Politik på väg in i väggen

Varför går så många välfärdsarbetare in väggen trots att politikerna säger att de satsar på vård, skola och omsorg? I boken De effektiva granskas den systematiska utarmningen av den svenska välfärden.

Ledare
Per-Anders Svärd.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Marcus Larsson och Åsa Plesner är två före detta utbrända välfärdsarbetare. Tillsammans har de startat Tankesmedjan Balans, en ideell förening som ägnar sig åt att granska styrningen av välfärdssektorn ur arbetarperspektiv.

I boken De effektiva. En bok om varför välfärdens medarbetare går sönder (2019) sammanfattar Larsson och Plesner sina undersökningar av de ekonomiska styrningssystem som i dag formar arbetsvillkoren för en miljon sjuksköterskor, vårdbiträden, läkare, socionomer, lärare och andra välfärdsarbetare.

Boken utgår från en mycket enkel fråga: Varför går så många välfärdsarbetare in i väggen trots att alla politiker säger att de satsar på vård, skola och omsorg?

Svaret är tyvärr enkelt. Satsningarna är ofta tomt prat, och i de fall de faktiskt förekommer undergrävs de av ännu större nedskärningskrav i marknadsorienterad New Public Management-anda.

Stockholms stads budget för 2019 utgör ett av bokens många illustrativa exempel. I huvudstaden har Alliansen och Miljöpartiet satt som mål att skolorna ska bli ”de bästa i Sverige och bland de bästa i OECD”. Och det låter ju bra. Men hur ska detta åstadkommas?

Jo, i årets budget görs en tvåprocentig schablonökning av skolornas pengatilldelning per barn. Rektorer och skolledare får med andra ord två procent mer att spendera på barns och ungdomars lärande och medborgerliga utveckling jämfört med förra året. Den satsningen ger kanske inte Sveriges eller OECD-ländernas bästa skola över en natt – men ökningen måste väl ändå vara ett steg år rätt håll, eller?

Tyvärr inte. Vid närmare granskning visar det sig att denna tvåprocentiga ökning endast gäller ”efter att generell effektivisering räknats bort”.

Vad menas med detta? Jo, det betyder att det som på papperet ser ut som en satsning gäller först efter att kommunen har tagit hänsyn till allmänna kostnadsökningar i form av inflation och lönehöjningar. Och för innevarande år beräknas dessa kostnader öka med 2,9 procent.

För Stockholms skolor innebär alltså ”satsningen” en ökad tilldelning på två procent samtidigt som kostnaderna ökar med 2,9 procent. I praktiken har alltså huvudstadsskolornas resurstilldelning skurits ner med 0,9 procent i år jämfört med år 2018. Det är bara det att nedskärningen inte kallas för en nedskärning. I stället har den döpts om till ett ”generellt effektiviseringskrav”.

Vad innebär detta för politikernas löften? Tja, jag vet inte vilken skola som är Sveriges eller OECD:s bästa i dagsläget, men en sak borde vara klar: skolledningen där lär inte känna sig hotade av att Alliansen och MP skär ner på skolbudgeten i Stockholm.

Nu kan man förstås tänka att en minskning med 0,9 procent inte är hela världen. Problemet är bara att detta effektiviseringstrixande har satts i system. Som Larsson och Plesner visar i sin bok har Stockholms skolor utsatts för kontinuerliga nedskärningar under de senaste åren.

Sedan 2015 har Stockholms förskolor tvingats spara i genomsnitt 3,1 procent medan fritidshemmen fått en resursminskning på 3,9 procent. Grundskolorna och gymnasierna ska i år kosta 4,3 respektive 4,5 procent mindre än vad de gjorde 2015. Svenska för invandrare har fått spara sammanlagt 9 procent medan Komvux fått skära ner med hela 9,7 procent under samma period.

Svenska för invandrare har fått spara sammanlagt 9 procent medan Komvux fått skära ner med hela 9,7 procent under samma period.

Vi tar det igen: Stockholmspolitikerna säger att de satsar på skolan, men bakom kulisserna genomför de en allmän ”effektivisering” som minskar skolans resurser – för vissa skolformer till en nivå som ligger närmare tio procent lägre än den gjorde så sent som 2015.

Och det gäller inte bara Stockholm. Larsson och Plesner har gått igenom samtliga svenska kommunbudgetar för 2018 och identifierat risker för liknande sparkrav i nio av tio kommuner.

Samtidigt fortsätter politikerna – i alla fall de som vill bli omvalda – att utlova förbättringar i välfärden. Att dessa löften sedan äts upp av insnävade budgetramar behöver de inte bry sig om. Tron på omfördelning från de rika till de behövande har redan givits upp av riksdagens många högerpartier, och ansvaret för effektiviseringen kan ju alltid skickas vidare neråt. Ofta hamnar det till slut på den redan hårt belastade personalen.

Inget av detta betyder förstås att effektivisering är något dåligt i sig. Om en uppgift kan utföras snabbare och till lägre kostnad är det som regel något bra. Strävan efter effektivitet kan ofta till och med vara ett moraliskt påbud. För vilken rätt har vi att slösa med naturens resurser eller med människors tid och energi om det finns ett mer effektivt sätt att utföra en uppgift på?

Men personalintensiva verksamheter som vård, skola och omsorg kan inte effektiviseras hur mycket som helst. Även om många verksamheter kan förbättras med hjälp av tekniska lösningar och smartare planering så finns det i slutändan tydliga mänskliga gränser för hur fort patienter kan tillfriskna eller hur snabbt skolelever kan lära sig.

I välfärdssektorn betyder ”effektivisering” därför nästan alltid samma sak: att färre anställda åläggs att göra mer på mindre tid. Inte undra på då att så många välfärdsarbetare går in i väggen.

Och som om detta inte var illa nog får situationen flera otrevliga sidoeffekter. För medan politikerna flyr sitt ansvar och personalen bränner ut sig öppnas ett utrymme för en rad skendebatter som alla undergräver möjligheterna att upprusta välfärden igen.

När skolan, vården och omsorgen börjar fallera sjunker nämligen förtroendet för det offentliga ytterligare – och vips så är välfärdsprofitörerna där med sina privatiseringskrav, tätt åtföljda av de enfrågeprovokatörer som aldrig misslyckas med att hitta sin favoritsyndabock bakom krisen: invandrarna, pedagogerna, etablissemanget, postmodernismen…

Så kanaliseras människors rättmätiga frustration – en vrede som skulle ha kunnat lägga grunden till ett återtagande och stärkande av det gemensamma – i helt och hållet destruktiva banor.

Brinnande skendebatter, utbrända välfärdsarbetare och en välfärd som håller på att läggas i ruiner – det är vad årtionden av marknadshegemoni har givit oss. Det är skamligt. Det är ovärdigt. Det är människofientligt. Och det måste få ett slut.