Ledare #82/2021

Tvivlet är skolföretagens nya produkt

Per-Anders Svärd är statsvetare och skribent. Foto: Jan-Åke Eriksson

Skolkoncernerna expanderar medan kritiken mot vinster i utbildningssystemet växer. Marknadsskolorna kämpar nu för att befästa sitt inflytande och förhindra begränsningar av vinstuttagen. Med hjälp av tobaksindustrins gamla PR-handbok försöker de vinna tid genom att lansera nya produkter – i form av kontrovers och tvivel.

Sverige fortsätter sitt världsrekordförsök i att finansiera ett skolsystem på sämsta tänkbara sätt. Vilken riskkapitalist som helst kan i dag börja kassera in svenska skattepengar genom att investera i fristående skolor. Allt de behöver göra är att följa de stora skolkoncernernas framgångsrecept.

Metoden för att tälja guld är numera väl känd: Vinstdrivande skolor skapar sitt överskott genom att locka motiverade elever från studievana hem. Samtidigt drar de ner på personal, bibliotek och lokaler. Det sociala ansvaret, liksom de övergripande planeringskostnaderna, dumpas på kommunerna.

På ytan handlar skolkoncernernas försäljningsargument om trygga skolmiljöer, höga förväntningar och pedagogiskt engagemang. Men bakom retoriken tjuter samtidigt en hundvissla som inget statusängsligt föräldraöra kan missa, nämligen löftet om höga betyg och socialt avancemang.

Detta sätt att göra affärer på är förstås provocerande. Som företag betraktade är skolkoncernerna varken produktiva eller nyskapande. Deras nisch är rent seeking eller “fördelssökande” – det vill säga att utnyttja systemet så mycket det går.

Det är därför inte underligt att allmänheten är skeptisk till vinstdrivande skolor. Samtidigt är det inte folkets kärlek som skolkoncernerna söker i dag. Just nu behöver de framför allt passivitet, det vill säga att vi andra inte gör något för att motarbeta deras expansion.

Skolkoncernernas strategiska mål är att bli för stora för att misslyckas. De måste snabbt erövra så mycket mark att de kan möta alla krav på reglering med hot om att lägga ner skolor och skapa kaos i utbildningssystemet. Skolkoncernernas utmaning är därför att passivisera den stora majoritet som, om de fick chansen, gärna skulle dra upp riskkapitalets sugrör ur vår gemensamma pengabägare.

Tobaksbranschens uthållighet brukar nämnas som en av den moderna PR-industrins största triumfer. Framgången byggde emellertid inte på att man övertygade allmänheten om att rökning var något bra. Det verkliga genidraget var att man fick människor att tvivla på rökningens kritiker.

Men hur får man en majoritet i en demokrati att stå passiv inför en samhällsskadlig verksamhet? Dessvärre finns det framgångsrecept även för detta, liksom en föregångsbransch att kopiera – nämligen tobaksindustrin.

I dag verkar det obegripligt att tobaksindustrin så länge kunde undgå regleringar och restriktioner. Rökningens skadeverkningar var ju vetenskapligt belagda i många årtionden. Ändå gick det inte att mobilisera ett verksamt politiskt motstånd mot tobaksindustrin.

Tobaksbranschens uthållighet brukar nämnas som en av den moderna PR-industrins största triumfer. Framgången byggde emellertid inte på att man övertygade allmänheten om att rökning var något bra. Det verkliga genidraget var att man fick människor att tvivla på rökningens kritiker.

I ett internt memorandum från tobaksindustrin slogs det redan 1969 fast att “Tvivel är vår produkt, eftersom det erbjuder det bästa sättet att konkurrera med den ‘ansamling av fakta’ [om rökningens skadeverkningar] som finns i det allmänna medvetandet.” I ett annat dokument fastslogs att rökningens kritiker skulle stämplas som ovetenskapliga och uppmärksamhetssökande fiender till den fria företagsamheten.

Att kampanjen skulle skapa ytterligare kontrovers sågs inte som ett problem. Det hörde tvärtom till planen. Kontrovers föder tvivel, och tvivel försvagar motståndarens möjlighet att mobilisera till motstånd.

Den som följt skolkoncernernas utspel den senaste tiden lär känna igen deras PR-drag som hämtade direkt ur tobaksindustrins spelbok. De halvsanningar, lögner och personangrepp som koncernlobbyn strör omkring sig framstår kanske som klumpiga och kontraproduktiva, men de måste ses i ett sammanhang. Målet är inte att vinna någon saklig debatt. Målet är att vinna tid.

Genom att dra in kulturkriget i skoldebatten hoppas man kunna avleda uppmärksamheten från koncernens slukande av skattepengar. Tills det är för sent.

När den konservativa skribenten Alice Teodorescu Måwe i veckan anställdes som chef för samhällskontakter hos friskolejätten Academedia tog sig många allmänliberala friskolevänner för pannan. Vad skulle Academedia tjäna på att förknippas med denna polariserande profil på den allra yttersta, SD-vänliga högerkanten?

Rekryteringen blir dock logisk om man ser den som ett taktiskt drag i den aktuella maktsituationen. Genom att dra in kulturkriget i skoldebatten hoppas man kunna avleda uppmärksamheten från koncernens slukande av skattepengar. Tills det är för sent.

För skolkoncernerna pågår nu en kamp mot klockan. Deras nya produkt på idémarknaden är därför tvivlet. Köp det inte.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Ge bort granskning i jul

Starta en prenumeration – få sex månader att ge bort

 

Klicka här för att stänga rutan