Serie #1/2021

Om när natten blir riktigt svart

Marie Tillman berättar i sitt seriealbum om en flicka som lever med sin psykiskt sjuka mamma. Foto: Iza Boëthius

"Två oerhört rika gåvor som jag är övertygad om kan vara värdefulla att hålla i handen för en som befinner sig i gungning för en kortare eller mycket lång stund. " Josephine Askegård läser två aktuella seriealbum som båda behandlar psykisk ohälsa.

Regissören och dramatikern Suzanne Osten har skapat flera stora och numera klassiska verk som berör hennes erfarenheter att växa upp med en psykiskt sjuk mamma. Hennes senaste film, Flickan, mamman och demonerna från 2016 är en riktigt skrämmande historia som debatterades i medierna, inte minst eftersom den riktade sig till barn.

För ett barn som är van vid att vakna osäker på hur föräldern mår i dag och samtidigt har full kontroll på vad varje ögonkast och röstnivå kommer att innebära, som hela tiden anpassar sig till vårdnadshavarens humörkast, hoppas och blir besviken gång på gång, är kanske ändå gestaltningen på scen eller filmen en möjlighet att förlägga lidandet utanför sin egen skräckfyllda situation. Ingen mår väl bättre av att förneka fasan och oron som sällan lämnar det utsatta barnet.

För Annie måste livet hela tiden förgyllas, och när det går över styr faller hon ihop.

Jag gissar att det krävs mod att gestalta en svår verklighet som både utlöser ryggradsreflexer hos omgivningen att försöka hitta ljusglimtar i helvetet, och dessutom blotta skammen som ju alltid är en säker följeslagare hos en person som är ett offer för något. Socialantropologen och serietecknaren Marie Tillman har det modet. Hon har tidigare tecknat och skrivit Livscoachen som har gått bland annat i Metro. Den serien bygger på ironi kring den märkliga livscoach-verksamhet som kanske hjälper en del men också kan vara en affärsverksamhet som vilken som helst och som dessutom kan påtvingas sköra människor genom olika myndighetsbeslut som har med arbetsmarknad att göra. För mig räcker det inte som bakgrund till upprepningar kring en ledsen typ som så fort hon försöker hitta positiva saker i livet blir nedtagen av den svarta skuggan bakom ryggen – den inre livscoachen. Kanske behöver den mer tid än jag har gett den.

Tillmans seriebok En trasig historia är en helt annan, sammansatt och genomarbetad berättelse som jag omfamnar helt och fullt. Mias ensamstående mamma Annie är en gränslös kvinna som också har en ordentlig skvätt av egen psykisk ohälsa som flödar över till och från. För Annie måste livet hela tiden förgyllas, och när det går över styr faller hon ihop. Mia försöker från tidig ålder parera men hennes liv är helt uppfyllt av Annies behov och humör.

Det arbetet följer henne in i tonåren och fortfarande när hon flyttar hemifrån dominerar mammas känslor. Till slut tvingas hon att ta hjälp av myndigheterna för att Annie ska få hjälp. Fast hon inser att det är för mammas eget bästa känner hon bottenlöst skuld.

Berättelsen om Mia gör ont att följa, Tillman gestaltar dansen mellan mor och dotter så att den både blir detaljerat personlig och samtidigt allmän (som det ofta blir). Barn och också vuxna som levt eller lever med anhöriga med beroendeproblematik eller psykisk ohälsa kan känna igen sig i den ständiga pareringen, att både försöka agera kort- och långsiktigt på samma gång. Planen som går fel, listen hos den sjuke som kullkastar den ”idiotsäkra” planeringen, skuldkänslorna, ett känslokast som förändrar allt. Den stora kärleken som förvandlas till en giftig relation.

Kanske är det just kärleken som saknas här, om något. Mia mår hundra procent dåligt i sin relation med mamman och hon stannar enbart för att hon känner ansvar för Annies mående, kärleken får man försöka läsa in – för den finns där också, någonstans. Slutligen: Marie Tillmans tecknade gestaltning är också enormt stark, bara bokens omslag med den vackra mamman i sin underbart mönstrade klänning gör att jag känner mig fast i hennes trollkrets.

Det är en riktigt jobbig utveckling som man febrigt bläddrar fram.

En annan bok som effektivt och berörande berättar om nedstigning i psykisk ohälsa är Coco Moodyssons Mörkt album. Hon berättar om den vuxna serietecknaren Coco som plötsligt inte kan teckna längre. Hon ägnar sig istället åt att läsa om seriemord, vilket oroar hennes man litegrann. Hon mår sämre och sämre, och börjar fundera på sina ungdomsår, en ensam tid då hon flyttade hemifrån och så småningom började vara tillsammans med olika killar – den ena mer destruktiv än den andre.

Till slut träffar hon Lukas, som hon får två barn med. De är kära och lyckliga, inte minst genom att båda två har sina mörker och egenheter som gör att de kan känna igen sig i varandra och stötta varandra. Men Cocos egna sprickor tränger igenom. Och snart börjar också Lukas att må riktigt dåligt. Och dottern. Det är en riktigt jobbig utveckling som man febrigt bläddrar fram.

Mörkt album är en bok som liksom En trasig historia är svår att läsa med distans. Man sjunker ner i Cocos djupa brunn för en stund, både för att man vill hjälpa den vilsna och ångestfyllda flickan, men också för att hon perfekt fångar upp känslor som är allmänmänskliga. Moodysson har skrivit och tecknat en bok som är en kärleksförklaring till människorna omkring henne, till kärleken och till barnen. Den slutar i hoppfullhet ändå, och i djup respekt för vars och ens egen resa.

Två oerhört rika gåvor som jag är övertygad om kan vara värdefulla att hålla i handen för en som befinner sig i gungning för en kortare eller mycket lång stund. Och för den som försöker finnas i krokarna.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984