Reportage #89/2020

Ambivalens och längtan

Sun-jeong Ahn har inte berättat för sina vänner att hon är nordkorean, Shi-woo drömmer om en återförening. Nordkoreanska avhoppare om svårigheterna att hitta en plats i Sydkorea och om att längta hem – men aldrig vilja åka tillbaka.

– Paraden var mycket mäktigare än vanligt. Man såg tydligt hur de härmat Kinas 70-årsjubileum av folkrepubliken förra året, säger nordkoreanska avhopparen Shi-woo Choi när vi träffas på en restaurang i Seoul. Han rör om i grytan med pinnarna.

75-års firandet av Nordkoreas arbetarparti under hösten – en kraftfull militärparad och uppvisning av ny militär utrustning och långdistansmissiler väcker ambivalens hos nordkoreanska avhoppare i Sydkorea. Shi-woo Choi såg den i sin bekväma lägenhet i Seoul.  

Foto: Simon GateSydkoreas huvudstad Seoul ligger bara en halvtimmes bilfärd från den demilitariserade gränsen som delar den koreanska halvön i hälften. 
Foto: Simon Gate
Sydkoreas huvudstad Seoul ligger bara en halvtimmes bilfärd från den demilitariserade gränsen som delar den koreanska halvön i hälften. 

– Jag var alltid väldigt stolt över mitt land när jag såg våra parader. Jag tänkte att vi är så starka. Vi är de enda som kan slåss mot USA. Men nu skämdes jag. De är så tydligt att de bara visar upp de vackraste människorna. Det är pinsamt, säger han och skakar på huvudet.

Foto: Simon GateShi-woo Choi ville inte hoppa av till Sydkorea. Det var ondskans land.
Foto: Simon Gate
Shi-woo Choi ville inte hoppa av till Sydkorea. Det var ondskans land.

Shi-woo är 33 år. Han är en av grundarna till den icke-statliga organisationen Nauh, som bland annat hjälper nordkoreanska avhoppare att fly från Nordkorea till Sydkorea. 

Shi-woos farfar var kapitalist. Därför hade familjen den lägsta songbun, kasten, i Nordkorea. Det ärvdes av Shi-woos pappa som aldrig kunde ta sig utanför gruvan. Och av Shi-woo, som aldrig kunde få någon viktig position i skolan. 

1990 försvann Shi-woos pappa. Ingen visste vart. Eftersom de bodde i en region som födde upp får jobbade hans mamma och alla i grannskapet med att sälja fårkött till huvudstaden Pyongyang. Det räddade familjen från den stora svälten som bröt ut i mitten av 90-talet och drabbade landet hårt. Femton år senare hörde pappan plötsligt av sig. Han befann sig i Kina nära gränsen till Nordkorea. Han sa att de skulle fly till Sydkorea, där de skulle få medborgarskap. Men det ville inte Shi-woo och hans lillasyster. 

– Sydkorea var ondskan. I skolan lärde vi oss att i Sydkorea tvingas man sälja sitt blod för att få mat. Vi var rädda.

Men när jag tänker på rädslan att hamna i fängelse och alla kontroller överallt. Att man inte kunde lämna sin stad utan att fylla i tusen dokument och ändå inte få tillstånd, då vill jag aldrig återvända. 

Shi-woo, grundare till organisationen Nauh
Foto: Simon GateÖvervakningskameror är utplacerade överallt i Sydkorea. 
Foto: Simon Gate
Övervakningskameror är utplacerade överallt i Sydkorea. 

2006 kom familjen till Sydkorea. Det tog många år att anpassa sig. De förstod bara hälften av sydkoreanskan som är fylld med engelska låneord och nya uttryck. Shi-woo fick gå om gymnasiet. Han kände sig väldigt ensam. Och längtade hem. 

– Men när jag tänker på rädslan att hamna i fängelse och alla kontroller överallt. Att man inte kunde lämna sin stad utan att fylla i tusen dokument och ändå inte få tillstånd, då vill jag aldrig återvända. 

Varje år hoppar ett tusental nordkoreaner av till Sydkorea, med undantag för i år på grund av corona. Så fort de kommer till sydkoreansk mark får de – efter tre månaders förhör av underrättelsetjänsten för att fastställa att de inte är nordkoreanska spioner – sydkoreanskt medborgarskap.

Och efter ytterligare tre månader på omskolningsinstitutionen Hanawon där de lär sig om Sydkorea får de komma ut. Men då slutar solskensresan. Knappt hinner de hämta andan. De ska in i ett Sydkorea där konkurrensen om allt är stenhård och inte till deras fördel.

I valet av sydkorean och nordkorean kommer sydkoreanerna alltid först. För att komma någon vart döljer många sin nordkoreanska bakgrund och avslöjande dialekt. Men detta tillsammans med trauman och en psykiskt påfrestande flykt gör det inte lätt. Självmord hos nordkoreanska avhoppare är tre gånger högre än hos sydkoreaner. Och nordkoreaner som flyr tillbaka är ovanligt, men förekommer. 

– När jag hör om nordkoreanska avhoppare som flytt tillbaka, och om avhoppare som tar sina liv, förstår jag dem, säger Yoon-hee Kim.

Foto: Simon GateDen koreanska maten: smårätterna, kimchin, de kryddstarka grytorna och riset, är det som fortfarande förenar Nordkorea och Sydkorea.  
Foto: Simon Gate
Den koreanska maten: smårätterna, kimchin, de kryddstarka grytorna och riset, är det som fortfarande förenar Nordkorea och Sydkorea.  

Yoon-hee är lika gammal som Shi-woo. När vi träffas på hennes jobb i Seoul vet vi efter mejlväxling att hon inte kommer uppge sitt riktiga namn, och inte var hon bor. Hon vill heller inte bli igenkänd på bild. Rädslan att nordkoreanska spioner ska skada hennes familj är stor.

När hon flydde från Nordkorea en dag i mars 2018 tog hon bara med en sak. Ett giftpiller. 

Genom åren hade många av hennes vänner flytt till Kina. Några hade fångats av kinesisk polis och skickats tillbaka, bland dem hennes storasyster. Hon fick sex månader i arbetsläger. När hon kom ut gifte hon sig och blev hemmafru. Ett betydligt hårdare straff drabbade de nordkoreanska kvinnor som flytt till Kina, fått barn med en kinesisk man och sedan tillfångatagits. När de kom tillbaka sattes de i långtids omskolningsläger. De kom aldrig ut som vanliga människor igen. 

Yoon-hee vägrade bli tillbakaskickad om kinesiska polisen grep henne. 

Hennes mamma dog under sin sex år långa militärtjänst. Det var hennes största sorg. Och anledningen till att hon vände sig mot sitt land. 

– Trots Kim Il-sung-lagen om rätten att få träffa en nära anhörig som är döende, tillät de mig inte åka hem och träffa mamma en sista gång.

– Jag blev jättebesviken. Jag ville förråda mitt land. 

Det blev inte bättre när hon kom ut från armén. Vännerna hade försvunnit iväg i sina egna liv. Hon fick inte ut något av sin militärtjänst. 

– Det fanns ingen framtid för mig i Nordkorea.

Foto: Simon GateKanonerna i Seoul är riktade mot norr. 
Foto: Simon Gate
Kanonerna i Seoul är riktade mot norr. 

Yoon-hee bor i en tvårummare i utkanten av Seoul. Hon pluggar psykologi på universitetet och jobbar på den icke-statliga organisation som hjälpte henne att fly. Mycket har gått bra.

Baksidan är ensamhet och utanförskap. Hon har lämnat sin familj i Nordkorea utan ett ord trots att hon bar på sin flyktplan i nio år. Hon säger att ekonomiskt sett är det svårt i nord, men inte emotionellt. I Sydkorea är det tvärtom. Hon längtar hem. 

Yoon-hee växte upp i Chongjin, en stad nära kinesiska gränsen. Familjen bodde i ett traditionellt nordkoreanskt hus med ett rum, som med flyttbara väggar ändrades till två på natten. Det var på föräldrarnas bråk som Yoon-hee förstod att de hade lägsta songbun. Som barn märkte hon inte av det. Föräldrarna jobbade inte gruvan, utan på ett statligt företag som kunde se mellan fingrarna när folk började dö av svält.

Officiellt arbetade de på kontoret, men i själva verket köpte, sålde och mutade de på den inofficiella marknad som uppstod ur hungern. Kom fram gjorde också den sydkoreanska kulturen genom tv-serierna som smugglades in i landet, och som Yoon-hee och hennes syster tittade på under täcket. Hon saknar sin familj så mycket.

Hon vill inte kommentera paraden. Hon blir bara arg och ledsen. 

Jag oroar mig för vad mina vänner ska tycka om mig, och att de ska behandla mig annorlunda.

Sun-jeong

2011 hoppade Sun-jeong Ahns mamma av till Sydkorea efter ekonomiska svårigheter. 

Fyra år senare förde en mäklare Sun-jeong över gränsfloden Tumen mellan Nordkorea och Kina, genom Kina till Laos till Sydkorea. 

I dag är hon 23. Hon har långt hår, smink och kläder med stora logotyper, som hon drömde om när hon tittade på insmugglade tv-serier i Nordkorea. Hon har gjort sig av med sin nordkoreanska dialekt.

Foto: Simon GateSun-jeong Ahn vet att sydkoreaner ser ner på nordkoreanska avhoppare i Sydkorea. Därför gör hon allt för att smälta in. 
Foto: Simon Gate
Sun-jeong Ahn vet att sydkoreaner ser ner på nordkoreanska avhoppare i Sydkorea. Därför gör hon allt för att smälta in. 
Foto: Simon GateSun-jeong Ahn är rädd för att nordkoreanska spioner i Sydkorea ska få information om henne och skada hennes familj i Nordkorea.
Foto: Simon Gate
Sun-jeong Ahn är rädd för att nordkoreanska spioner i Sydkorea ska få information om henne och skada hennes familj i Nordkorea.

Ingen av hennes sydkoreanska vänner vet att hon är nordkorean. 

– Jag oroar mig för vad mina vänner ska tycka om mig, och att de ska behandla mig annorlunda. Jag har hört av andra nordkoreaner att det gick bra när de berättade att de var från Nordkorea. Men jag är inte där, säger hon när vi träffas på ett kafé i Seoul. 

Hon gör som många nordkoreanska avhoppare – vacklar mellan nordkorean och sydkorean. 

Hon hade aldrig trott det skulle vara så svårt i Sydkorea. Även om hon kämpar stenhårt tror hon det är omöjligt att komma i närheten av vad hon önskat.

– Det är en otrolig konkurrens. Och jag har helt fel bakgrund. 

Nu jobbar hon i bar på kvällarna och pluggar business management på universitetet. De stunder hon mår sämre kan hon inte låta bli att undra: tänk om jag stannat kvar. 

– När livet känns svårt i Sydkorea längtar jag tillbaka till Nordkorea, säger hon.

Foto: Simon GateÄven om många flyr från Nordkorea kan man inte berätta ens för de närmsta att man själv planerar att hoppa av.
Foto: Simon Gate
Även om många flyr från Nordkorea kan man inte berätta ens för de närmsta att man själv planerar att hoppa av.

Hon växte upp i en tid då hennes hemstad Chongjin i Nordkorea gradvis förbättrades. Det berodde på den inofficiella marknaden som fick större fäste. Folk kunde köpa och sälja gamla och insmugglade varor och på så vis påverka sina liv. 

– Det finns ett slags tax-free shoppar som har allt. Problemet är bara att många inte har råd. Men min pappa var bilhandlare och vi gick dit och handlade. 

När hennes mamma flydde till Sydkorea skickade hon pengar via kinesiska mäklare till Sun-jeong. Hon gick inte hungrig, utan var som hennes kompisar i Nordkorea mest irriterade på allt de inte fick. 

När hon såg paraden i helgen mådde hon illa. 

– Jag tänkte på alla förbud och tvång. Kim Jong-un är en riktig diktator. I skolan fick vi bara höra dåliga saker om Sydkorea. Men ingen trodde på det. 

Jag tror i alla fall att det blir en återförening inom fem år, och då vill jag åka tillbaka.

Shi-woo
Foto: Simon GateShi-woo Choi och Cheol-hi Ji pratar ofta om Koreas återförening och drömmen om att inom snar framtid kunna åka tillbaka till Nordkorea.
Foto: Simon Gate
Shi-woo Choi och Cheol-hi Ji pratar ofta om Koreas återförening och drömmen om att inom snar framtid kunna åka tillbaka till Nordkorea.

Shi-woo säger att han varje dag går klädd i jeans, för det fick han inte göra i Nordkorea. Han röker också och efter lunchen går han diskret till vägkanten och hittar sin frizon. Han tror att Korea kommer återförenas inom snar framtid, men han förstår att det låter lite konstigt eftersom sydkoreaner varken tror eller är intresserade av det.

– Jag tror i alla fall att det blir en återförening inom fem år, och då vill jag åka tillbaka, säger han och fimpar. 

Sun-jeong tar våra tömda iskaffemuggar och slänger dem. Vi packar ihop våra saker och lämnar caféet. Solen skiner över metropolen och överallt skyndar koreaner fram. 

Vad skulle du ha gjort om du stannat kvar i Nordkorea, undrar jag.

Hon dröjer med svaret.

– Jag skulle nog jobbat med försäljning, haft en liten affär, säger hon innan hon försvinner in i Republiken Korea.  

Foto: Simon GateDe gamla stadsportarna i Seoul vittnar om en tid då Nordkorea och Sydkorea var ett Korea. 
Foto: Simon Gate
De gamla stadsportarna i Seoul vittnar om en tid då Nordkorea och Sydkorea var ett Korea. 
Publicerad Uppdaterad
16 timmar sedan

Inrikes #41/2023

Mörkertalet: De svenska strejkerna som inte syns

Nikolai Olishevskii (t.v.) har strejkat utan fackets inblandning. Emil Boss (t.h.), förhandlingssekreterare på Stockholms LS berättar att de känner till flera fall av strejker utanför offentlighetens radar.

Den svenska arbetsmarknaden brukar beskrivas som väldigt fredlig med få konfliktdagar. Men det strejkas mer än vad som syns i Medlingsinstitutets siffror. Arbetaren går på jakt efter strejkerna utanför konfliktstatistiken.

Sverige anses vara ett fredligt land inom arbetsmarknaden. Enligt Medlingsinstitutet har Sverige lägst siffror i Norden på förlorade arbetsdagar till strejker och lockouter. Men ett mörkertal ökar, där osynliga strejker inte räknas in i statistiken. Arbetaren har intervjuat lettiska arbetare som strejkat på flera håll i Stockholm efter uteblivna löner och bristande arbetsförhållanden inom byggbranschen i Stockholm.

Medlingsinstitutets siffror visar att Sverige i genomsnitt förlorat 8 100 arbetsdagar per år medan våra nordiska grannar förlorat över 110 000 arbetsdagar. Var och en, de senaste tio åren.

Men det är inte hela sanningen. Det finns ett mörkertal, som inte syns i statistiken, då strejkerna sker utanför facken. Inom mörkertalet finns bland annat byggarbetare med rötter i rysktalande länder som strejkat på grund av utebliven lön och plötsliga avskedanden inom flera byggbolag i Stockholm.

På grund av bristande kunskap om det svenska systemet så vet de inte alltid vilka rättigheter de har som arbetare i Sverige. Det har gjort att många migrantarbetare inom byggbranschen arbetar till sämre villkor och lägre lön än vad man kommit överens om.

Nikolai Olishevskii strejkade mot obetalda löner, utan fackets inblandning. Foto: Samantha Aramayo

Nikolai strejkade utan facklig inblandning

Nikolai Olishevskii kommer från Lettland och var anställd inom ett byggbolag när han anordnade en strejk tillsammans med sina dåvarande kollegor. Flera anställda hade fått sen eller utebliven lön i flera månader. Strejken genomfördes med en blockad på flera byggarbetsplatser i bland annat Mörby Centrum och på Lidingö, utan en facklig inblandning i strejken.

– Mina kollegor är missnöjda med sina chefer. Men de undrar vad de ska göra, de vill ju inte bli av med jobbet och förlora en inkomst som är nödvändig. De förstår delvis sina rättigheter, men litar inte på hjälpen de kan få här i Sverige.  

Nikolai berättar att han samma dag efter strejken blev fackmedlem och tog en mängd broschyrer för att dela ut till sina kollegor för att de skulle lära sig om arbetares rättigheter i Sverige.  

– Cheferna sade ingenting under strejken. De flesta av mina kollegor gick tillbaka till arbetet efteråt. Men jag och en annan kollega stannade kvar betydligt längre.  

Dagen efter fick han ut den obetalda lönen, men blev avskedad, tillsammans med fyra andra.  

– De kunde inte förklara varför jag blev avskedad. Förutom att de påstår att de sagt till mig flera månader före att min sista anställningsdag var just den där dagen efter strejken. Vilket jag vet att de inte har sagt och inte stämmer. När facket ringde upp dem och frågade om anledningen till min uppsägning, så sa de att jag inte dykt upp på jobbet under en period, även fast de visste att jag tagit semester den perioden och vi varit överens om det, säger Nikolai Olishevskii.  

Emil Boss är förhandlingssekreterare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

Spontana strejker som sällan uppmärksammas

Den medlemsdrivna fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna menar att ingen vet hur många strejker som sker utanför offentlighetens radar. Det är först nu som de börjar få viss inblick i den rysktalande arbetsvärlden, men hur det ser ut med strejker för arbetare som talar andra språk inom andra arbetsområden vet man inte.  

– Vi känner till ett tiotal fall där rysktalande byggare i Stockholm genomfört korta strejker för att få ut sin lön. Men enbart de strejker vi känner till är fler än fackföreningsrörelsens samlade strejker under ett år, berättar Emil Boss, förhandlingssekreterare på Stockholms LS av SAC. 

– Vi är alltså i en situation på arbetsmarknaden där strejker främst förekommer utan facklig inblandning. Det är intressant. 

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan

Satir #41/2023

Stryp bidragen! Havregryn är bra för magen!

Alla i Sverige har råd med havregryn och äter man gröt kan man inte gå hungrig. Om barn inte kan äta sig mätta handlar det alltså om föräldrars ”vanvård”. Det menar författaren Lena Andersson som skyller problemet på fattiga föräldrar. Tecknaren Nino Come med anledning av hennes havregrynsberäkningar.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Signerat #40/2023

Har vi blivit dummare eller är det bara kapitalismen?

Dumhet beskrivs i debatten som en vällevnadssjukdom. Foto: Axel Green

Under våren blossade en debatt upp om den samtida människans dumhet som en konsekvens av vår tids bekvämlighet. Men är bekvämlighet verkligen en rättvis beskrivning av den tid vi lever i, där vi jobbar allt längre? Och varför förs diskussionen om sjunkande kunskapsnivåer på moralens område, snarare än fördelningens?

Vi människor blir allt dummare, om man får tro Ulf Danielsson, författare och professor i teoretisk fysik. I det första avsnittet av SVT:s nystartade program Idébyrån (26/4) återkommer Danielsson till idén om ”dumhet som en vällevnadssjukdom”, en konsekvens av den bekvämlighet som präglar det moderna samhället där människor inte längre behöver anstränga sig för att överleva.

I programmet refereras Stanfordforskaren Gerald Crabtrees kontroversiella teori om det ”fragila intellektet” till stöd för Danielssons linje. I korthet bygger denna teori på antagandet att den krävande tillvaron som jägare-samlare satte den mänskliga populationen under ett hårt evolutionärt tryck, där egenskaper som intelligens selekterades fram.

Övergången till det mer bekväma livet i bofasta jordbrukssamhällen minskade selektionstrycket för intelligens – det vill säga förändrade urvalskriterierna för överlevnad – och sedan dess har det bara gått utför. Varje gång jag hör någon förklara ett komplext mänskligt fenomen med hänvisningar till livet under jägar-samlartiden tänds en stor röd varningslampa i huvudet: oftast saknas belägg för de påståenden som förs fram.

Crabtrees teorier om intelligens har kritiserats på en rad punkter av såväl genetiker som vetenskapsjournalister för att vara spekulativa. Som Guardianskribenten Andrew Brown påpekat bär föreställningen om den moderna människan som degenererad också på en hel del otrevligt ideologiskt bagage.

Kulturskribenten Greta Schüldt plockar upp Danielssons boll i Dagens Nyheter den 29/4, när hon beskriver den tilltagande fördumningen som en följd av samhällets moraliska förfall. Vi har blivit ”förslöade”, kapitulerat inför skärmarna och outsourcat vår fantasi till den artificiella intelligensen. Schüldt verkar främst syfta på den försämrade läsfärdigheten och läsförståelsen hos barn, som alltså skulle ha sin grund i en bristande moral hos föräldrar och i förlängningen hos hela samhället, som förlorat sina ideal.

Hur bekväm är samtiden?

Gemensamt för Danielsson och Schüldt är att de betraktar vårt nuvarande levnadssätt som alltför bekvämt, en vällevnad som är intellektuellt korrumperande. Det är en föreställning som går stick i stäv mot idén om att befrielse från det tunga och nedbrytande dagliga arbetet kommer att frigöra tid och energi åt var och en av oss att utveckla våra intressen och förmågor, med andra ord, den idé som genomsyrat arbetarrörelsens kamp för uthärdliga arbetsförhållanden, kortare arbetsdagar och på sikt lönearbetets avskaffande.

Den förslappade samtidsmänniska Schüldt ondgör sig över, lönearbetar dock intensivt och långt upp i åldrarna, skickar sina barn till en söndermarknadiserad skola och är ständigt jagad av reklam i sin genomkommersialiserade vardag. Är slöhet verkligen en rättvisande beskrivning av det samtida tillståndet?

Det verkar rimligt att anta att den individuella variationen i de förmågor vi förknippar med intelligens är genetiskt betingad till viss del. Det är dock uppenbart att miljöfaktorer spelar en avgörande roll för hur de förmågorna utvecklas. Intelligens är inte bara en egenskap som man har olika förutsättningar att tillägna sig, utan också en produkt av samhällets resurser och organisering.

Ulf Danielsson lyfter i en DN-artikel på tema fördumning, publicerad 14/2, fram Beethoven, James Watt och Albert Einstein som exempel på det mänskliga kreativitetens höjdpunkter. Det får mig att tänka på den amerikanska evolutionsbiologen Stephen Jays Goulds berömda citat från 1980: ”I am, somehow, less interested in the weight and convolutions of Einstein’s brain, than in the near certainty that people of equal talent have lived and died in cottonfields and sweatshops”.

Vi distraheras ständigt av våra skärmar – eller är det de sociala mediernas innehåll som är problemet? Mobiltelefonen har kommit att fungera som ett bärbart skyltfönster och företagens försäljningsstrategier blir alltmer raffinerade.

Kunskap och fördelning av samhällets resurser

Skildringar av vardagen och den levda erfarenheten har visat sig fungera utmärkt som reklamyta hos influencers. Parallellt med detta har högern blivit alltmer antiintellektuell i sin instrumentalisering av en slags utstuderad dumhet, en strategi som förknippas främst med Donald Trump.

I Sverige har den utstuderade dumheten en av sina starkaste politiska företrädare i Liberalernas partiledare, arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson.

Det är ironiskt med tanke på att Folkpartiet tidigare profilerat sig som ett lärar- och akademikerparti som håller det borgerliga bildningsidealet högt. Pehrson – eller hans sociala mediestab – har de senaste månaderna levererat en rad häpnadsväckande dumma uttalanden.

Ett exempel: följande Twitterkommentar om Kalla faktas avslöjande av att Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson sprider den högerextrema folkutbytesteorin: ”Konstigt. Konspirationsteorier ska man akta sig för. På alla håll och kanter. Alla dagar i veckan”. Ett annat exempel, följande citat ur en intervju i DN 20/4: ”om man kommer till Sverige ska man assimileras till den svenska grundlagen”. Här kan man snacka fördumning.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Folkbildning var en central del av den tidiga vänsterns och arbetarrörelsens politiska tradition. Tillgången till kunskap skulle inte villkoras av klassposition eller inkomst och folkbildning var ett vapen i kampen mot ekonomiskt och socialt förtryck.

Att bekämpa analfabetismen var ett av den globala arbetarrörelsens viktigaste mål – låt vara att det också kunde missbrukas som maktmedel, som när den sovjetiska ockupationsmakten tvingade afghanska bybor till skolan med våld i framstegets namn.

Dagens debatt om intelligens och AI intresserar sig knappt för frågan om kunskap i relation till fördelningen av samhällets resurser, utan överför symptomatiskt nog diskussionen till moralens område. Att utgå ifrån att alla bara lata och fördummade är knappast en fruktbar position för den som vill förstå kunskapens samhälleliga fördelningsmekanismer.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Inrikes #40/2023

Familjer riskerar slås sönder av nya försörjnings­kravet

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Personer som arbetar i Sverige med arbetstillstånd organiserar sig nu mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare. I helgen höll föreningen Work Permit Holders ett första möte. Snarare än att leda till att löner höjs, befarar man att det kommer innebära deportationer av människor som byggt sina liv här.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

– I fem år har jag arbetat inom städbranschen i Sverige och byggt upp ett liv här. Min framtid förstörs om lönegolvet blir verklighet.

Viktoria Surguladze, 30 år, kommer från Tbslisi i Georgien och har bott i Stockholm sedan våren 2018. När Arbetaren intervjuar henne har hon svårt att hålla tillbaka tårarna. 

Hon är en av tiotusentals personer i Sverige som riskerar deportation om den nya lagen om förhöjt försörjningskrav för arbetstillstånd går igenom. När regeringen presenterade förslaget tillsammans med Sverigedemokraterna i maj, kom det för många anställda som en chock.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet. Mötet på Sveavägen i Stockholm har hastigt tillkallats av föreningen.

Det kan tyckas kontraproduktivt att arbetare organiserar sig mot högre löner, men få av de berörda tror att effekten av kravet kommer att bli att lönerna i branscherna där de arbetar höjs. I stället riskerar tusentals personer deportation eller att tvingas återvända till hemlandet mot sin vilja.

Föreningen Work Permit Holders Association höll i helgen ett möte på Sveavägen i Stockholm. SAC Syndikalisterna upplät sina lokaler till föreningen. Foto: Julia Lindblom

Nytt lönegolv riskerar att drabba tusentals

Föreningen Work Permit Holders Association, WPHA, har funnits sedan 2010 och samlar människor från hela världen som fått arbetstillstånd i Sverige. Den här helgen har facket SAC Syndikalisterna lånat ut lokalerna till föreningen. På mötet deltar människor från Bangladesh, Pakistan, Filippinerna, Georgien och flera andra länder.

Det här lönegolvet är diskriminerande. Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU?

Viktoria Surguladze, städare

Lagförslaget “Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare” klubbades igenom av riksdagen i november förra året. Nu har regeringen remitterat en promemoria som föreslår att arbetskraftsinvandrare ska ha en lön som uppgår till minst 80 procent av den medianlön som Statistiska centralbyrån publicerar för Sverige. Det innebär ett försörjningskrav på 26 650 kronor. I Tidöavtalet står det att 100 procent av medianlönen ska gälla på sikt, vilket kommer att medföra ytterligare en höjning.

Lagen ska börja gälla redan den oktober i år och omfattar framför allt personer med utomeuropeisk bakgrund. För arbetstillstånd inom EU gäller helt andra regler.

– Det finns fortfarande full möjlighet att ta emot arbetskraftsinvandrare från EU. Det här handlar om de som kommer från länder utanför EU. Jag är övertygad om att det är många i Sverige som kan ta de jobb som finns, säger migrationsminister Maria Malmer Stenegard (M) till Svt.

Men Viktoria menar att lönegolvet är diskriminerande.

– Varför ska det specifikt gälla personer som kommer från länder utanför EU? Det är inte rättvist, säger Viktoria Surguladze.

Precis som många andra som deltar i helgens möte hoppas Viktoria på att så småningom få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Hon ser ingen framtid i Georgien.

– Min pojkvän är svensk och vi har nyss köpt en lägenhet. Vi håller på att planera vårt bröllop nu. Men lagen kom som ett slag i magen, fortsätter hon.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard, Camilla Mårtensen, arbetsmarknadspolitisk talesperson (L), Magnus Persson, arbetsmarknadsutskottets ordförande (SD) och Ingemar Kihlström, migrationspolitisk talesperson (KD) presenterade lagändringen vid en pressträff i regeringskansliet den 4 maj. Foto: Jessica Gow/TT

Viktoria är utbildad inom straffrätt och arbetade tidigare som jurist i Georgien, bland annat inom rättsväsendet. I Sverige ansågs hennes utbildning inte anpassad efter arbetsmarknaden, så Viktoria sökte jobb inom städbranschen istället. 

– Det är ironiskt att regeringen skyller på att de vill få fler högutbildade till Sverige. De kanske kan se sig om i stället? Vet de ens vilka utbildningar många migranter sitter på, men som de nekas användning för i Sverige?

Viktoria flyttade till Sverige för att bygga ett bättre liv. Situationen i Georgien har de senaste åren försämrats och det blev omöjligt för henne att stanna kvar. 

– Jag kommer från en familj som på grund av den svåra politiska situationen i Georgien fått utstå förföljelse och stora problem. Det finns ingen framtid för mig i det landet, säger hon. 

Viktoria Surguladze är utbildad advokat och arbetade tidigare inom rättsväsendet i Georgien, men blev tvungen att lämna landet. Nu arbetar hon inom städbranschen i Sverige. Foto: Julia Lindblom

Hon arbetar i dagsläget 80 procent på ett städföretag i Stockholm. Dessutom barnvaktar hon flera dagar i veckan. Men även om Viktoria arbetade heltid skulle lönen landa på endast 24 500 kronor, 2000 kronor under lönegolvet i regeringens nya lagförslag. 

Det är inte många företag i städbranschen som erbjuder hundraprocentiga anställningar till sina anställda. Samtidigt har Viktoria nu fått extra tid att studera svenska vid sidan av jobbet.

– Nu står vi med arbetstillstånd inför flera problem. Dels handlar det om det omöjliga lönegolvet som regeringen presenterat. Många av de här städföretagen vägrar erbjuda välbetalda heltidsanställningar. Samtidigt blir det på grund av lönekravet svårt att hinna att studera svenska vid sidan av jobbet, då arbetet inom städbranschen är slitsamt och fysiskt krävande, säger Viktoria.

”Den nya lagen är inhuman”

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan, som student i företagsekonomi. Han tog examen vid universitetet när pandemin nådde sin peak år 2021, men lyckades till sist få arbete inom servicesektorn. 

Idag är han gift och har en dotter på 1,5 år som är född i Sverige och går på förskolan. Hans fru har genomgått flera års SFI-utbildning och är halvvägs igenom undersköterskeprogrammet.

– Den nya lagen är inhuman. Det är omöjligt för oss att skapa en hållbar framtid i Bangladesh i det här skedet i livet. Vi har investerat den viktigaste tiden av livet i Sverige. Vi kan inte tänka oss en framtid någon annanstans, säger han.

Krisnendu Mahalder kom till Sverige från Bangladesh för fyra år sedan. Foto: Julia Lindblom

På mötet deltar andra migrantarbetare från Bangladesh.

– Vi kräver att det nya lönegolvet åtminstone inte ska omfatta de personer som redan kommit hit och byggt upp sina liv här, säger Krisnendu Mahalder.

Får inte byta jobb under en tvåårsperiod

I mötet deltar även Vanessa Fuentes tillsammans med sin flickvän Jessica Borch. Vanessa Fuentes kom från El Salvador till Stockholm för sju år sedan och är i grunden utbildad grafisk designer. 

En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar.

Vanessa Fuentes, restaurangbiträde

Hon har de senaste åren arbetat inom restaurangbranschen, och tjänar 19 000 kronor innan skatt. Vanessa och Jessica vill bilda familj, men lagförslaget har fallit som ett mörker över deras framtidsplaner. 

– Jag kan inte ens byta till ett mer välbetalt arbete, eftersom Migrationsverket inte tillåter arbetskraftsinvandrare att byta jobb under en tvåårsperiod. Jag har kämpat hårt för att ta mig in i det svenska samhället och hoppas på att en dag få fast uppehållstillstånd. En av anledningarna till att jag kom till Sverige var just för att kunna skaffa barn och leva med den jag älskar. I mitt land är det inte möjligt att leva fritt om du är queer-person, säger Vanessa Fuentes.

Vanessa Fuentes och Jessica Borch vill skaffa barn men har nu fått svårt att planera inför framtiden. Foto: Julia Lindblom

Den här sommaren har Vanessa och Jessica inte kunnat åka på semester utomlands. Vanessa får inte lämna landet medan beslutsprocessen pågår. Nu hoppas de innerligt på att Vanessa ska få ett fast uppehållstillstånd.

– Det är så tydligt att lönekravet är en attack på arbetarklassen. Människor som betalar skatt och bidrar till samhället, som skapar relationer och bygger sina liv i Sverige anser man inte vilja ha kvar, på grund av att det saknas några tusenlappar i lönekuvertet. Samtidigt undrar man ju vilka som ska arbeta i vården, stå i kassan i mataffären eller städa människors hem? Säger Jessica Borch.

Landsomfattande demonstration väntar i juni

Mötet på Sveavägen pågår i flera timmar. I veckan har föreningen WPHA skickat in ett remissvar på regeringens förslag. Debattartiklar skrivs och en landsomfattande demonstration planeras i juni. 

Det höjda försörjningskravet kan få allvarliga konsekvenser för välfärden, varnar Sveriges kommuner och regioner, SKR. Välutbildad personal inom vården kommer enligt SKR ofta in på en lägre lönenivå innan legitimationen är klar. 

Även flera arbetsköparorganisationer tolkar förslaget som att staten vill blanda sig i lönebildningen. Visita, branschorganisationen för besöksnäringen, påpekar att det redan nu i Sverige råder brist på till exempel kockar, bartendrar och hotellpersonal.

– Det här kan betyda att kompetensbristen förvärras ytterligare, säger organisationens vd Jonas Siljhammar till Dagens Nyheter.

Flera representanter för WPHA planerar att resa till politikerveckan i Almedalen för att skapa opinion mot lagförslaget. Även i Facebookgrupper och på sociala medier pågår mobiliseringen mot lönekravet för fullt.

Föreningen Work Permit Holders har funnits sedan 2010 och samlar migranter från många länder. Foto: Julia Lindblom

Lagändringen riskerar att slå mot kvinnor

Anton Hultberg är aktiv i SAC Syndikalisterna och deltar i planeringsmötet. Även han är bekymrad över utvecklingen.

– Jag tror inte regeringen förstått vilka katastrofala konsekvenser det här lagförslaget får för människor som rotat sig i Sverige. Det är totalt ansvarslöst att Moderaterna först öppnar slussarna för låglönemigranter 2008 för att nu tvärvända för att fjäska för SD. Detta handlar inte om siffror, det handlar om människors liv.

Anton Hultberg, ombud på Stockholms LS. Foto: Privat

Han menar att lönegolvet särskilt kommer att slå hårt mot kvinnor.

– På SAC Syndikalisterna organiserar vi många migrantarbetare. De som jobbar i byggbranschen tjänar bättre, de kommer att få stanna. De kvinnor som jobbar inom städ och restaurang får det svårare, då de tjänar mindre pengar, säger han.

Viktoria Surguladze hoppas på ett stort stöd från allmänheten i kampen mot det nya lönekravet. 

– Jag har kollegor i städbranschen som blir sjuka och måste uppsöka läkare, eftersom de mår så dåligt av lagen och är rädda inför framtiden. Folk förstår inte att bakom siffrorna döljer sig människor med drömmar och framtidsplaner. Barn och familjer vars liv nu riskerar att slås i bitar. Det är allas ansvar att agera nu, säger hon.

Arbetaren har sökt migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Pressekreterare Erik Engstrand skriver att de avstår intervju, men tackar för förfrågan.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Inrikes #39/2023

Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag

– Just nu känns det lugnt, men det kommer bli nervöst när det närmar sig, säger Chilo Martinez som precis fått veta att rättegången mot städbolaget som städade hos Magdalena Andersson, skjuts upp. Foto: Vendela Engström, Pontus Lundahl/TT

Rättegången mot städbolaget som anställde Chilo, som städade hemma hos tidigare statsminister Magdalena Andersson, skjuts upp till den 15 juni. Målet, som kallas unikt, kan komma att bli avgörande för andra papperslösa som arbetar i Sverige.

Den 21 december 2021 frihetsberövades en papperslös städare, Chilo Martinez, i en villa tillhörande dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Detta efter att hennes kollega av misstag utlöste ett inbrottslarm. Städaren var anlitad av företaget Ahlholm & Partners Städservice AB.

En helikopter och tre polisbilar anlände till platsen och Chilo Martinez fördes till förvaret i Märsta, där hon stannade i 73 dagar innan hon utvisades till Nicaragua, som hon flytt från av politiska skäl.

Lönen? 100 kronor i timmen, svart. 

Magdalena Andersson har förnekat att hon känt till att städfirman anställt papperslösa.

Chilo går med i facket

Efter gripandet vände sig Chilo till facket Stockholms LS av Sac Syndikalisterna. Hans Ahlholm, vd:n för städbolaget, åtalades av facket för brott mot utlänningslagen men friades av tingsrätten i oktober 2022. 

John Nordmark. Foto: Vendela Engström

En förutsättning för fällande dom var att Chilo skulle varit anställd av bolaget. Städbolagets vd menade däremot att hon varit inhyrd från ett bemanningsföretag. Men sms-trafik som Arbetaren tidigare tagit del av mellan vd:n och Chilo visar på att vd:n agerat arbetsledare. 

Våren 2022 stämde Stockholms LS av SAC arbetsköparen för brott mot lag 2013:644, som de kallar för ”papperslösalagen”. 

– Att vi använder oss av den här lagen är en av anledningarna till att den här rättegången är unik. Den andra anledningen är att hon städat hos just statsministern, säger SAC:s jurist John Nordmark, som företräder Chilo.

SAC använder sig av ”papperslösalagen”

Den 24 maj skulle fallet tas upp i Nacka tingsrätt och Chilo är på plats i Sverige igen för att vittna mot sin tidigare arbetsköpare. Dagen innan rättegången meddelade tingsrätten att den skjuts fram till den 15 juni, eftersom att motparten behöver mer tid att förbereda sig. 

”Papperslösalagen” instiftades 2013 och gäller när en arbetsköpare inte vidtagit tillräckliga kontrollåtgärder för att se till att den anställda har rätt att vistas i Sverige. Vid en tvist mellan en papperslös anställd och en arbetsköpare säger lagen att den anställde har rätt till lön i linje med kollektivavtalsvillkoren inom yrket – och då förutsätts att den anställde utfört tre månaders heltidsarbete.

Lagen har bara prövats i tingsrätt två gånger tidigare och ingen av dem har överklagats till Arbetsdomstolen. John Nordmark hoppas på att det här ärendet kommer få ett avgörande i Arbetsdomstolen, som sedan kan användas som prejudikat för andra liknande fall.

Vad är det som står på spel?

– Att lagen ska kunna användas som den är tänkt, att en papperslös som arbetat i Sverige ska ha rätt till tre månaders lön i enlighet med kollektivavtalsvillkor om arbetsköparen inte vidtagit kontrollåtgärder , säger John Nordmark.

Yasra Delpisheh. Foto: Vendela Engström

– I det här fallet säger arbetsköparen även att hon var bemanningsanställd, men här är frågan hur mycket arbetsköparen behöver göra för att visa att det handlar om en bemanningsanställning. Här finns inte heller så mycket praxis, säger juristen Yasra Delpisheh som bisitter John Nordmarks i det här fallet. 

Både John Nordmark och Yasra Delpisheh är säkra på att domstolen kommer döma till Chilos fördel. I höstas, när arbetsköparen friades för brott mot utlänningslagen i tingsrätten, behövde han däremot betala en sanktionsavgift för att inte ha kontrollerat att hon hade rätt att vistas i Sverige.

– Kärnfrågan i det här ärendet och i papperslösalagen handlar om just det, men i det fallet dömdes han inte för något brott för att det inte fanns tillräcklig bevisning. Om de ska betala de här tre månadslönerna måste man göra gällande att företaget inte gjort några kontrollåtgärder. Att tingsrätten redan bedömt att han inte gjort det talar till vår fördel, säger Yasra Delpisheh.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

TV #39/2023

Det nya lönegolvet: ”Riskerar att rasera allt”

Se videoreportaget där anställda från Georgien, Pakistan och El Salvador berättar om hur beslutet påverkar deras framtid.

Föreningen Work Permit Holders organiserar anställda med arbetstillstånd i Sverige. I helgen höll de ett första möte för att förbereda en stor demonstration mot det höjda försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare.
– Bakom siffrorna finns barn och familjer vars liv riskerar att slås sönder, säger Viktoria Surguladze till Arbetaren. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Signerat #39/2023

Domstolen ska avgöra om en spade får kallas för en spade

Christian Peterson driver den så kallade Förtalsombudsmannen och ägnar sig att samtidigt åt uthängning av klimat- och vänsteraktivister. Foto: Johan Apel Röstlund, Axel Green

Får en nazist kallas för nazist? Det var frågan som ställdes i Stockholms tingsrätt under förmiddagen. Johan Apel Röstlund gick på förhandling i ett av det högerextrema projektet Förtalsombudsmannens första mål.

Det är lite av en fars, eller åtminstone en dråplig dramakomedi, som utspelar sig längst in till vänster om den välbevakade entrén i Stockholms tingsrätts luftkonditionerade sal den här tisdagsmorgonen i slutet av maj. Ändå ser många ut att svettas. Intensiteten bland de högerradikala uthängningssaktivisterna på plats är stor och med stirriga blickar mot allt och alla som rör sig i korridorerna följer de i minsta detalj det som händer innan rättegångsdörrarna slås upp.

Sladdar och ordningsvakter och kameror med långa objektiv. Sociala medier och uppkopplingar och telefoner med inställt videoläge. Dyr utrusning, det har satsats rejält.

För förväntningarna är minst sagt höga. Mathias Wåg, prisad journalist som bland annat tilldelats den prestigefyllda guldspaden för sin och research-nätverket Researchgruppens kartläggning av den högerextrema rörelsen i Sverige, står åtalad i ett så kallat ”småmål” för förtal.

Han har på Twitter vårvintern 2018 kallat en spade för en spade och själva spaden har nu med hjälp av ett hopkok personer inom den högerradikala så kallade alternativa mediesfären gått till domstol. Kort och gott: Wåg har som journalist och researcher på sociala medier påpekat att en man som under pseudonymen Dan Malmqvist skriver för den högerextrema nättidningen Nya Tider är samma man som egentligen heter Dan Lindberg, tidigare Dan Berner, tidigare mycket aktiv i nazistiska sammanhang, och även i dag är verksam inom, ja vad ska vi kalla det, ytterst tveksamma organisationer och publikationer. Det är helt enkelt en sjujävla soppa av namn och etnonationalistiska sammanslutningar och högerextrema uthängningssajter.

Spaden, Dan Lindberg alltså, sitter med på videolänk i slips och mörkblå klanderfri kavaj och försvaras, också det via länk, av en man som även han har mångårig koppling till vad vi lite förenklat skulle kunna kalla svensk nyfascism.

Det är dock svårt att se allt som utspelar sig de där första tio, femton tumultartade minuterna innan rättegången börjar som något annat än en teater. Det är nämligen inte målet här som är det intressanta, utan tecknet i tiden. Rörelsen bakom de senaste månadernas liknande förtalsanmälningar. Den fascistiska frenesin och dramaturgiska hierarkin.

Syftet är att ”masstämma vänsterfolk”

För högst upp och med trådarna lindade runt varje finger sitter Christian Peterson. 21-åringen och den svenska extremhögerns nya fixstjärna som också kallar sig ”Förtalsombudsmannen” och som via flera konton och sunkiga sajter som alla tycks sluta på något med 24 hänger ut klimataktivister och antirasister och som uppmanar sina följare att orosanmäla politiskt engagerade småbarnsföräldrar till vänster om Sverigedemokraterna. En skickligt spelad clown i vita kläder som ironiskt nog också står åtalad för just förtal.

Den högerextrema uthängningsaktivisten Christian Peterson och hans kamerateam hade en intensiv förmiddag i Stockholms tingsrätt. Foto: Johan Apel Röstlund

Hur som helst. Christian Peterson har uppgett att syftet med twitter-kontot Förtalsombudsmannen är att ”masstämma vänsterfolk”. Där är vi nu i ett virrvarr av kamerasladdar, journalister och rasister.

Utanför tingsrätten på västra Kungsholmen i centrala Stockholm skiner morgonsolen het och det är möjligtvis den värmen som fått Christian att svettas, trots den behagliga svalkan i de stenbelagda lokalerna från början av förra seklet. Eller så är det allt spring. 

Ivrigt tar han nämligen hela tiden små snabba steg med mikrofonen, beordrar med myndig stämma sitt gäng av lydiga kameramän fram och tillbaka i korridoren. Mathias Wåg släntrar in och Christian blir så till sig att en vakt en kort stund får gå emellan och mota bort den ettriga samlingen högerextremister förklädda till journalister. Tillkallad polis håller sig i bakgrunden och ser till att allt är hyfsat under kontroll.

Så öppnas dörrarna till salen och de tre bänkraderna för åhörare strax bakom säkerhetsglaset fylls snabbt till bredden. Christian Peterson och hans fotografer, en av dem stönar och stånkar ljudligt när han klämmer sig ned i stolen, fixar och trixar med datorerna. Christian halsar häftigt ur en flaska mineralvatten och öppnar så snart den är slut en light-läsk. Springer in och ut ur rättegångssalen minst ett par tre gånger och tycks inte överdrivet intresserad av vad som sägs i de pågående förhandlingarna mellan spaden och Mathias Wåg.

En dryg timme går och åklagaren påkallar 20 minuters paus. Gänget med den stönande och stånkande kameramannen vaknar snabbt till. Fort ut i korridorerna igen. Fota, filma, fråga. Påträngande och till och med de luttrade ordningsvakterna ser förvånat på varandra. Vad fan är det som pågår.

Höll tal på Salemmarschen

Kvart i elva och dags för slutplädering från bägge sidor. Wåg försvarar sig själv och berättar sakligt om sitt grävande och varför en spade borde kallas spade. Spaden har i en relativt nyinspelad poddintervju för ett annat högerextremt mediaprojekt pratat om så kallade ”trippelparanteser” vilket i nazistisk översättning betyder ”Judisk maktaktivister”. Det är något om bengaler och radikaliserade svartklädda nationalister under en antivaccin-demonstration i Göteborg också, där spaden deltog och var drivande.

Spadens försvarare, han som en gång i tiden höll tal på den nazistiska Salemmarschen utanför Stockholm, menar att hans klient känt obehag av att få sitt namn ”avslöjat” på sociala medier och att Mathias Wåg därför ska betala 20 000 kronor i skadestånd plus ränta.

Rättegången är över men the show goes on. Redan samma eftermiddag väntar nästa stämning av en komiker som också kallat en spade för spade och allt är väldigt uppenbart iscensatt. Dom mot Mathias Wåg väntas fredagen den 9 juni och kan om den blir fällande få stora konsekvenser för hur rasister och nazister kommer att benämnas i medier framöver.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Inrikes #39/2023

Minderårig klimat­aktivist frikänns av hovrätten

Klimatorganisationen Extinction Rebellions sittprotest i augusti förra året. Foto: Christine Olsson/TT, privat

Svea hovrätt frikänner den minderåriga klimataktivisten som av tingsrätten dömdes till ungdomstjänst för sabotage. Advokat Linus Gardell hoppas på att domen blir en vändpunkt.

Det var i mitten av augusti förra året som klimatorganisationen Extinction Rebellion genomförde ett flertal koordinerade demonstrationer i centrala Stockholm.

På den så kallade Guldbron, som förbinder Gamla stan med Slussen, genomförde en grupp aktivister en fredlig sittprotest i en av vägfilerna under knappt 30 minuter. Något som orsakade störningar i trafiken, men både bilar och cyklister kunde passera och inget utryckningsfordon larmade om om svårigheter att ta sig fram.

Trots detta grep polisen ett flertal aktivister, varav den minderåriga av tingsrätten dömdes till 30 timmars ungdomstjänst för sabotage, för att ha suttit på vägbanan under fem till tio minuter. Hade hon varit över 21 år hade tingsrätten dömt till fängelse.

– Det som tidigare kunde resultera i ett avlägsnande från polisen kan nu ge fängelse. Det här kan skapa hämmande effekter och skrämma folk från att utnyttja sin grundlagsskyddade rättighet att demonstrera. Fortsätter det så här har vi snart politiska fångar i Sverige, sade advokat Linus Gardell som företräder den minderåriga klimataktivisten till Arbetaren i samband med tingsrättens dom.

Svea hovrätt frikänner klimataktivisten

Svea hovrätt, som den 22 maj omprövade domen, menar att en fällande dom för sabotage kräver att brottet leder till en allvarlig störning.

Svea hovrätt menar att begreppet handlar om att någon ”förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättskippning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller – med visst undantag – genom annan åtgärd allvarligt stör eller hindrar användiningen av sådan egendom.”

Hovrätten bedömer att sittprotesten inte ledde till något sådant och frikänner därför den minderåriga för brottet sabotage.

–  Jag är glad att domen ändras, jag tycker det är rätt men att det är fel att hon misstänktes över huvud taget. Jag har argumenterat starkt för frågan om demonstrationsfrihet, men det var inget som hovrätten uttryckligen tog in i sina domskäl, men de sa att det hon gjort inte kan anses vara en allvarlig störning, säger Linus Gardell.

Advokaten hoppas att domen är en vändpunkt

Hovrätten upphäver även tingsrättens beslut om att hon ska betala en avgift till brottsofferfonden. Hennes advokatkostnader ersätts av staten.

Hennes advokat Linus Gardell hoppas på att den här domen blir en vändpunkt.

– Det är första gången som någon blir frikänd från sabotage på den här grunden, att det inte var en allvarlig störning bara för att trafik hindrades under en demonstration. Jag hoppas att det blir en ändring framöver på hur misstankarna byggs upp. Men vi får se, nu har åklagaren fyra veckor på sig att överklaga.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Signerat #39/2023

Därför är jag inte förvånad över att Seko blåste av strejken

Foto: Bertil Ericson/ TT, Henrik Montgomery/TT, privat

”Sekos styrelse må ha handlat förkastligt då de kastade lokförarna under bussen, men de handlade helt i enlighet med den svenska modellen.” Lokföraren Viktor Boström om besvikelsen i järnvägssverige efter att Seko blåst av strejkvarslet och tecknat ett ”skitavtal” med Almega.

Det var många järnvägsarbetare som fick upp sina förhoppningar när LO-facket Seko, strax efter den vilda strejken i Stockholms pendeltrafik, varslade om strejk inom avtalsområdet spårtrafik. Nu skulle det stridas för anständiga scheman, bättre återhämtning, reglerade villkor för städpersonalen och inte minst bevarandet av tågvärdar i säkerhetstjänst på persontågen – precis samma fråga som förarna i Stockholm hade strejkat vilt för någon vecka tidigare.

Klubbarna laddade upp, medlemmar värvades och en kämparglöd man inte sett på länge började anas. 

Själv var jag milt skeptisk – märkt av tidigare varslade konflikter där LO-fack varit inblandade- men ville förstås inte vara den negativa surgubbe man lätt blir som hyfsat historieintresserad syndikalist. Vi lever ju ändå i en tid när våra grannar i väst, genom ett LO-fack tillkämpade sig reallöneökningar genom att använda sig av just strejkvapnet.

Medlemsomröstning vid strejk i norska LO

En skillnad mellan Norge och Sverige är dock att norska LO använder sig av medlemsomröstningar för att besluta om strejk, något som i Sverige används av SAC och Hamnarbetarförbundet – fackföreningar som LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson kallar extremister.

Här gällde det inte ens högre löner, utan reallönesänkning genom tillämpning av märket var en självklarhet. Det gällde i stället möjligheten att ha ett lite mindre oöverskådligt arbetsliv, rätten till lite mer återhämtning från den ofta väldigt slitsamma skiftgången och det gällde att ta strid för personalens och passagerarnas säkerhet. 

Sekos tidiga nedtonande av kravet på dubbelbemanning på persontågen, samt deras minst sagt styvmoderliga behandling av de vilt strejkande lokförarna, sänkte förväntningarna hos mig och många andra.

Seko vägrar rättshjälp

När man till och med, för första gången i svensk fackföreningshistoria, nekade dessa rättshjälp började jag tänka att man redan var på väg att lägga sig, att man svalt Almegas och Stockholms politikerbroilrars verklighetsbeskrivning med hull och hår.

Sen sköts varslet upp, två erfarna förhandlare ersattes med en politruk utan järnvägskunskaper och mycket riktigt skrev man måndagen den 15 maj på ett kollektivavtal med de vanliga gummiskrivningarna som inte binder till något annat än att ge arbetarna lite komptid vid sena schemaändringar. I frågan om tågstädet blev resultatet noll.

Besvikelsen i järnvägssverige lät inte vänta på sig.

I tidningar, på radio och internetforum breder missnöjet ut sig. Många är rentav chockerade. ”Hur kunde detta ske?!” frågade sig några. ”Så kan de väl inte göra?!” frågade sig andra. Problemet är bara att det är precis det de kan. Förbundsstyrelsen har handlat helt enligt den svenska modellens grundpremisser.

Ett centralstyrt LO

1938 slöts det legendariska huvudavtalet – Saltsjöbadsavtalet, som i modern historieskrivning fått ett mytiskt skimmer över sig som en framgångssaga för alla. När det hela utspelade sig var det dock många inom LO som motsatte sig ingående i avtalet eftersom det skulle avväpna arbetarrörelsen.

En förutsättning för saltsjöbadsavtalet var nämligen att införa centralstyre i LO och detta cementerades på LO-kongressen 1941. Sedan dess måste varje anslutet förbund ha toppstyre inskrivet i sina stadgar. I Sekos stadgar står mycket riktigt att läsa ”förbundsstyrelsen avgör slutgiltigt frågor som angår uppsägning av kollektivavtal, antagande eller förkastande av förslag till sådant avtal samt vidtagande av stridsåtgärder”.

Seko stängde av två ombudsmän

Sekos styrelse må alltså ha handlat förkastligt då de först kastade lokförarna under bussen, därefter stängde av två stridbara förhandlare och slutligen accepterade ett rent skitavtal. Men de handlade helt i enlighet med den svenska modellen och förbundsstyrelsens ledamöter kan räkna med att njuta av ett fortsatt gott arbetsliv i fack, parti och näringsliv. 

Nu har det åter börjat lyftas att starta ett eget järnvägsarbetarfack. En del vill ha ett yrkesfack endast för lokförare. Själv tror jag förstås syndikalistisk organisering med lokala självstyrande driftsektioner och nationella branschfederationer är det bästa alternativet. Oavsett vad järnvägsarbetarna landar i förtjänar de bättre än LO:s och TCO:s ”demokratiska centralism” och deras verklighetsfrånvända pampstyre. 

Vi går onekligen intressanta tider till mötes. 

Viktor Boström arbetar som lokförare och radioloksoperatör och är medlem i Umeå LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Inrikes #39/2023

Majoriteten av de som utsätts för människo­exploatering är kvinnor

– Trenden att män och kvinnor exploateras på olika arenor är genomgående och pekar på vikten av att arbetet mot människohandel måste ske i flera olika miljöer i samhället, säger Paulina Bolton, utredare på Jämställdhetsmyndigheten, i ett pressmeddelande. Foto: Jessica Gow / TT

Majoriteten av de som utsätts för människoexploatering och människohandel i Sverige är kvinnor. Men antalet män ökar, där de flesta exploateras i arbete. Det visar Jämställdhetsmyndighetens senaste statistik på området.

Nationella samordningen mot prostitution och människohandel, placerad under Jämnstäldhetsmyndigheten, publicerar varje år statistik över misstänkta fall av människohandel och människoexploatering. Årets statistik visar att män och kvinnor exploateras för olika ändamål. 

Under förra året fattades misstanke om människohandel eller människoexploatering i 375 fall. Av dessa var 223 kvinnor och 139 män. 72 procent kvinnorna utsattes för sexuell exploatering, medan 68 procent av männen utnyttjades som arbetskraft. 

Allt fler män exploateras

Enligt statistiken identifieras allt fler vuxna män som utsatta, sedan människoexploatering infördes i svensk lag 2018, skriver myndigheten i ett pressmeddelande. 

– Trenden att män och kvinnor exploateras på olika arenor är genomgående och pekar på vikten av att arbetet mot människohandel måste ske i flera olika miljöer i samhället, säger Paulina Bolton, utredare på Jämställdhetsmyndigheten, i ett pressmeddelande. 

Stort mörkertal

Nytt för årets rapport är branschstatistik över misstanke om exploatering i arbete. Enligt statistiken för 2022 är de tre vanligaste branscherna grön näring, bygg och hotell- och restaurang. 

– Det är viktigt att ha med sig att denna typ av brottsutsatthet identifieras där arbete och resurser finns. Mörkertalet är stort och personer utsatta för människohandel är inte själva benägna att rapportera det. Myndigheter måste aktivt leta för att hitta dessa individer, säger Paulina Bolton i pressmeddelandet. 

De fem vanligaste länderna som de identifierade kommit från är Rumänien, Ukraina, Thailand, Bulgarien och Nigeria – samma som tidigare år. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Missa inte 👇
→  Det står på spel i rättegången mot Anderssons städbolag