Det är 1974 och kosmonauthustrun och jordbruksarkitekten Yonova Shatalova fastnar med håret i handfatet när hon ska tvätta det. I badkaret ligger två snart meterlånga krokodiler som hennes make, Sovjets trettonde kosmonaut, fått i present av Fidel Castro och som Yonova nu tvingas leva med. I nutid på Östermalm går Malin och drömmer om ett barn som inte fick födas och det klasslösa samhället. Hon vet inte vad hon vill i livet och hon längtar efter sin mamma. Jona Elings Knutssons debutroman Krokodilens vändkrets, följer dessa två kvinnor när de famlar efter en riktning. 

Det är en bok full med historiska referenser. Att Jona Elings Knutsson har en bakgrund och är beläst inom anarkismen märks i detaljerna. Yonovas båda tonårsbarn har i boken döpts om och fått namnen Fanja och Stepan. Fanja, efter Fanja Kaplan, den 28-åriga anarkist som avrättades 1918 efter att hon skjutit och skadade Lenin, för att hon menade att han svikit revolutionen och inrättat partiets diktatur över proletariatet. Stepan efter Stepan Petritjenko som ledde Kronstadtupproret 1921 som utmanade partiets maktkoncentration och krävde all makt åt sovjeterna, men som slogs ned blodigt. Boken kretsar kring två kvinnor i olika tider, men som båda på något sätt sitter fast. En inte försumbar del av boken utspelar sig i deras respektive badrum. 

Jona Elings Knutsson kommer direkt från jobbet. Hon jobbar tillfälligt på Södersjukhusets mottagning mot våldtagna. Ett jobb, som hon beskriver som ”lite svårt att skaka av sig”. Vi träffas på Carmen i Stockholm, där en av bokens scener dessutom utspelar sig.

Berättelsen om Yonova, den sovjetiska jordbruksarkitekt och kosmonauthustru som lever med två krokodiler i badkaret är otroligt fascinerande. När hörde du talas om henne första gången?

– Det var en nyhet 2015, att Skansen gav bort tio nykläckta krokodilungar till det kubanska naturvårdsverket. Det var en väldigt rar nyhet, som berättade om hur de skulle flytta dit. Men i typ två meningar nämndes hur krokodilerna hade kommit till Skansen från början. Via Sovjetunionens trettonde kosmonaut, som dumpade dem i ett badkar, där de levde tills de blev en meter långa. Jag började dagdrömma så mycket om det kvinnolivet. Både att leva i en kommunistisk diktatur, men också att vara gift med någon slags superstar. Rymdkapplöpningen var ju the shit på den tiden. Men också att behöva ta hand om två krokodiler. Jag hade precis läst Svetlana Aleksijevitj, och tänkte att jag skulle göra en jättehäftig intervju med den här kvinnan. Men hon var väldigt svår att hitta. Så jag sköt det ifrån mig. Men jag hade redan skrivit ner en massa frågor, den första var var tvättade hon håret 1974? Och jag hade svårt att släppa historien. Så jag tänkte att jag skriver svaret själv, så kan jag släppa det sen. Så jag skrev det som fortfarande är första scenen i boken, där hon tvättar håret i handfatet och fastnar med håret. Och sen kunde jag ju inte sluta där.

Malin då, var kom hon ifrån?

– Hon kommer från att jag blev fascinerad av min egen fascination. Jag la ner sjukt mycket energi på det där. Jag började fundera kring vad det var som var så lockande med det. 

– Sedan tänkte jag också, dels på ett politiskt plan, var konflikterna enklare förr. Det var öst och väst, gott och ont, krig och fred. Alla konflikter var ganska stora och tydliga. Det fanns tydliga ideologiska uppdelningar i politiken. Moskva och Washington hade varsin röd knapp. Det var politiskt lite mer fyrkantigt. Nu är allt så himla löst. Socialdemokraterna är stundvis mer höger än högern. Det är svårt att ta spjärn mot något och säga det här är dåligt och det här är bra. Det kan ha varit det som gjorde att det var härligt att tänka på Moskva-tiden. Och sedan på det personliga planet. I många relationer går personer och känner att det inte känns så bra, men det känns inte så dåligt heller. Men om man kan säga att jag vill inte ha krokodiler i mitt badkar så är det något konkret att bråka om. 

Där Malin inte har något att ta på, vad är egentligen problemet i hennes relation?

– Ja, vad är det egentligen?

Hur gick du till väga för att skriva fram en Sovjetkvinna på 70-talet?

– Jag läste böcker från 70-talet som handlade om kvinnoliv i Sovjet. De var väldigt roliga, särskilt de som skulle hylla den sovjetiska kvinnan. Det fanns en beskrivning av en kvinna, som var så liten och söt och vacker, och hon hade sårats i strid för kommunismen. Om man la samman alla ärr på hennes kropp så blev det sammanlagt 163 centimeter ärr. Fast hon var så liten och söt! Riktigt så galen är kanske inte romanen, men jag har kanske inspirerats av det.

Och Malin och sin sida brottas inte bara med sorgen efter barnet som inte blev, utan också med vilsenheten i att ha vuxit upp med knappa resurser och sedan plötsligt befinna sig i ett medelklassammanhang. Jag tänker att du har mer gemensamt med Malin än med Yonova.

– Ja. Jag har dock inte gift mig rikt. Jag är inte tillräckligt snygg. Jag har fått göra min klassresa själv. 

– Jag ville ha med den ekonomiska utsattheten som Malin har levt i. Mycket av det som kallas för arbetarlitteratur handlar om hederliga arbetare som står vid sin svarv, den manliga arbetaren. Malin har ju ett socialt arv som hon bär med sig, som inte bara handlar om pengar. Mamman, Gunilla, var väldigt normbrytande, hon körde buss och hymlade inte med sina drömmar. Det har ju hon och Malin fått betala för.

– Nu tycker man att normbrytande är att inte raka benen, eller polyrelationer. Men en person som Gunilla skulle aldrig uppfattas som en feministisk förgrundsgestalt. Och det är hon kanske inte heller. 

Gjorde det att det blev lättare eller svårare att skriva fram Malin, att ni har saker gemensamt?

– Svårare. Även om inte Malin är jag, så har hon fler av mina erfarenheter. Jag har tänkt på hela den här autofiktiva trenden i litteraturen, det är ju jättesvårt att skriva nära sig själv. Ju längre bort ifrån mig själv, desto lättare är det, tycker jag.

Vad var svårast med att skriva fram Malin?

– Det är svårt att gestalta något som är löst. Hon vet inte vad hon vill. Hon vet knappt vad hon inte vill. Hon har ingen riktning. Det är svårt att ringa in något riktningslöst. 

Ja, man blir ju ganska frustrerad på henne…

– Det finns något tillfälle där Malin beklagar sig över att hon är så trött på Yonova. När jag skrev det var jag så otroligt trött på Malin för att hon är ett sånt miffo, jag kände bara för att ge henne en örfil.

Jag är också osäker på om jag har läst om någon tjej som gråtrunkar. Annars vill jag ha det i mitt CV att jag var först med att gestalta det. 

Jona Elings Knutsson

Du kallar boken för badrumsrealism, det är väldigt träffande. Som diskbänksrealism, tänker jag, fast med mer kropp och kvinnoliv.

– Ja, badrummet är verkligen ett kvinnorum. Både på ett jobbigt sätt, att man ska göra sig fin och spegla sig, men också ett ställe där man kan låsa dörren och bara finnas.

Jag kan inte minnas att jag någonsin läst skönlitterära, och dessutom väldigt målande, skildringar av flytningar förut. 

– Nej, haha. Jag tror att jag kanske är yrkesskadad. 

– Jag är också osäker på om jag har läst om någon tjej som gråtrunkar. Annars vill jag ha det i mitt CV att jag var först med att gestalta det. Någon frågade mig varför boken är så kroppslig. Men det jag allra mest skriver är ju journaler. Jag beskriver folks flytningar, till och med lukten. Även om det verkligen inte är skönlitterärt, men jag betraktar kvinnors kroppar och beskriver det jag ser hela dagarna. 

I boken sker ett växelspel mellan de båda berättelserna. Malin tänker på och skriver om Yonova, och får hjälp av sin vän och sitt bollplank Galina, som bland annat läxar upp henne för att Yonova saknar ryggrad. ”Den sovjetiska kvinnan var frigjord och stark. Hon var ingen som gick att kuva. Ge Yonova ryggrad, sedan kan du höra av dig till mig igen.”

Yonova kommer inte loss från sitt problem förrän Malin börjar lösa sina problem. Galina är en jätteintressant karaktär, vad betyder hon för Malin?

– Hon håller egentligen i taktpinnen. Det är hon som står för vändpunkterna. Redan första gången hon kommer in säger hon att så här kan du inte beskriva den sovjetiska kvinnan. Om du ska fortsätta skriva får du skärpa dig. Då vaknar Yonova i nästa kapitel och känner sig inte som hon brukar. Malin låter Yonova får pröva problemen först. 

Jona Elings Knutsson är också kolumnist och har tidigare skrivit krönikor i Arbetaren. Nu skriver hon för Dagens samhälle. När metoo brakade lös hösten 2017 skrev hon en krönika med rubriken ”I gynstolen ser jag manssamhällets härjningar”. Den inleds: ”Not you too, tänker jag och tittar på ett skrubbsår som påminner om de man fick på bara knän mot skolgympans golv. Men jag ser ett underliv i gynstolen framför mig.” Året innan metoo debatterade hon det så kallade Why not-sexet, efter en föreläsning med sexologen och barnmorskan Helena Cewers uppmanade kvinnor att tänka ”why not”, om deras partners ville ha sex och de inte var sugna. Något som Jona Elings Knutsson reagerade på.

”Jag träffar fortfarande kvinnor som kommer till gyn för att de har ont i underlivet för att de haft sex fastän de inte ville. Jag tycker att det är förskräckligt att det fortfarande är så – och därför måste vi lyfta den här frågan. Det är en riktigt viktig fråga om kvinnors hälsa”, sa hon då om debatten.

Utifrån gynekologperspektivet på metoo, vad tänkte du när det brakade lös?

– Jag beskriver ju kvinnors kroppar och symptom till vardags. Saker blir väldigt fyrkantiga. Man kan tycka att saker är si eller så, man kan prata om gråzoner, men jag ser vad jag ser. Det blir ett slags facit. Det tycker jag att jag har en plikt att vittna om. Just nu jobbar jag tillfälligt på mottagningen för våldtagna. Folk som söker dit gör det för att de tycker att de har blivit utsatta för en våldtäkt eller ett sexuellt övergrepp av något slag. Även om det också är väldigt hemskt, så är det bra att den här personen har dragit den här gränsen för sig själv: det här är inte okej. När man jobbar på en vanlig gynakut, då kommer det också in kvinnor som har blivit utsatta för grejer men som inte tänker att det är ett övergrepp.

Utan som något som hör till?

– Ja ungefär. Fast när man rent faktiskt undersöker, så ser man att så här ser det inte ut om man har frivilligt samtyckande sex.

En mening jag aldrig har glömt från den texten är när du återger hur en nybliven pappa ber dig sätta ett extra stygn i den nyförlösta kvinnans under liv, ”ett stygn för pappa också…”. Oavsett om han skämtade eller inte blir jag vansinnig när jag tänker på det.

– Ja, det river upp lite känslor.

En annan av Jona Elings Knutssons texter som skapade stort gensvar, och som fortfarande blir läst, är en krönika för Arbetaren med rubriken ”Vi måste prata om förkylningar”, där hon skriver om problemet med sjuknärvaro.

Den är fem år gammal, hur känns det att den fortfarande blir så läst?

– Det är bra. Jag fattar inte att det inte finns en rörelse mot karensdagen. 

Ja, särskilt i kontaktyrken…

– Det satsas hur mycket som helst på att minska sjukfrånvaron. Men sjukfrånvaron är främst ett ekonomiskt problem, sällan ett medicinskt problem. Sjuknärvaron är jättedumt ur ett medicinskt perspektiv. Man smittar andra, man försämrar sitt eget tillstånd.

Jag tänkte på den texten så här i corona-tider. Hur motståndskraftigt mot epidemier blir ett arbetslinje-samhälle?

– Inte alls. Det är vansinne faktiskt. Finns det någon vänster som tar i de här frågorna? Det känns som att vänstern bara hakar på högerns frågor. 

Ett tema som återkommit i Jona Elings Knutssons krönikor är arbetssituation inom sjukvården och patientsäkerhet. 

Min första tanke när varslet kom var ”hoppas jag är en av dem som blir varslad”. Tanken på att behöva jobba kvar med ännu färre arbetskamrater, att behöva göra ännu mer jobb, jag kände bara ”sparka mig”’
Jona Elings Knutsson

Nu har vi något sorts metoo-moment för sjukvårdsanställda. Det väller fram berättelser från sjukvården. Vad är det som händer sett inifrån? 

– Det som är vårdpersonalens problem är att vi vill göra gott. Och vi vill det så jävla mycket att vi är beredda att underkasta oss nästan vad som helst. Men så har man trissat upp tempot mer och mer. Vården blir mer skranglig, osäker och farlig. Alla vi som jobbar har kompenserat och kompenserat för ett sjuk system. Och sedan kom de stora varslen. Det tror jag var droppen. 

– Min första tanke när varslet kom var ”hoppas jag är en av dem som blir varslad”. Tanken på att behöva jobba kvar med ännu färre arbetskamrater, att behöva göra ännu mer jobb, jag kände bara ”sparka mig”. Innan varslen var det successiva försämringar. Små små försämringar här och där. Jag läste en väldigt bra artikel i ETC där att jobba i sjukvården jämfördes med ett misshandelsförhållande. 

Normaliseringsprocessen?

– Ja, man accepterar en grej, sedan kommer nästa och så vidare, och plötsligt är man i en jätterisig relation. 

Som man dessutom är ekonomiskt beroende av…

– Precis. Det var inte alls en tokig liknelse. Varslen kanske är att jämföra med den första grova misshandeln i förhållandet.

Har arbetsförhållandena hunnit ändras mycket under dina år i yrket?

– Ja, verkligen. Schemat är så mycket tajtare. Det finns ingen luft överhuvudtaget. Eftersom det är så tufft så är det fler sjukskrivningar. Och när folk blir sjukskrivna från ett så orimligt tajt schema så måste de som jobbar jobba för flera. Det är inte görbart. 

Sociologen Göran Therborn har beskrivit det som en av de stora motsättningarna i vår tid. Den här dragkampen om välfärden, där yrkesgrupper, som läkare, lärare och socionomer, vars yrkesetik och yrkeskunnande utvecklats vid sidan om kapitalismens vinstkrav i offentliga verksamheter som har haft andra mål än ständigt ökande vinster. Men nu är mycket av detta på väg att glida dem ur händerna, när snaran kring välfärden dras åt. Han menar att professionerna som han kallar dem, kommer att kunna utgöra en viktig kraft i den här dragkampen. Vad tänker du om den analysen?

– Så är det absolut. Samtidigt sker det också en proletarisering av läkaryrket som jag tror hänger ihop med kön. Det håller på att bli ett kvinnoyrke och villkoren försämras. Det är lite samma process som har varit för läraryrket. 

Välfärdskrisen, som blivit synlig genom den här typen av yrkesupprop, tänker jag också är en väldigt feministisk fråga. Vad tänker du?

– Absolut, framförallt för att välfärden gör mycket av det som annars skulle vara obetalt kvinnoarbete. Att ta hand om sina gamla föräldrar och så vidare. Mycket mer ansvar faller idag på de anhöriga. Dels att vi ber anhöriga om hjälp, men också att anhöriga känner, ofta med fog, att deras person inte får den vård den behöver. De måste engagera sig och kriga för att deras gamla föräldrar ska få läkartider och så vidare. En annan aspekt av det hela är att kvinnor lever längre än män, och män dessutom ofta har yngre fruar. Så när farbrorn blir sjuk finns det någon där som kan kriga för hans rätt till vård och så vidare. Men när hon blir sjuk 10-15 år senare är han död, så tanterna är mycket oftare ensamma. Det är om deras vuxna barn har tid i sina livspussel att engagera sig, annars är de själva, det är sorgligt tycker jag. 

Jag vill läsa en debattbok av dig någon gång. Kommer du att skriva en sån?

– Debattbok? Ja, why not?