungdomar har gått eller rott milslångt för att komma till dansen i Lossmen. Festen bryts inte upp förrän klockan sex på morgonen. Då har SAC-agitatorn J.V. Kramer fått prata i nästan tolv timmar. Hela trakten samlas kring Lossmens stridbara skogsarbetare. 

När det kommer till just dansen i Lossmen blir det något som byn fortsätter vara känt för långt senare. En av de sista stora danserna hölls så sent som 2003, och samlade då hela 4 000 personer.

Förhandlingarna bryter samman

1929 går striden, efter över fyra år, in i ett nytt skede. Syndikalisterna lämnar bud på höstens avverkningar. Faktor Hansson svarar föreningen, som han egentligen vägrar erkänna, med ett skambud. Den varma vintern 1930 visar sig göra det svårt med allt arbete i skogarna. Trots det lyckades bolagen återuppta en del av skogsavverkningen. Arbetskraften kommer utifrån, och det uppstår flera konfrontationer mellan syndikalister och blockadbrytare.

Tisdagen den 4 mars 1930 firas fettisdagen i Lossmen. En stor grupp syndikalister söker då upp en avverkningsplatserna. Flera sägs bära svarta masker, även om detta antagligen beror på att de är utklädda till så kallade fettisdagsgubbar – en tradition som firades med utklädnad i delar av Norrland långt in på 1940-talet. Vid en av avverkningsplatserna uppstår det slagsmål med blockadbrytarna. 16 syndikalister blir utpekade, och döms senare.

Sammandrabbningarna fortsätter under vårvintern. Blockadbrytare jagas vid ett tillfälle från skogen för att sedan återvända dagen därpå med poliseskort. Konfrontationerna följs av åtal och ytterligare böter mot syndikalisterna. Trots många år av ställningskrig trappas snarare konflikten upp, i de ekonomiska kristider som följt på Wall Street-kraschen året därpå. 

Den röda dagen

Vid 1931 års ingång har temperaturen i konflikten stadigt ökat i över ett år. Dagens Nyheter skriver om hur syndikalister i Lossmen ska ha skadat hästar, spridit ut salt på vägarna och hällt bensin i ladorna. Detta är uppgifter som Lossmens-Sävjö LS tillbakavisar i Arbetaren som lögner och rövarhistorier. Senare uppgifter gör dock gällande att det hände att kvinnor hällde ut sältan från fiskkaggar längs vägarna där blockadbrytarna for med timmerlass för att sabotera slädarnas färd.

Den redan stegrande konflikten når ett crescendo den 25 februari 1931. När blockadbrytare kommer körande med ett timmerlass i riktning mot Lossmensjön spärras plötsligt vägen av en grupp kvinnor. Alla har klätt sig i rött. Medarna på timmerlasset fryser fast och kvinnorna stormar mot timmerlasset. I en polisanmälan framgår det att männen ska ha hotats med kastrering. Händelsen börjar snabbt benämnas som ”den röda dagen”.

Mot våren framkommer det att faktor Hansson vid Sandviksbolaget har slutat. I Lossmen sägs det att faktorn har fått sparken efter att ha försökt lurat hemmansägare och bolaget på pengar, men ingen officiell förklaring ges. Och lockouten och blockaden fortsätter allteftersom vintern går mot vår.

Onsdagen den 14 maj 1931 skjuts fem arbetare till döds i Lunde, beläget i Ådalen 30 mil söder om Lossmen. De hade protesterat mot strejkbrytare som just anlänt till bygden. Även de strejkbrytarna var inhyrda för att bryta en timmerstrejk. När krutröken lagt sig håller Sverige andan. Vad som helst kan hända. Varje viftad revolver i en strejkbrytares hand och varje förolämpning som slungas efter länsman skulle kunna bli gnistan som sätter landet i brand. 

Sveriges längsta lockout avslutas med ett bud 

Sex dagar efter skotten i Lunde, tisdagen den 20 maj 1931, lägger fyra syndikalister bud på flottningen vid Lossmensjön. I budet påpekar de att nästan alla blockadbrytare har gett sig av. Dagen efter viker sig det första av bolagen och godtar syndikalisternas bud, och därmed facket som motpart. Snabbt följer de andra bolagen efter.

Så odramatiskt får Sveriges längsta lockout plötsligt sitt slut. De enträgna syndikalisterna i Lossmen, Sävsjö och Ekträsk hade till slut vunnit rätten att själva välja fackförening. 

Av denna historia finns det mycket att lära. Om hur erfarenheter från en yrkesgrupps kamp översätts och ges nya betydelser i ett nytt sammanhang. Om hur överhetens arrogans och allt för höga tankar om sin naturliga rätt att styra och ställa över småfolket lätt slår tillbaka. Om hur klasskonflikter glider in i idéer om lokalt självbestämmande och hur platsspecifika konflikter kan kopplas till, och avgöras av, konfrontationer på en helt annan skala. Om hur hastigt, spontant uppblossande kamper hårdnar i långa ställningskrig och utvecklar en obeskrivbar självdisciplin. Och att syndikalismen både är grundad i en enkel idé och är otroligt anpassningsbar i en ständigt skiftande terräng.