Den sista förhandlingsrundan mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges Hamnar slutade som förväntat. På onsdagen avslutades de över en månad långa förhandlingarna om ett eget avtal för facket i hamnarna.
Efter att arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar för två veckor sedan avvisade förslaget om ett avtal som var likalydande med Transports var förhandlingarna tillbaka där de började. Förutsättningarna för något annat än ett formellt avslut på onsdagen var dåliga.
Redaninför den sista förhandlingsrundan var därför den troligaste utvecklingen att fackets förbundsstyrelse skulle använda sitt mandat från 84 procent av medlemmarna att varsla om stridsåtgärder.
– Det är väldigt sannolikt att vi går mot nationell konflikt. Vi kommer ingenstans vid förhandlingsbordet och de har backat tillbaka till ruta ett. Så risken är överhängande, säger Erik Helgeson, förhandlare och ledamot i Hamnarbetarförbundets styrelse.
Mandatet från Hamnarbetarförbundets medlemmar var att förhandla om ett eget avtal och under en dryg månad pågick också förhandlingar mellan parterna. När Sveriges Hamnar plötsligt bytte fot och i stället åter erbjöd ett hängavtal stod det ganska klart att något avtal inte skulle komma tillstånd vid förhandlingsbordet, trots att parterna planerat ett ytterligare förhandlingstillfälle.
Vilken part som bär det tyngsta ansvaret för de strandade förhandlingarna är parterna inte heller ense om.
– Vi beklagar att Hamnarbetarförbundet fortfarande avvisar Sveriges Hamnars hängavtalserbjudande, ett erbjudande som följer den svenska kollektivavtalsmodellen och som inte äventyrar stabiliteten på arbetsmarknaden, säger Joakim Ärlund, förhandlingschef och vice vd för Sveriges Hamnar i ett pressmeddelande.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
Filmscenariot om de två palestinska flyktingarna Reda och Chatila, som i Aten tvingas in i ett utanförskap med inslag av brott och småfiffel medan drömmen om en annan framtid ser ut att ligga allt längre bort, känns inte ovanlig i dag. Men To a land unknown fördjupar och berättar om sorg och hopp som universella mänskliga behov.
Regissören och manusförfattaren Mahdi Fliefels film To a land unknkown (Mot okänt land), som går upp den 18 juli på Folkets bios biografer runt om i landet, börjar med att de två unga vännerna Reda och Chatila i en snabb räd stjäl handväskan från en kvinna på en parkbänk. Bakom ett hörn går de igenom väskan men hittar inga pengar, bara en förpackning med mediciner.
För ett ögonblick stannar de skamset upp vid känslan av vad de berövat en äldre och fattig kvinna som befinner sig nära på lika långt ner i samhällets hierarki där de själva befinner sig. Men de är ändå några snäpp längre ner – de är palestinska flyktingar i Aten, papperslösa och oönskade. Tvingade till en ovärdig livsstil med dålig mat och logi och moral. De skakar av sig obehaget. Drömmen är att ta sig till Tyskland för att öppna ett litet familjevänligt kafé och priset för den är att ibland att trampa på andra människor på vägen. Priset kan också vara att sälja sex i parken, att använda starka droger för att orka med och att utveckla en cynism som leder till lögner gentemot de allra närmaste som ringer hemifrån och undrar hur det går.
Lite senare dyker tioårige Malik upp, också han palestinsk flykting men helt ensam, på väg till Tyskland där hans moster bor. Hon har pengar till resan och de båda männen börjar göra upp en plan för att utnyttja situationen för sin egen resa norrut. För den som kan fixa ett pass och en flygbiljett kan resan bli mindre riskfylld än att klänga sig fast på en överfull båt, eller instängd i en lastbil.
Någon annan måste betala i kedjan av nedtryckta och behövande i en hierarki som inte har några vinnare. Redas och Chatilas planer blir allt mer makabra. Rätt vad de är befinner de sig i en lägenhet tillsammans med en grupp män som de kidnappat, också de långt ner i samhällsordningen.
En bild av smärta och vägran att sluta kämpa
Styrkan med To a land unknown, förutom det fantastiska samspelet, är inte minst dess form – med bilder som tar andan ur en (kanske till och med får misären som dessa flyktingar lever i att inte framstå som riktigt lika illa som i verkligheten), och små detaljer som ger bakgrundshistoria och karaktärsdrag. Som när Chatila ligger sjuk och svettas och man ser en glimt av hans tatuering på magen: silhuetten av Palestina. Det är en bild fylld av smärta och vägran att sluta kämpa på en och samma gång – och ett pekfinger till oss som ser filmen och som känner igen Israels gränser som vi läser dem i dag.
Rada och Chatila i To a land unknown. Foto: Inside out films, Nakba filmworks
En annan stark scen är när kameran sveper över kidnappningsoffren, sovande med silvertejp över munnen, medan kompisen Abu Love som dragits med i den galna planen citerar dikten ”Praise for the high shadow” av den världskände palestinske poeten Mahmoud Darwish.
Mahmoud Darwish (1941–2008) föddes i en by i Galileen, som ockuperades och senare utraderades av den israeliska armén; han fängslades i Israel och levde i exil under många år. Särskilt Darwish tidiga dikter handlade ofta om ockupationen och om frihet, han författade den palestinska självständighetsförklaringen 1988 och har kallats för Palestinas nationalpoet.
Dikten ”Praise for the high shadow” skrevs på däcket till ett av skeppen som förde Darwish, tillsammans med tusentals palestinska motståndsmän, från Beirut till Tunisien efter Israels bombningar av Libanon 1982. Den börjar med raderna (i ungefärlig översättning):
”Masken har fallit av masken. Du har inga bröder min bror, inga vänner min vän, du har inga fästningar. Du har inget vatten, ingen medicin, ingen himmel, inget blod, inget segel, varken framåt eller bakåt. Belägra din belägring… det finns ingen flykt. Ditt vapen har fallit, så plocka upp det och slå din fiende… Det finns ingen flyktväg och föll jag nära dig, så plocka upp mig och slå din fiende med mig. Du är nu fri, fri och fri… De som dödade dig eller sårade dig har ammunition i dig, så slå med den. Våra namn är styckade rester. De skadade och döda är din ammunition. Belägra dig med galenskapen. De du älskar är försvunna. Du ska antingen vara eller inte vara.”
Att tvingas ta ansvar för omöjliga val
Detta är en scen som illustrerar människorna som tvingats in i omöjliga val. Oavsett om de utsätter andra människor, oskyldiga eller inte, för våld och skada eller inte är de förlorare i bemärkelsen att de helt enkelt har berövats värdigheten i att välja det som de skulle önska. Men de är tänkande förlorare, och de upphör inte att reflektera över sitt öde och sina val i varje situation. Och detta blir också vägen ut ur avgrunden. Detta gestaltar regissören med all önskvärd tydlighet. Självklart med en grupp skådespelare med stark empati och intelligens i sina gestaltningar som inte lämnar oss i sticket.
Mahdi Fliefel startade sitt filmproduktionsbolag Nakba filmworks 2010, och hans tidigare filmer har liksom To a land unknown uppmärksammats och prisats på festivaler som Cannes och Berlin, Vancouver och Sarajevo.
Hans senaste film är en studie i hur människan bryts ner, och grymheten att hon samtidigt tvingas ta ansvar för nedbrytningen. En klassisk studie i nivå med filmer av de stora regissörerna.
Arbetarklassens värsta fiende är “borgarungen som drömmer om revolutionen“. Tomas Josefsson reflekterar över sin egen arbetarbakgrund i en replik till Catrin Lundströms text ”Vem ska göra revolution?” och konstaterar att det är klass som förenar – inte nationalitet.
Jag är själv sprungen ur den vita svenska egendomslösa arbetarklassen, de som hade sina rötter i torpare, jordbruks- och skogsarbetare, tjänstefolk och senare statare. De vars tillvaro förändrades totalt efter andra världskriget i och med arbetarrörelsens framväxt genom SAP, fackföreningar, kooperationen, egnahemsrörelsen och folkhemshus i förorten.
Mina föräldrar fick betald yrkesskola och gick, liksom far- och morföräldrar, enbart en sjuårig folkskola. De första högskolepoängen togs först i min generation, av kusiner födda på 60- och 70-talet. Jag delar historia med den anonyma massan av majoritetssvenskar, men också de flesta arbetskraftsinvandrare från liknande bakgrund i sina respektive länder. De som växte upp utan ekonomiskt och kulturellt kapital men en stark patos för sin egna klass och en yrkesstolthet (lyssnartips årets sommarvärd Anna Brandenberg).
Resan från arbetarbakgrunden
Denna “blue-collar“ bakgrund gjorde jag allt för att slå mig loss från i min längtan av att se mer, lära mer, leva mer. Att resa från det obetydliga industrisamhället till Stockholms innerstad och rätt in i en krets av likasinnade frihetliga vänstermänniskor, punkare, yippie-hippies, husockupanter, aktivister och anarkister på flykt från diktaturer i Sydamerika.
Det blev en oväntad klassresa. Vi tänkte, tyckte och drömde likadant men kom från helt olika världar. Mina nya vänners bakgrund var inte som det stod efter min släkts namn i telefonkatalogen. Verkstadsmekaniker (pappa), skogshuggare, betongarbetare (farfar), vägarbetare (morfar), vårdbiträde, lärarassistent (mamma), hemtjänstbiträde, (mammas systrar), träindustriarbetare (farmor), jordbruksarbetare (mormor). De var diplomater, överläkare, intendenter eller bara filosofie licentiat.
Min stolta socialdemokrat till far följde arbetarrörelsen in i döden. KF, OK, ABF, metallarbetaren, Sparbanken, Folksam, Östra Småland, Vi-tidningen och till sist dess egen begravningsbyrå Fonus.
Han hade ingenting till övers för centerpartister (läs bönder, de som ägde andra människors liv och äger allt du ser runtomkring dig) och moderater (läs rika människor, de som äger makten över din lön, dina förmåner och dina rättigheter). Akademiker och kommunister drog han över samma kam. I hans värld var de raka motsatsen till arbetare, de som romantiserar om arbetarklassen, de som fått det mesta gratis i sin uppväxt. Han levde i en värld utifrån sin bakgrund, sina rötter, sin klass. Det fanns ingen som helst förakt för bildning, tvärtom. Han fick alla tårtbitar fortast i brädspelet Trivial Pursuit oavsett motståndets höga utbildningsnivå.
I denna migrationens tidevarv som följts av krig och fanatisk chauvinism kidnappas den vita arbetarklassen av den religiösa nationalism som västvärldens högerextrema partier just nu erbjuder. Att ställa folkslag mot varandra går som en farsot över världen.
Trots arbetarklassens svek (SD) mot sina egna (S) har jag aldrig tidigare varit så medveten om min egen arbetarklassbakgrund. De obefintliga förutsättningar den givit mig och det jag själv fått kämpa för, erövrat.
En kamp som alltfler måste ta i vårt nya skeva samhälle.
Klass förenar mer än etnisk bakgrund
Jag har också läst mig till att klassbakgrund spelar roll i orten för dig med annan bakgrund än vit svensk. Att du i ”ett särskilt utsatt område” kommer påverkas av strukturell rasism är en sak. En annan långt viktigare är dina föräldrars bakgrund. Om de tillhörde överklassen i Teheran eller var politiska aktivister med akademisk bakgrund i Turkiet spelar roll. Till skillnad från att bara vara arbetskraftsinvandrare från Grekland. När jag läser Alexandra Pascalidos texter om klass skulle de lika gärna kunna utgå från min far om hans far. Likheterna är långt större än skillnaderna i hårfärg och språk.
I min värld är det den unge poeten som är problemet för arbetarklassen. Han får stå som symbol för borgarungen som drömmer om revolutionen: Proggaren, revolutionsromantikern.
När ABBA-Björn inledde Almedalsveckan med ett brandtal för demokratin som är under hot av högerextrema krafter tänkte jag; Hur kommer det sig att själva arketypen för kapitalismen och ondskan under 70-talet i dag står kvar på någon slags barrikad för vänsteridéer?
ABBA-Benny finansierar Feministiskt initiativ och fria teatergrupper. ABBA-Björn är militant aktivist för modern humanism mot reaktionär religiositet. Alla kommer från något enklare förhållanden än låt oss säga Hoola Bandoolas överklassättade Afzelius, Skytte och Wiehe. Agneta och Björns föräldrar var avdelningschefer respektive kassörska och butiksbiträde. Både Annifrid och Benny växte upp i det S-märkta sociala ingenjörskonstens Vällingby.
””We can get hung up on identity,” he considers. ”I’m half-white, half-black. So what? We all do the same things.” He recounts an incident in childhood, when he and some Irish mates, the Magees, strayed into a posher area and encountered two children, dressed up with shiny shoes. ”We looked at each other through the gate, and they were mixed-race too, but I knew I had more in common with the Magees, who were white, than with those kids. Their father ushered them away from us. So it’s not race. It’s class. It’s always class.”“
Tomas Josefsson, fd frilansfotograf för tidningen Arbetaren
I samband med Expos avslöjande om att Migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist, meddelande ministern att han haft svåra samtal med en ”15-åring, som precis har fyllt 16”. Bild: Toivo Jokkala
Det har gått två veckor sedan det kom till allmän kännedom att Sveriges migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist. Toivo Jokkala tecknar ministerns ”svåra samtal” med nazistsonen.
ETC:s rapportering spär på misstron mot de som protesterar mot det pågående folkmordet i Gaza, menar Johan Apel Röstlund. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Axel Green och skärmdump
När tidningen Dagens ETC i veckan publicerar en fullständig ickenyhet till artikel om Greta Thunberg står redaktionsledningen för sommarens hittills värsta magplask. Ett fritt fall i bottenlös cynism, jakt på uppmärksamhet och ljusskygga ryggdunk, skriver Johan Apel Röstlund.
Någonstans måste det finnas en gräns. Tidningsarbete och journalistik går fort och tempot är ofta högt. Det kan lätt bli fel, som i alla andra branscher. Därför finns det redaktörer och ansvariga utgivare. Några med både förmåga, funktion och förståelse för att ibland dra i handbromsen när en idé skruvats för långt.
Nu har det dock brustit ordentligt för en tidning som inte sällan och rätt så malligt klappar sig själva för bröstet. ETC är ibland fullständigt lysande med många duktiga reportrar. De blandar tunga avslöjanden med en tyvärr ofta otydlig ledarlinje där fingrarna många gånger tycks hållas upp i luften för att känna åt vilket håll det blåser. Uppfriskande ibland, men också stundtals sorgligt naivt.
”Här poserar Greta med diplom från Hamas-vurmare” är rubriken som gett hundratals kommentarer i sociala medier. En snackis helt enkelt och det visste naturligtvis den ansvariga redaktören att det skulle bli med hjälp av de laddade orden. Nyhetsvärde däremot? Not so much.
På en bild (den ska vara tagen den 14 juni i samband med en av många propalestinska demonstrationer i Stockholm) syns två män posera bredvid den världskända klimat- och människorättsaktivisten Greta Thunberg. De håller upp något som ser ut som ett diplom. Ett av förmodligen tiotusentals fotografier där människor vill synas tillsammans med Greta, som vid detta tillfälle är nyligen hemkommen från det uppmärksammade försöket att bryta Israels terrorblockad mot Gaza.
Enligt ETC har männen på bilden någon slags luddig koppling till en organisation som stödjer Hamas.
– Jag höll tal och sen var det någon som la ett diplom i min hand. Det är det enda jag vet. Det var väldigt mycket de dagarna, säger en uppenbart irriterad Greta Thunberg till ETC och förklarar vidare att: ”Om ni hade någon aning om hur många gånger om dagen folk tar bilder med mig och ofta lägger saker i mina händer eller bredvid mig utan mitt godkännande hade ni sett saken på ett helt annat sätt. Det viktigaste här är att tidningar som vissa ser som progressiva sjunker till den här nivån i sin journalistik när det pågår ett folkmord.”
Word. För det är just där det brister. Bilden är en fullständig ickenyhet och spär bara på misstron mot de människor som sedan slakten i Gaza inleddes modigt protesterar mot folkmordet och det pågående svältkriget.
Alla redaktioner gör naturligtvis sina egna val, men att ingen ansvarig redaktör på ETC stoppade haveriet till publicering är häpnadsväckande illa.
Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.
– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.
Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.
Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.
Helgeson anställd fram tills fallet avgörs
Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.
AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.
Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. Foto: Johan Nilsson/ TT
Hamnkonflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal
Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.
Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar.
Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.
Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström
– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.
Förhandlingar om nytt kajavtal
Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.
Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.
Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder.
En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet.
– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked.
I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet.
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren
Högern sluter upp bakom angripen anonym ministerkollega
Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”
Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.
Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.
Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.
Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.
De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:
”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”
Anonym minister i talar ut anonymt
Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”
Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:
– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:
– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.
Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer
Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.
”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.
TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?
– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.
Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.
– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist
”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.
I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.
Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.
Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.
Utlänningslagen reglerar förvarstagande
Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.
Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.
Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.
Arbetaren figurerar på utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Arbetaren teg inte inte om det nazistiska Tysklands brott. Foto: Robin Bäckman/TT, Josephine Askegård
Sveriges museum om Förintelsen berättar i sin utställning Svart på vitt om hur den svenska pressen agerade under den nazistiska regimen 1933 till sammanbrottet 1945.
Redan före den 30 januari 1933, då Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) vann envälde och dess ledare Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler, började demoniseringen av judar, andra minoriteter, och motståndare till våldet från de fascistiska strömningarna. Efter valet formerades hatretoriken, inskränkningarna och förföljelserna omedelbart i lag och praktik. Koncentrationsläger inrättades för oppositionella och andra obekväma redan samma år.
Detta var förstås ingenting som undgick tyskarna eller besökare i landet. Tyskland var ett land som Sverige stod nära och svenskar, som läste tyska i skolan, turistade gärna där. I många svenska fotoalbum från tiden finns bilder från semesterveckor med kultur i de gamla fina städerna, härliga bad vid de vackra stränderna, och vandringar i skogar och berg. Men resenärerna fick också med sig minnen av stöveltramp och grupper av män i bruna skjortor och koppel som gav sig på människor öppet på gatan. Utan facit i hand var det förstås lättare att missa det som landet och världen stod inför, trots att Hitler öppet deklarerade sina planer.
Ändå kan man förundras över hur lite utrymme fascismens frammarsch fick i svensk media. Inte minst efter 1939 då land efter land snabbt inordnades i diktaturen, med lagar som institutionaliserade våldet. I många fall minskade i stället den kritiska rapporteringen – fram till att nederlaget var nära.
Från utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Journalisten Barbro Alving, som rapporterat från Spanska inbördeskriget skrev om vad som skedde i Tyskland, bland annat om olympiaden som hölls i Berlin i augusti 1936 där Sverige deltog. Foto: Ola Myrin, SHM/ Sveriges museum om Förintelsen
Tidningen Arbetaren tillhörde de som tidigt lade ihop enskilda händelser, analyserade dem och varnade för vad de berättade om: En snar och förskräckande framtid. Rapporteringen och distribueringen av tidningen fortsatte envetet under 1930- och 1940-talet, trots den censur och begränsning av spridningen som infördes så småningom.
Sveriges museum om Förintelsen, som tillfälligt huserar i Bonniers konsthallsbyggnad i Stockholm, berättar i sin tillfälliga utställning Svart på vitt, om hur pressen hanterade utvecklingen i Tyskland, och så småningom i de ockuperade länderna. Svensk press följde med i vad som hände, men viljan att se klart på vad som hände varierade stort. De tyska myndigheterna var också noga med censuren, det var belagt med dödsstraff att informera omvärlden om de brott som begicks i landet.
Tog tydlig ställning
Arbetaren, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Trots Allt!, var de tre mest omtalade Svenska publikationerna som redan från början tog tydlig ställning och varnade för Tysklands nationella och internationellt hotande politik. De beskrev den i termer av våld och fascism, och rapporterade om hur judehatet ökade bland landets högerkrafter.
Det offentliga Tyskland förändrades snabbt. Marginaliseringen av judar var bland det första som hände – bostäder, läkarvård, offentliga platser, affärsrörelser, kultur – i allt blev judar en andra rangens medborgare, och knappt det. Judiska barn avskiljdes från sina kamrater, genom att tvingas till särskilda skolor. Hitlers och andra företrädare för partiets tal innehöll förtal och demonisering av judar som grupp. Icke-judiska tyska barn tvingades in i nazistiska ungdomsrörelser.
Arbetaren teg inte om det nazistiska Tysklands brott, eller om hur även många svenskar sympatiserade med dem. Artikeln är från 1933.
1935 instiftades Nürnbergslagarna, som syftade till ”det judiska folkets politiska och biologiska avskiljande från det tyska folket”. Judar fick inte arbeta på vissa arbetsplatser, och inte arbeta fackligt. Giftermål mellan judar och ickejudiska tyskar blev förbjudet.
Utställningen rör sig kronologiskt både genom de stora händelserna i det offentliga Tyskland, diplomatin mellan landet och Sverige, och hur pressen skrev. Den berättar också om några av de svenska aktörerna inom, politik, media och kultur.
Amelie Posse, grundare av den antinazistiska motståndsorganisationen Tisdagsklubben, var en av dem. Hon hamnade liksom de andra medlemmarna på tyska listor över ”opålitliga svenskar”. Mia Leche var journalist med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som huvudorgan till exempel två kvinnor som skrev och agerade, inte minst mot den ökande svenska propagandan mot judar.
Det fanns en starkt kritisk agitation i syndikalistiska kretsar mot Nazityskland, inte minst kring Arbetaren, som saknas här; personer som Albert Jensen, Arbetarens chefredaktör 1928–1950, Karin Boye som besökte Tyskland flera gånger under 1930-talet, och Harry Martinson med flera författare och agiterande skribenter som hade kunnat få plats. Dessa ordnade soaréer och andra agitationsmöten och reste också till det ockuperade Danmark för hemliga möten, och hjälpte också till att sprida texter av författare i de ockuperade länderna, till omvärlden.
Men i stort är det intressant att just mediernas hantering av Nazityskland och senare världskriget är i totalt fokus. Det blir tydligt hur svårt det faktiskt kunde vara att förstå den stora helhetsbilden i realtid, inte minst med tanke på hur i princip all information måste ske mun till mun eller transporteras på papper eller filmer per tåg. Många av Arbetarens skarpa och agitatoriska artiklar finns bland den stora mängd exempel på vad som skrevs vid tiden. Och här finns också exempel på motsatsen i både stora och mindre publikationer.
Förföljelsen av judar var inte dold
Redan i novenber 1933 rapporterade Arbetaren om nyuppförda koncentrationsläger i Tyskland.
Kristallnatten genomfördes som organiserad manifestation natten mellan den 9 och 10 november 1938, då affärer, bostäder och synagogor slogs sönder eller sattes i brand och människor attackerades öppet, misshandlades, mördades eller skickades till koncentrationsläger.
Från 1939 började tvånget för judar att bära en gul stjärna på bröstet – Reinhard Heydrich, chef för nazitysklands säkerhetsministerium såg det som ett sätt att uppmana hela det tyska folket att delta i identifikation och förföljelse av judar.
Inget av detta var hemligt för tyska folket. Våldet på gatan och på arbetsplatser, i skolan och i huset där man bodde blev vardag. Sympatiserade man inte höll man tyst, av rädsla.
Efter invasionen av Polen 1939 förlades dödsläger i det ockuperade landets östra delar, där miljoner människor mördades i industriell form och skala: Auschwitz-Birkenau (från 1940), Bełżec (april 1940), Majdanek (oktober 1941), Chełmno (december 1941), Sobibór (mars 1942), och Treblinka (juli 1942) förlades alla i sydöstra Polen.
Efter 1940, då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, och trupptransporter tilläts på det svenska järnvägsnätet (en pragmatism som förklarades med att landet ju var neutralt) infördes också censur och begränsningar av hur Nazitysklands våld och annekteringar skulle få beskrivas i svensk press. Tyska nazistledningens klagomål hörsammades ofta.
Det är faktiskt häpnadsväckande hur till exempel Dagens Nyheter valde att rapportera som om det fanns en rimlighet i vad som hände – så sent som 1941, då Förintelseindustrin var i full gång, citerar tidningen Arthur Greiser, nazistisk riksståthållare i Polen utan att kommentera uttalandet vidare, under rubriken ”Tyskarna ha fått utrymme”, med ingressen ”Planer att sända ytterligare 140 000 familjer till Polen”: ”En av de viktigaste uppgifterna vore, sade Grejer vidare, kampen mot judarna. I Warthegau har man löst judefrågan på annat sätt än på andra stålen: man har icke kört iväg judarna, utan under stram tysk ledning satt dem i produktivt arbete…”
När insikten kom om att Tyskland var på väg att förlora kriget och makten gick det snabbt för de stora medierna att svänga. Snabbt blev alla antifascister – på ytan.
Utställningen ger också glimtar om hur sympatierna med det nazistiska tankegodset levde vidare, inte så värst långt ner under ytan. Detta, liksom en hel del annat, hade man velat läsa och se mer av, men det snäva ämnesvalet gör att mycket av det saknas här.
Utställningen Svart på vitt är en historielektion över en tid som på många sätt är otäck och svårbegriplig. Inte minst de många jämförelser med dagens ökande extrema krafter och skamlösa gränslöshet vad gäller propaganda och medievalser från politikernas sida väcker känslor och vidare frågor. Men den är inte svår att ta till sig.
Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.
Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.
Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.
På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.
Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det:
Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024)
Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.
De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.
Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.
I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.
Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.
Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.
Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……
