Ett spel för gallerierna

Om utvecklingen ska vändas måste det ske på annat sätt än genom fortsatt tilltro till att några eliter ska fixa saken åt oss. Tvärtom måste en början vara just ett gräsrotsuppror mot de parti-, fack- och folkrörelsetoppar som i dag är beredda att sälja ut de människor de är satta att representera.

Ledare
Per-Anders Svärd.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Karusellen kring regeringsbildningen snurrar allt snabbare när processen går in i sin sista fas. I förra veckan presenterade Stefan Löfven en överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna som saknar motstycke i sin plötsliga högervridning. Detta följdes av några dagars jubel, alternativt raseri, beroende på vem du sympatiserar med.

I början av denna vecka hamnade sedan Vänsterpartiet i centrum genom att avvisa den socialdemokratiska överenskommelsen med mittenpartierna. Återigen till blandade bu- och hurrarop.

När detta skrivs har talmannen givit partierna ytterligare ett par dagars tidsfrist för presentera ett underlag för en regering. Spänningen, antar man, borde väl vara olidlig. Men samtidigt känns det som att många av de senaste dagarnas svängningar har varit ett spel för gallerierna.

De kan alla nämligen räkna till 175 – det antal mandat som krävs för att vinna en majoritet för en ny regering.

Naturligtvis visste Stefan Löfven redan i förra veckan att Vänsterpartiet skulle avvisa det löntagar- och välfärdsfientliga program han fått Centerpartiets och Liberalernas stöd för. Naturligtvis visste också Annie Lööf och Jan Björklund detta. De kan alla nämligen räkna till 175 – det antal mandat som krävs för att vinna en majoritet för en ny regering. Och för den summan krävs Vänsterpartiets stöd.

Vänsterpartiet har visserligen länge sagt att man vill ha en regering med Stefan Löfven som statsminister. Men det finns inte en chans att Löfven själv har räknat med Vänsterpartiets stöd för vilken regeringsbildning som helst. Och allra minst en där plattformen inkluderar höjda hyror, urholkat anställningsskydd, privatisering av Arbetsförmedlingen, ökade RUT-avdrag för de rika och fortsatt bortskänkning av skattepengar till privata företag i välfärdssektorn.

Mycket mer sannolikt är att Löfven på förhand har räknat med ett initialt nej från Vänsterpartiet för att i en sista förhandlingsrunda kunna rulla tillbaka några av de mer aggressiva kraven från Centern och Liberalerna.

Alternativet skulle vara ett nyval, och dit vill inget parti gå – förutom möjligen Sverigedemokraterna som hoppas på ännu fler missnöjesröster efter höstens politiska röra. Men det är inte alls så säkert. Redan höstens val antydde att Sverigedemokraterna har nått taket för hur många de kan nå med sin primitiva folkhemsfascism.

När det dessutom börjar gå upp för deras väljare att hela röran ytterst har orsakats av Sverigedemokraterna själva kan den drömmen verkligen gå i baklås. Däremot vore det förstås ett lyckoslag för Sverigedemokraterna om den föreslagna regeringsplattformen med alla dess desperationsskapande marknadsreformer skulle drivas igenom till nästa val.

För Liberalerna skulle ett nyval vara en slantsingling med hela riksdagsnärvaron på spel. Samma sak för Miljöpartiet (med reservation för vad höstens tilltagande klimatpanik skulle kunna bidra med). Centern skulle för sin del inte riskera sin parlamentariska representation, men så mycket Åsa-Nisse-marxism finns det nog ändå kvar inom partiet att Annie Lööf inte kan sitta kvar som partiledare om hon släpper igenom en regering som stödjer sig på Sverigedemokraterna.

Bättre då för alla inblandade att klämma i med ett skamligt nyliberalt program för att sedan fila av de vassaste kanterna tills man kan säkra Vänsterpartiets kritiska stöd.

Bättre då för alla inblandade att klämma i med ett skamligt nyliberalt program för att sedan fila av de vassaste kanterna tills man kan säkra Vänsterpartiets kritiska stöd. Så kan alla framställa sig som segrare och drivna förhandlare – eller i alla fall som ”realister” och ”pragmatiker” som tog ansvar, kompromissade i ett svårt läge och lyckades hålla Sverigedemokraterna utanför.

Så långt det politiska spelet. För vanligt folk däremot, borde känslan av seger eller ens en givande kompromiss kännas avlägsen. På den parlamentariska nivån erbjuds inget annat än ytterligare fyra år av borgerlig otrygghets- och ojämlikhetspolitik, sedan må denna politik vara administrerad av en socialdemokrati på väg mot avgrunden eller ej.

Om den utvecklingen ska vändas – och den kan vändas – måste det ske på annat sätt än genom fortsatt tilltro till att några eliter ska fixa saken åt oss. Tvärtom måste en början vara just ett gräsrotsuppror mot de parti-, fack- och folkrörelsetoppar som i dag är beredda att sälja ut de människor de är satta att representera. Vilken regering vi än får måste fackföreningar och folkrörelser mobilisera mot den och inte låta sig ledas av den.

De har bara kommit att räkna med att vi andra inte känner vår kollektiva styrka.

Trots den utbredda uppgivenheten kring att kunna ändra på något finns det ingen naturlag som säger att dessa rörelsers ledarskap är satta att styra för evigt. Och det vet de mycket väl själva. De har bara kommit att räkna med att vi andra inte känner vår kollektiva styrka. Men det kan snabbt bli ändring på det när många sätter sig i rörelse. Låt oss visa att fortsatt eftergivenhet i fortsättningen kommer till ett mycket högt pris.