Arbetarens avslöjande blev startskottet för mentalvårdens förändring

1953 kom en ung sommarvikarie från Vipeholm upp på Arbetarens redaktion. Josephine Askegård hör radiodokumentären Vipeholmsanstalten och gräver i Arbetarens arkiv.

Kulturkrönika
Exteriör av Vipeholms sjukhus i Lund 1936.
Exteriör av Vipeholms sjukhus i Lund 1936.
Foto: TT

I början av 1930-talet skriver Dagens Nyheter att några kasernbyggnader nära Lund i Skåne ska byggas om till anstalt för ”sinnesslöa”. Det är en grupp människor i samhället som inte anses vara till glädje för samhället, och nu ska de hanteras rationellt i det växande folkhemsbygget.

Överläkare och sjukhuschef för inrättningen blir från invigningen 1935 och under nära 30 år den 38-årige Hugo Fröderberg. Verksamheten vid sjukhuset som egentligen inte var något sjukhus utan enkel vård och översyn av några av samhällets svagaste medborgare blev Fröderbergs livsverk. Genom åren kom tusentals människor att skrivas in och klassificeras mentalt på en skala från 1 till 6 som han hittat på, där en lägre siffra inte ansågs vara mänskligt liv.

Få skrevs ut, de flesta avled unga på institutionen. Särskilt i början av 1940-talet verkar tuberkulos ha härjat, många fick ingen medicin eftersom Fröderberg ansåg att patienterna helt enkelt inte var värda att rädda. Han ansåg att de utgjorde en belastning på den friska folkstam han ville befrämja. Fröderberg hade medvind, nationen befann sig i ett folkhemsbygge som minsta byggsten skulle vara en del av.

Artiklarna som publicerades i Arbetaren förändrade allt och ledde i förlängningen till förändra hela inställningen till psykiatrisk vård i Sverige.

1945–55 pågick ett omfattande medicinskt experiment på Vipeholm där man genom att tvinga en utvald grupp av både vuxna och barn att äta en extra klibbig kola framkallade mycket smärtsam karies och tandröta. Representanter för både tandvården och godisfabrikanterna fanns på plats. Diskussioner kring experimentet uppstod i riksdagen när man ville ha mer ekonomiska bidrag för verksamheten. En ensam folkpartist ifrågasatte det mänskliga i att utföra experiment på människor som inte kunde försvara sig, men blev ensam om sin kritik. (Experimenten gjorde Sverige, som tidigare hade haft sämst tandhälsa i världen, världskänt i tandvårdsforskning och -hälsa, och de ligger bland annat till grund för rekommendationer om lördagsgodis.)

Fram tills en ung sommarvikarie på Vipeholm, Lennart Berggren, som i vanliga fall pluggade filosofi i Lund, kom till tidningen Arbetaren med sina skräckberättelser fick Fröderberg bedriva sitt arbete helt efter eget huvud. Artiklarna som publicerades i Arbetaren förändrade allt och ledde i förlängningen till förändra hela inställningen till psykiatrisk vård i Sverige.

Den 4 augusti 1953 löd rubriken på förstasidan i Arbetaren: ”Skräckvälde på sinnesslöanstalt”.

Lennart Berggren hade efter sommarvikariatet skrivit ned vad han bevittnat och berättade om kränkningar, misshandel och vanvård mot intagna, som en grupp vårdare systematiskt utförde utan att ifrågasättas. Snart tog de stora rikstidningarna över rapporteringen och det hela blev snart ett polisärende där åtminstone en vårdare fälldes för misshandel, och fick sparken efter en utredning på 400 sidor. Men även hela verksamheten blev alltså debatterad, och på allvar ifrågasatt. Tandexperimenten började nu granskas och godisfabrikanterna drog så småningom tillbaka sitt ekonomiska stöd.

Arbetarens framsida den 4 augusti 1953.
Arbetaren den 4 augusti 1953.

I december 2010 sände P1 Dokumentär Ida Lundkvists program Vipeholmsexperimenten som skakande berättade om kariesforskningen på de intagna. Radiojournalisten Randi Mossige-Norheim berättar nu i tre program, också i P1 Dokumentär, hela den smärtsamma historien om de intagna på anstalten Vipeholm och om Fröderbergs efterlämnade minnesanteckningar som berättar om hans tankar bakom verksamheten.

Hon berättar om brev som aldrig skickades, om föräldrar som ville ha hem sina barn men fick avslag – och en tid därefter fick veta att barnet avlidit.

Mossige-Norheim har gett de intagna en verklig upprättelse genom att ge dem sin egen historia tillbaka. Hon har sökt upp anhöriga, hittat journaler, brev, fotografier och minnen efter Roland, Olle, Berit, Lasseman, och hennes egen farbror Inge-Torkel som skrevs in som tolvåring och avled på Vipeholm 20 år gammal, utmärglad i TBC. Han var en pojke som gillade musik och att skoja och skratta, och blev på Vipeholm en pojke som slutade skratta. Hon berättar om brev som aldrig skickades, om föräldrar som ville ha hem sina barn men fick avslag – och en tid därefter fick veta att barnet avlidit. Om nu gamla syskon som behöver långa samtal innan de drar sig till minnes ett älskat småsyskon som försvann och sedan inte talades om.

Tidningsartiklarna från tiden, som fortfarande finns att läsa för exempelvis DN:s prenumeranter som har tillgång till arkiven, är skakande läsning om de plågor som patienterna på Vipeholm utsattes för, medan Mossige-Norheims program är en kärleksförklaring till dessa små och ibland uppfriskande arga.

Att diskutera de delar av vården som bedrevs som en totalitär verksamhet och för att hålla oönskade individer utanför samhället fram till 1960-talet var nödvändigt. Hur vården för människor med psykisk ohälsa, eller med andra behov av stöd förändrades har med rätta diskuterats därefter. Minnena av Vipeholm har fortsatt en viktig roll i diskussionerna, som i slutändan handlar om att även de svagaste byggstenarna har samma värde.