För många har digitaliseringen av resebranschen bidragit till ett sömlöst resande, med snabb incheckning i appar, inga pappersbiljetter, allt i mobilen. Men samtidigt som resandet för en grupp blir allt smidigare byggs teknologiska och administrativa murar för en annan.
Hur vore det om du när du åkte på semester till exempelvis Spanien fick ditt fingeravtryck, ditt ansikte, yrke, dina familjerelationer och ditt eventuella brottsregister (alla har inte kritvitt mjöl i påsen, men brott ska kunna sonas och man ska kunna ingå i samhället ändå) lagrat hos myndigheter styrda av Ungerns Victor Orbán eller Polens Lag och rättvisa? Skulle det kännas okej?
Eller om du stoppades vid incheckningsdisken för att du har flaggats i ett system som du inte vet något om.
Det här håller just nu på att byggas, massiva interoperabla databaser, som sammanför brottsregister, resehistoria, personuppgifter och familjerelationer, som mängder av myndigheter över Europa kommer få tillgång till. Men det kommer de flesta av oss – vi som är EU-medborgare – inte märka av, för vi är inte måltavlan.
I senaste numret av tidskriften Mana, som just kommit ut, skriver Nazanin Sepehri om EU:s teknologiska murar. Om de senaste årens stora investeringar i databaser och övervakningssystem som ska kunna delas av brottsbekämpande såväl som gränsbevakande mydigheter. Måltavlan är såväl migranter som vanliga resenärer från länder utanför EU. Det är en massiv inhämtning av data för en automatiserad profilering av människor som korsar EU:s gränser, för att bedöma risk. Sepehri lyfter i artikeln fram att FN:s specialrapprortör för nutida former av rasism, E. Tendayi Achiume, har påtalat att big data, maskininlärning och artificiell intelligens är ett akut strukturellt hot mot rätten att inte bli diskriminerad.
Just den potentiella diskrimineringen i automatiserade profileringssystem, lyfter även organisationen Statewatch fram i rapporten Automated suspicion, om EU:s nya övervakning av resande. De skriver att icke-EU-medborgare används som försökskaniner av otestade teknologier för övervakning och profilering, trots enorma risker för olaglig diskriminering. Verktyg som kan begränsa människors rättigheter att röra på sig på högst oklara grunder.
I en så upptrissad trygghetsdebatt, där politiker tävlar i ”hårdare tag” är övervakning lätt att bygga ut.
Vi har tidigare sett det högst experimentella, kritiserade EU-projektet iBordercontrol testas längs gränserna mellan Ryssland och Lettland, Serbien och Ungern och Grekland och Norra Makedonien, där migranter fick videosamtala med en virtuell gränsvakt, samtidigt som en algoritm tolkade utifrån deras ansiktsuttryck om de talade sanning, eller om de skulle flaggas som potentiellt farliga.
Även detta, att låta algoritmer bedöma risk utifrån stora databaser, är ett gigantiskt experiment. Men eftersom det inte i första hand kommer att drabba EU-medborgare – utöver de som inte får träffa släktingar som flaggas i systemen och inte släpps in – har uppmärksamheten ännu varit väldigt begränsad.
När polisens olagliga romregister avslöjades var många upprörda, från höger till vänster. Tusentals svenska romer hade registrerats, deras familjerelationer och andra integritetskränkande uppgifter, utan att det fanns brottsmisstankar. Varför skulle det vara okej när EU bygger ett register över miljontals människor från icke-EU-länder, fullt av integritetskänsliga uppgifter – även här utan brottsmisstanke.
Hade vi accepterat den här registreringen om det gällde oss medborgare?
Jag skulle vilja svara absolut inte, på den frågan, men det sorgliga svaret är att ja, kanske kommer vi en dag att göra det. I en så upptrissad trygghetsdebatt, där politiker tävlar i ”hårdare tag” är övervakning lätt att bygga ut.
Det är också därför det här är farligt. Det här kan mycket väl vara morgondagens övervakning av medborgare i demokratiskt styrda länder vi ser testas på migranter och resenärer bosatta utanför EU.
