Enligt en beräkning gjord av Hyresgästföreningen höjs hyrorna med i snitt 37 procent efter renovering. Ibland kan de till och med fördubblas. Följden blir att de flesta som drabbas flyttar innan ombyggnationerna börjar. På papperet är det renovering, i praktiken är det vräkning.
År 2017 togs ordet ”renovräkning” med på Språkrådets nyordslista. Termen definierades då som ”vräkning av hyresgäster som inte har råd att betala den höjda hyran efter en renovering”.
Det är en träffande definition. Så när som på den detaljen att de flesta inte blir vräkta i strikt mening. Det är inte Kronofogden eller polisen som kommer och avhyser dig från bostaden för att du struntat i att betala hyran.
Avflyttningen verkställs i stället med ett minimum av byråkrati. Den inleds med att din hyresvärd meddelar att kommande renoveringar ska åtföljas av ”standardhöjande åtgärder”, som att installera ett nytt kök eller lägga klinkers i ditt badrum. Och eftersom standarden på din lägenhet höjs så kan värden också kräva mer i hyra, även om du var fullt nöjd med lägenheten som den var.
Det rent ekonomiska tvånget sköter resten. Enligt en beräkning gjord av Hyresgästföreningen höjs hyrorna med i snitt 37 procent efter renovering. Ibland kan de till och med fördubblas. Följden blir att de flesta som drabbas flyttar innan ombyggnationerna börjar. På papperet är det renovering, i praktiken är det vräkning.
Sett ur ett bredare perspektiv handlar det om en process av bortträngning, där mindre pengastarka grupper får flytta på sig för att ge plats åt grupper som kan betala.
Sett ur ett bredare perspektiv handlar det om en process av bortträngning, där mindre pengastarka grupper får flytta på sig för att ge plats åt grupper som kan betala. Tidigare blev denna process synlig när stadskärnorna skulle förnyas. I dag utspelar den sig främst i de åldrande miljonprogramsområdena.
Där ökar behoven av renovering för varje år, men riskkapitalbolagen är inte intresserade av underhåll om de inte får maximal avkastning. För varför skulle de bara byta några gamla rörledningar när de lika lätt kan byta ut de boende?
Samtidigt är inget av detta följden av någon naturlag. Tvärtom har allt möjliggjorts av ett systemskifte i bostadspolitiken. Sedan 1990-talet har hyresgästernas ställning försvagats, medan hyresvärdarnas makt har stärkts.
Denna förskjutning är en följd av politiska val: minskade subventioner till bostadsbyggande, skattereformer som gynnat bostadsrättsombildning, privatisering av allmännyttiga bostadsbestånd och ökade krav på lönsamhet i de kommunala bostadsbolagen.
Det offentliga har dragit sig tillbaka från bostadsmarknaden och det är nu upp till individen själv att göra ”bostadskarriär” – eller ansvara för sitt misslyckande.
Ett resultat av allt detta är att bostaden har gått från att betraktas som en grundläggande rättighet till att bli en vara bland alla andra. Det offentliga har dragit sig tillbaka från bostadsmarknaden och det är nu upp till individen själv att göra ”bostadskarriär” – eller ansvara för sitt misslyckande.
På ett större historiskt plan passar denna process in vad den marxistiske kulturgeografen David Harvey har kallat ”kapitalackumulation genom fråntagande”. Kapitalismen är beroende av tillväxt, och ökande tillväxt kräver att allt fler delar av naturen och samhället – inklusive våra hem – förvandlas till varor som det går att tjäna pengar på.
På så sätt skapas kraftfulla incitament för att rulla tillbaka eller kringgå lagar och regler som skyddar enskilda människor eller gemensamma resurser.
Men slagfältet är inte bara juridiskt. Striden utspelar sig också på kulturens, psykologins och känslornas områden. Och även här sitter hyresvärdarna ofta med starkare kort på hand än hyresgästerna.
I den nyutkomna boken Renovräkt. Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden (Verbal förlag, 2019) går forskarna och bostadsaktivisterna Dominika Polanska, Sarah Liz Degerhammar och Åse Richard igenom de informella maktmedel som hyresvärdar använder för att skapa ett övertag mot hyresgästerna.
Med en term lånad från feministisk teori talar författarna om sex övergripande ”härskartekniker” som bostadsbolagen använder. Den första är osynliggörande, vilket innebär att de boendes åsikter och förslag ignoreras.
I stället för att prata om de människor som faktiskt drabbas av renoveringarna talar värdarna om vaga abstraktioner. Ombyggnationerna, heter det, ska gynna ”hyresgästerna i allmänhet” eller ”framtidens hyresgäster” – två grupper som har det gemensamt att de varken finns i verkligheten eller bor i de hus där hyrorna kommer att höjas.
Den andra tekniken är trakasserier. Exempel på detta är när hyresvärden gör återkommande hembesök för att kräva underskrifter, eller när kameror monteras upp för att övervaka de boende. Så skapas otrygghet och obehag i namn av ”kundvård”.
En tredje härskarteknik är otillgänglighet, det vill säga att hyresvärdar gör sig svåra att nå för frågor eller klagomål – eller bara för att markera ett ointresse och signalera sin överlägsenhet.
Ofta drabbas boende som ifrågasätter renoveringsplanerna genom att de stämplas som bakåtsträvare eller bråkmakare.
Den fjärde tekniken är skuldbeläggande, det vill säga att hyresgästen får bära ansvaret för sådant som är värdens uppgift. Ofta drabbas boende som ifrågasätter renoveringsplanerna genom att de stämplas som bakåtsträvare eller bråkmakare.
Den femte härskartekniken är förminskande. Här gör man narr av de boendes behov eller bemöter invändningar med ogrundade påståenden förklädda till tekniska eller juridiska argument.
Den sjätte och sista härskartekniken som författarna identifierar är att härska genom att söndra. Här handlar det om att splittra hyresgästkollektivet, ställa olika grupper mot varandra och befrämja individuella lösningar.
Till exempel kan värden särbehandla vissa hyresgäster, misstänkliggöra grannar, ta ner information som hyresgäster sätter upp eller förbjuda möten i hyresvärdens lokaler.
Motmedlet, menar författarna till Renovräkt, är först och främst att mobilisera i grannskapen.
Sammantaget syftar dessa härskartekniker till att bryta ner motståndskraften hos den enskilde och motverka uppkomsten av en enad front mot renovräkningarna. Motmedlet, menar författarna till Renovräkt, är först och främst att mobilisera i grannskapen.
Dela information, skapa egna lägesbilder, inventera era egna kunskaper och lär av andra.
Om läget hårdnar ytterligare kommer en sådan medvetandehöjande process att vara avgörande för beredskapen att ta till mer drastiska metoder som hyresstrejker eller ockupationer. Som individer förblir vi lätta byten för bostadsbolagen.
Bara som kollektiv kan vi uppbåda det motstånd som krävs för att göra renovräkningsstrategin till vad den alltid borde ha varit – en förlustaffär för hyresvärdarna.