“Ingen kommer tacka dig för att du bränner ut dig – när du är sjuk tar någon annan din plats. Ditt jobb torkar inga tårar, det firar inte din födelsedag och du kan inte ringa din chef när din mormor dött.” Arbetarens Martina Engman om arbetssamhället och utbrändhet.
Det heter gå in i väggen, utmattningsdepression, duktig flicka eller prestationsprinsessa. Känner du igen dig? Har du liksom jag sparkat av dig i skorna efter en lång arbetsdag och inte orkat äta någon annan kvällsmat än yoghurt och flingor? Man pustar ut, försöker sova men vaknar ändå inte utvilad.
Ändå fortsätter man. Kramar ur sig som en disktrasa på jobbet. Familjen och barnen får det som blir över efter att man lagt sina mest pigga timmar på jobbet. Tar en tredje kopp kaffe på förmiddagen och lovar sig själv att man ska pusta ut så snart man når deadline. Eller kanske blir det bättre när den nyanställde kommer eller kunden från helvetet flyttas till någon annan.
Så småningom sitter man orkeslös på en vårdcentral med sjukintyg i handen från en läkare där det står att man är oförmögen att jobba. Med intyget kan man kvitta ut ersättning från Försäkringskassan. Själv undrar man om man någonsin kommer bli normal och varför man inte kan orka som alla andra. Kanske känner man skuldkänslor mot kollegor som nu får mer arbetsuppgifter, mot vänner man inte orkar med och barnen som behöver uppmärksamhet.
Går man till psykolog, rehabkoordinator eller letar information på internet läggs skulden subtilt på en själv. Varför klarar du inte av att sätta gränser? Såg dina föräldrar inte dig som liten och därför har du en prestationsbaserad självkänsla? Är du en duktig flicka, tyst, pliktmedveten och tålig? Är du för snäll?
Ibland kallas det här arbetslivet post-byråkratiskt och beskrivs som mer kreativt eftersom arbetarna nu förväntas ta initiativ.
Mycket tankekraft ägnas åt att reda ut varför du blivit sjuk och hur du kan bli frisk. Men, tänk om det inte är dig det ytterst är fel på? Tänk om prestationskulturen på jobbet är sjuk. Vi kanske har jobbat i en miljö där vi manipuleras att ta mer och mer ansvar. Vem kan stå emot att räcka upp handen när man vet att de andra kollegorna jobbar häcken av sig?
Tvinga alla självhjälpsgurus att se en patient i ögonen och säga att dennes hjärtinfarkt blev så allvarlig på grund av underbemanning innan de ordinerar mindfulness mot stressen. Exemplet är från sjukvårdsupproret.se och i berättelserna blir det tydligt att den kroniska underbemanningen som är problemet. Inte att personalen gör för lite andningsövningar och gränssättning.
Det flesta av oss möter inte kravet på att prestera så här extremt men det finns gott om forskning som visar att de öppna kontorslandskapen och platta organisationerna stressar oss. Ibland kallas det här arbetslivet post-byråkratiskt och beskrivs som mer kreativt eftersom arbetarna nu förväntas ta initiativ.
Förr dög det att göra det som byråkratin förväntar sig nu ska arbetarna själv lösa sina problem för att nå upp till de av cheferna uppställda målen. Det kräver onekligen mer mentala resurser, den som tar initiativ kommer också få ta ansvar.
Gör det du kan för att klara det dig så bra det går: byt jobb ofta, tappa bort jobbmobilen, ta en sjukdag då och då, ljug om hur lång tid dina arbetsuppgifter tar, smit från extraarbete, skit i kick-offen utanför arbetstid (skyll på barnen!).
Så, det är inte ditt fel att du sitter där med sjukintyg från doktorn. Vi är födda i en sjuk prestationskultur som förverkar människor lika fort som planeten. Du är inte dålig för att du inte orkar. Kom ihåg att rädslan för att inte kunna prestera är motsvarigheten till de religiösa skuldkänslorna i vårt sekulära arbetssamhälle.
Ingen kommer tacka dig för att du bränner ut dig – när du är sjuk tar någon annan din plats. Ditt jobb torkar inga tårar, det firar inte din födelsedag och du kan inte ringa din chef när din mormor dött.
Gör det du kan för att klara det dig så bra det går: byt jobb ofta, tappa bort jobbmobilen, ta en sjukdag då och då, ljug om hur lång tid dina arbetsuppgifter tar, smit från extraarbete, skit i kick-offen utanför arbetstid (skyll på barnen!).
Jag vet inte exakt vad som är etiskt i din situation, det vet du bäst själv – men ta vara på dig själv.