Ledare #72/2021

Skolkoncernerna kommer att bli ”too big to fail”

Per-Anders Svärd är statsvetare och skribent. Foto: Jan-Åke Eriksson

Växande skolsegregation, höga vinstuttag och betygsinflation har redan gjort den svenska skolmarknaden omdebatterad. Men under ytan väntar ytterligare ett systemskifte. Per-Anders Svärd har läst Marcus Larssons bok De expansiva – en bok om skolmarknadens vinnare och förlorare, och varnar för de stora skolkoncernernas kommande maktövertagande.

När fristående skolor blev tillåtna i Sverige var det med argumenten att föräldra- och medborgarinflytandet skulle förbättras och effektiviteten öka. Ofta anfördes att fristående skolor skulle möjliggöra förverkligandet av nya pedagogiska visioner eller låta föräldrar och lokalsamhällen ta över driften av nedläggningshotade skolor.

Men så blev det inte.

I dagens svenska skollandskap är det inte de pedagogiska eldsjälarnas skolor eller glesbygdsbornas kooperativ som växer. Trenden är i stället att de stora skolkoncernerna ökar sin andel av marknaden, inte minst genom att koncernerna köper upp redan etablerade skolverksamheter. 

Många av de offentliga skolor som ursprungligen togs över av driftiga lärare och rektorer har redan gått igenom flera ägarbyten och steg för steg inlemmats i riskkapitaldrivna jättekoncerner som äger hundratals skolor var. De stora slukar de små.

Drivkraften bakom denna förändring har redan uppmärksammats i debatten. Sverige har ett närmast världsunikt finansieringssystem för grund- och gymnasieutbildning som systematiskt gynnar friskolor framför kommunala skolor.

Systemet fungerar så att varje elev förses med en skolpeng som sedan överlämnas till den skola eleven väljer. Modellen ska ge elever och föräldrar valfrihet, samtidigt som konkurrensen mellan skolor ska uppmuntra alla aktörer att prestera bättre.

Men spelplanen är inte jämn. Alla skolor får visserligen lika mycket pengar per elev, men de kommunala skolorna bär ett mycket tyngre samhällsansvar. Till skillnad från friskolorna måste de kommunala skolorna ha en beredskap för att ta emot alla elever och planera långsiktigt för medborgarnas utbildningsbehov.

De fristående skolorna har inga sådana krav på sig. Tvärtom är de, med dagens system, fria att plocka russinen ur kakan genom att aktivt locka till sig de mest lättskötta och studiemotiverade eleverna. På så sätt kan de ha större klasser och färre lärare – och därmed lägre kostnader.

Och inte nog med det. Den kommunala skola som tappar elever till en friskola står kvar med höga lokalkostnader och lärarlöner att betala, vilket gör att skolpengen inte räcker till. Det minusresultat som uppstår tolkas då som att kommunskolan använt en större skolpeng än den haft rätt till. Och på kan friskolan ansöka om en ökning av sin skolpeng med motsvarande summa.

Ju sämre det går för den kommunala skolan, desto mer pengar kan alltså friskolorna göra anspråk på! Dessa pengar kan sedan användas till vinstutdelning på kort sikt – eller till att köpa upp fler skolor som lockar till sig fler disciplinerade elever, vilket lämnar fler kommunala skolor med svagare klasser som kräver mer resurser, vilket leder till nya minusresultat, vilket leder till att friskolorna kan kräva mer pengar, vilket leder till … ja, ni förstår.

Det skeva finansieringssystemet utgör redan ett stort samhällsproblem eftersom det bidrar till skolsegregation, betygsinflation, stressad personal och slöseri med skattepengar.

Dessa problem har välfärds- och skoldebattörerna Marcus Larsson och Åsa Plesner, tillsammans kända som Tankesmedjan Balans, utförligt behandlat i sina tidigare böcker, De effektiva (om stressen i välfärdssektorn) från 2019 och De lönsamma (om konkurrensen på skolmarknaden) från 2020. I Larssons nyutkomna De expansiva – en bok om skolmarknadens vinnare och förlorare fokuserar han på ett nytt systemskifte som redan är i full gång, nämligen skolkoncernernas expansion.

Larssons viktigaste varning är att vi snart har nått en punkt där koncernerna kommer att vara för stora och mäktiga för politiken att rå på. Det är bara en tidsfråga innan skolkoncernerna växer sig så stora att de kommer att kunna diktera villkoren för hela utbildningsväsendet. 

I genomsnitt, visar Larsson, har koncernerna ökat sin omsättning med 65 procent under de tre senaste åren. Samtidigt har den genomsnittliga skolpengen bara ökat med 10 procent. Under förra läsåret gick var fjärde gymnasieelev i en friskola, liksom 15 procent av grundskoleeleverna. Den snabba tillväxten beror på att koncernerna i rask takt lagt under sig fler skolverksamheter och etablerat sig i flera kommuner.

Problemet med detta är inte bara att koncernerna på kort sikt suger pengar ut kommunernas kassakistor. Larssons viktigaste varning är att vi snart har nått en punkt där koncernerna kommer att vara för stora och mäktiga för politiken att rå på. Det är bara en tidsfråga innan skolkoncernerna växer sig så stora att de kommer att kunna diktera villkoren för hela utbildningsväsendet. Likt de storindustrier och storbanker som om och om igen kräver eftergifter av samhället kommer skolkoncernerna också snart att vara ”too big to fail.”

Redan i dag ser vi en slående naivitet bland många lokalpolitiker som verkar se friskoleetablering som en sorts prestigeprojekt som de kan sola sig i glansen av. De kanske inte kan få ett eget Eton, eller ens ett Lundsberg – men de kan i alla fall få den air av stora världen som varumärket “Internationella Engelska Skolan” för med sig.

Men medan politikerna slår sig för bröstet sliter tjänstemännen sitt hår för att kostnaderna skenar. Konsultfirman KPMG har räknat ut att för varje elev som den kommunala skolan förlorar till en friskola krävs en nedskärning på 90 procent av elevens skolpeng.

Ett politiskt ingripande mot vinsterna i skolan skulle ha stort folkligt stöd, även bland borgerliga väljare. Ändå verkar mycket lite hända. Det som hindrar politikerna från att agera är förmodligen mest den monumentala skitstorm av propaganda som näringslivsorganisationerna skulle piska upp om ett vinststopp lades fram som ett skarpt förslag.

En annan sak som sticker i ögonen är att man finner så många före detta politiker bland koncernägarna. Dessa politiker är väl medvetna om hur gynnade friskolorna är, och de har ofta goda kontakter med beslutsfattare på skolområdet. Som Larsson illustrerar i sin bok skapas här en grogrund för en ohelig allians mellan expanderande skolkoncerner, skolpolitiker och byggbolag som alla kan göra sig en rejäl hacka på att lagstiftarna fortsätter undvika vinstfrågan.

Ytterst är det grundläggande demokratiska principer och mänskliga värden som står på spel. Och dessa principer kommer aldrig att försvaras av de kapitalintressen som i den svenska skolan funnit en magisk maskin som förvandlar pengar till mera pengar. 

Tiden är alltså knapp. De incitament som nu skapas på skolmarknaden riskerar på sikt att förskjuta hela synen på utbildning och bildning. För med kommersialiseringen kommer också drömmen om fortsatt effektivisering och rationalisering, på bekostnad av lärarnas arbetsmiljö och elevernas breda bildning.

För vem behöver behöriga lärare med djupa ämneskunskaper och professionell omdömesförmåga när vem som helst kan bocka av punkter i koncernens ”evidensbaserade” undervisningsprogram? Vem behöver skolbyggnader och klassrum när billig undervisning kan skötas online? Varför ska vi ha en mångsidig lärarutbildning och breda bildningsambitioner för hela samhället när företagen kan beställa skräddarsydd arbetskraft direkt från skolkoncernerna?

Ytterst är det grundläggande demokratiska principer och mänskliga värden som står på spel. Och dessa principer kommer aldrig att försvaras av de kapitalintressen som i den svenska skolan funnit en magisk maskin som förvandlar pengar till mera pengar. Om något ska förändras måste andra aktörer gripa in.

Det är svårt att säga om den viljan finns. En sak är i alla fall säker: Vill man veta hur Sveriges fackföreningar, partier och elevorganisationer verkligen ser på demokrati, utbildning och bildning så kommer man att kunna utläsa det ur hur de reagerar på skolkoncernernas expansion under de kommande åren.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984