”Den ständiga utvecklingen och förbättringen är den andra sidan av otillräcklighet. För dig och mig betyder det att ha inställningen att man alltid kan göra bättre eller mer – att leva livet som om man alltid saknar något.” Arbetarens Martina Engman om hur marknadens logik internaliserats i människans innersta.
I eftersnacket för Gift vid första ögonkastet konstaterar experterna att man vill möta någon som får en att säga “Wow, vad spännande du är. Du utvecklar mig”. Vilken bullshit.
Jag är inte emot personlig utveckling men jag vet att det kostar på. Det är ingen trevlig promenad i parken att inse att man har haft fel om delar av sin föreställningsvärld, bygga om den och orientera sig i den på nytt.
Att få barn var utvecklande men också bland det mest tröttande jag gjort. Det var riktigt jobbigt konfronteras med min ilska. Att utvecklas var att försöka hitta roten till varför, vara ärlig mot mig själv och inte skona egot med bortförklaringar. Processen innebar att stirra sina mindre vackra sidor i vitögat och etablera ett nytt förhållningssätt. Utveckling är omskapning av jaget, det kan man inte ha som livsstil utan som fas.
Den ständiga utvecklingen och förbättringen är den andra sidan av otillräcklighet. För dig och mig betyder det att ha inställningen att man alltid kan göra bättre eller mer – att leva livet som om man alltid saknar något.
Märtha och Axel, paret som valde att avsluta i förtid, pratar i nästan varje avsnitt om självutveckling. I tredje avsnittet hoppas Märtha att programmet ska ge henne många insikter om sig själv och det är underförstått att det är relationen med Axel som ska leverera det.
Önskan att utvecklas är en omformulering om (individens) ständiga förbättring. Idén om ständiga förbättringar kan spåras till bilfabrikernas produktionssättet “lean” och definieras som medvetenheten att allt kan göras bättre än det görs i nuläget.
Den ständiga utvecklingen och förbättringen är den andra sidan av otillräcklighet. För dig och mig betyder det att ha inställningen att man alltid kan göra bättre eller mer – att leva livet som om man alltid saknar något. En önskan om ständig utveckling är en idé om att aldrig vara tillräcklig i grunden utan att alltid vara på väg någonstans.
Till slut blir man så van vid att alltid vara på jakt efter mer att det blir utgångspunkten, att inte sikta på ett mål blir det konstiga. Det är en tröttande tillvaro att inte få vila i att det mesta man gör är genomsnittligt och det är okej. För sanningen är att det behövs inte fler Elon Musk utan fler med tid för varandra.
Egentligen motsäger idéen om ständig utveckling och förbättring programmets monogama utgångspunkt. Varför ska min man nöja sig med mig, en småbarnsmorsa som tillbringar största delen i mjukiskläder? Enda anledningen till att inte byta ut mig, enligt utvecklings-ideologin, är om han inte kan få någon bättre. När du accepterar självföraktets berättelse om dina fel kan individen slippa kravet på att jaga vidare.
Ständiga förbättringar är ett sorgligt universum där man ska jaga mer genom att optimera sig själv. När det inte går ersätts jagandet med tron om att man är otillräcklig och inte duger för att få det man jagar. Att dra en gräns, säga stopp, nöja sig och uppskatta det man har innebär i ständiga förbättrings-ideologin att ge upp och skylla på sig själv: om jag bara gör mer kan jag få/bli/ha mer.
Det är ett universum som bränner ut människor, en plats där vi internaliserat marknadens logik in i minsta beståndsdel av vårt innersta. Varje arena i vårt liv ska prestera till max.
Kanske är det riktigt radikala att våga duga och att veta sina gränser? Jag drömmer om att sveriges morsor inte passar på att skura ur handfatet när de sitter på toa utan de i stället konstaterade att kraven är orimliga.
