“Protesterna mot regimen i Iran har varit en av kvinnokampens viktigaste arenor under det gånga året”, skriver Shabane Barot på internationella kvinnodagen och ser likheter med dagens protester och den iranska klassikern Sorgehögtid från 1969 som nyligen utgivits på svenska.

”Det är synd att jag inte har långt hår, för då skulle jag kunna klippa det och hänga det på trädet som de andra sörjande gör”. Så säger trebarnsmamman Zari, huvudperson i Savushun, en av den iranska litteraturens mest lästa och älskade romaner som nyss utkommit i svensk översättning med titeln Sorgehögtid.

Boken utspelar sig i staden Shiraz under några varma sommarmånader i andra världskrigets slutskede, en period då Iran var ockuperat av Sovjetunionen och Storbritannien. Zari lever med sin familj i ett stort hus med vacker trädgård men vantrivs i rollen som hemmafru. Maken Yusof är en antiimperialistisk markägare med vänstersympatier som vill emancipera bönderna som arbetar på hans ägor.

Korruption och politisk opportunism är det värsta Yusof vet men han rasar även mot den mer kvinnligt kodade artighetskultur som präglar Zaris liv, där vidskepelse och vita lögner fungerar som socialt smörjmedel.

Zari slits i sin tur mellan sina plikter och drömmarna om ett annat liv, mindre präglat av kompromisser och konvention. Tiden är havande med något nytt utan att kunna föda fram det och det visar sig efterhand att även Zari är gravid, något som understryker sårbarheten och styrkan i hennes politiska uppvaknande.

Sorgehögtid är skriven av den framstående kvinnliga författaren Simin Daneshvar och gavs ut första gången år 1969. Daneshvar var verksam vid universitet i Tehran som doktorand i persisk litteratur och romanen är rik på referenser till epik, poesi och mytologi, som riskerar att passera över huvudet på den oinvigda läsaren.

I en suggestiv passage rider Zari förbi ett pilträd som hon tror är dekorerat med färgglada band. När hon kommer närmare ser hon att det är flätat kvinnohår som hänger från grenarna, för att markera sorgen efter de som fallit i kampen för rättvisa.

Den svarta fanan av avklippta testar har blivit en ikon för regimmotståndet och kvinnor världen över har klippt sig framför kameran i solidaritet med kampen i Iran.

Shabane Barot

Den som har följt det senaste halvårets nyheter från Iran borde vara bekant med det avklippta hårets symbolik. Den svarta fanan av avklippta testar har blivit en ikon för regimmotståndet och kvinnor världen över har klippt sig framför kameran i solidaritet med kampen i Iran.

De protester som skakat den islamiska republiken sedan tjugotvååriga Mahsa Jina Aminis död i september fortsätter i finvågiga former. Kvinnor och flickor utmanar dagligen regimens ordning genom att röra sig i offentligheten utan slöja.

De två unga männen Seyed Mohammad Hosseini och Mohammad Mehdi Karami som avrättades den 7 januari för sitt deltagande i protesterna sörjdes i mindre demonstrationståg runt om i landet den 16 februari, fyrtio dagar efter sin död som seden påbjuder i Iran och i många andra delar av den muslimska världen.

Daneshvars sorgtyngda skildring av motståndets nödvändighet och höga pris hade knappast kunnat vara mer aktuell.

Protesterna mot regimen i Iran har varit en av kvinnokampens viktigaste arenor under det gånga året. Människor från alla skikt av det iranska samhället mobiliserades i den kvinnoledda rörelsen och de erfarenheter som gjorts och allianser som byggts lever kvar och kommer att bidra med kraft när nästa stora våg av motstånd reser sig.