Var är engagemanget när en arbetare dör?

Detta år, precis som förra året, omkom sex personer på jobbet under sommarmånaderna. De senaste tio åren har dödstalet legat statistiskt still på omkring en död i veckan. En lastbilschaufför, en grävmaskinist, en takmontör och en linjemontör överlevde inte sommarmånaderna 2019.

Signerat
Axel Green, reporter.
Foto: Toivo Jokkala

27 pappor, bröder och söner. 6 mammor, systrar och döttrar. Siffror som döljer riktiga människor med riktiga relationer, 33 människor som upphört existera. Ryckts ifrån sina nära och kära. De var på fel plats, vid fel tidpunkt. De var på jobbet, dog på sin post 2019.

Min familjs gemensamma semester blev kortare än väntat. En besvikelse förstås, men en mindre kvalitetssänkning, en sommar i mitt liv, är en övergående sorg. Jag överlevde i alla fall. Men en lastbilschaufför, en grävmaskinist, en takmontör och en linjemontör överlevde inte sommarmånaderna 2019. Två dagar in på den första höstmånaden omkom den femte byggnadsarbetaren i år.

Han kommer inte hem till Litauen från sitt utlandsjobb i Sverige. Han redovisas i en tabell Arbetsmiljöverkets statistik över olyckor med dödlig utgång på svenska arbetsplatser, men han jobbade här. Han dog här, han var en av de många arbetskamrater som uppförde en byggnad i Sverige.

De senaste tio åren har dödstalet legat statistiskt still på omkring en död i veckan.

Detta år, precis som förra året, omkom sex personer på jobbet under sommarmånaderna. De senaste tio åren har dödstalet legat statistiskt still på omkring en död i veckan. Det råder inte enighet kring varför dessa ska behöva dö. Energiminister Anders Ygeman (S):s förklaring om olyckorna som en följd av en risktagande machokultur bland elarbetare stämmer förmodligen lika lite i den branschen som i de övriga. Det tyckte heller varken elektrikerna själva eller deras arbetsköpare av reaktionerna i sociala medier att döma.

Nog kan en olycka inträffa på grund av individuella dumma beslut, men nog vittnar en död i veckan om ett systematiskt fel. Rent formellt ligger ansvaret hos arbetsköparna och det är också de som Bengt Järvholm, professor i yrkes- och miljömedicin vid Umeå universitet har möjligheten att få ned dödstalen. Men han konstaterade i början av året i Arbetaren att det är uppenbart att nyckeln i för stor utstäckning får hänga kvar oanvänd i knippan. Han tror att dödstalen kan nå noll döda, men det krävs samhälleliga påtryckningar. Hans slutsats är att arbetsköparna måste sluta ”tjäna pengar på att utsätta andra för olyckor”.

Men än så länge saknas det samhälleliga trycket. Förra året skedde 45 dödsskjutningar i Sverige. På arbetsplatserna dog det 55 personer. I skrivande stund rapporterar SVT att 28 personer skjutits till döds hittills i år. Döda på arbetet är 33. Denna jämförelse tjänar inte till att trivialisera dödsskjutningar, men visar att som samhälleligt problem är dödsolyckor på jobbet, om inte värre, så i alla fall lika vanligt.

Men medan det ena dagligen debatteras, stöts, blöts, och används som slagträ i Sverige, är nivån på engagemanget kring dödsolyckorna ojämförbart. Inga blocköverskridande politiska initiativ har hittills föreslagits och inga billiga eller befogade politiska poäng har hittills tagits. Inga obligatoriska häktningar av företagsledare har hittills föreslagits, inga skärpta straff. Men så slår också åtminstone Bengt Järvholms förslag på lösning mot något betydligt känsligare och mer omhuldat än ett människoliv.