I juni har Västbanken, inklusive östra Jerusalem, ockuperats av Israel i 50 år. Listan på folkrätts- och människorättsbrott under den tiden kan göras lång. Men situationen under ockupationen har även inneburit svåra förhållanden för många arbetande palestinier – och lett till en splittrad palestinsk arbetar- och fackföreningsrörelse.
Senast klockan 07.15 varje vardagsmorgon måste 30-åriga Sheerin vara i Qalandia utanför Ramallah på palestinska Västbanken och stiga på en speciell buss för palestinska hälsovårdsarbetare som jobbar i Israel.
FAKTA Palestinsk arbetarrörelse
Den palestinska arbetarrörelsen grundades på 1920-talet. Efter utropandet av staten Israel och det följande israelisk-arabiska kriget 1948, då Västbanken hamnade under jordansk kontroll och Gaza under egyptisk, fick den palestinska fackföreningsrörelsen sitt högkvarter i Jordaniens huvudstad Amman.
Efter den israeliska ockupationen 1967 blev fackföreningsrörelsen mer aktiv i Gaza och på Västbanken. I slutet av 1960-talet/början av 1970-talet blev PGFTU, Generalfederationen för Palestinas fackförbund, självständigt från den jordanska fackföreningsrörelsen och en av de största organisationerna under PLO.
1990 undertecknade de olika palestinska partierna ett avtal om att arbetarrörelsen skulle förenas i PGFTU under PLO.
Efter Oslo-avtalet 1993 har det varit många motsättningar inom PGFTU. En del förbund har gått sin egen väg och bildat egna federationer. Den största är Federationen för självständiga och demokratiska fackförbund och arbetarkommittéer i Palestina, som har cirka 50 000 medlemmar. Det finns även flera mindre federationer samt självständiga eller politiska/religiösa fackföreningar.
Endast 10–15 procent av de palestinska anställda uppskattas vara fackligt anslutna.
– Om jag är två minuter sen missar jag bussen. Då blir det problematiskt att komma till jobbet, säger hon.
Då får hon köa, kanske i timmar, innan hon släpps genom separationsbarriären som Israel började bygga kring Västbanken 2002 och som ska bli 720 kilometer lång. Först på den israeliska sidan kan hon ta en taxi eller buss till sitt arbete på en medicinsk klinik utanför östra Jerusalem.
Detta är bara ett av många problem som den israeliska ockupationen av Västbanken, som i juni har pågått i 50 år, medför för palestinska arbetare.
Det var efter sexdagarskriget den 5–10 juni 1967 som Israel ockuperade Västbanken, inklusive östra Jerusalem, samt Gaza. Israel lämnade Gaza 2005, men området är under israelisk blockad sedan 2007.
– Det värsta med ockupationen är att jag är ständigt rädd, samt känslan av att det alltid saknas något i våra liv, säger Sheerin.
Vi träffas i flyktinglägret Jalazone, i utkanterna av Ramallah, där Sheerin bor med sin man och deras tre barn. Lägret anlades för palestinier som flydde eller fördrevs från sina hem i dagens Israel under kriget som följde på den judiska statens grundande 1948.
I dag är lägret en överbefolkad Ramallahförort där husen ständigt växer på höjden. Efter Osloavtalet 1993 mellan Israel och PLO (Palestinska befrielseorganisationen) delades Västbanken upp i A-zoner, som kontrolleras av de palestinska myndigheterna, och B-zoner där israelerna står för säkerheten och palestinierna för civiladministrationen. Över 60 procent är dock C-zoner, som är under total israelisk kontroll.
– Vi är som fångar som inte kan röra sig fritt, säger Sheerin.
Minst 90 000 palestinier från Västbanken arbetar i Israel eller på någon av de cirka 140 israeliska bosättningarna som breder ut sig på ockuperad palestinsk mark i strid med internationell lagstiftning. Drygt 63 000 palestinier har, liksom Sheerin, israeliska arbetstillstånd. Hon trivs på sin arbetsplats.
– Jag har fasta arbetsuppgifter, 90 dagars betald mammaledighet, försäkringar och andra rättigheter som finns i den israeliska arbetslagstiftningen. Var sjätte månad höjs min lön med 200 shekel (488 kronor), säger hon.
Sheerin låter inte bitter när hon berättar att hennes månadslön, på motsvarande 12 250 kronor, är något lägre än den som israeler med samma arbetsuppgifter har.
Arbetslösheten på Västbanken ligger på cirka 28 procent och minimilönen på 3 555 kronor i månaden. Något högre är lönerna för de 22 000 palestinier som jobbar i israeliska bosättningar eller i de 16 israeliska industrizonerna på Västbanken.
Tidigare arbetade Sheerin på en sminkfabrik i en bosättning.
– Jag vantrivdes. Arbetet var hårt utan några fasta arbetsuppgifter. Vi fick ofta jobba över utan övertidsersättning, säger hon.
Ospecificerade avdrag gjordes på hennes lön, berättar hon, men en del gick till kostnaderna för att förnya tillståndet som palestinier måste ha för att arbeta i bosättningarna. Palestinsk arbetslagstiftning gäller inte i bosättningarna, men 2007 fastslog Israels högsta domstol att den israeliska arbetslagstiftningen gör det.
– Vi hade inga rättigheter alls. Ingen graviditetsledighet, inga försäkringar, ingen sjuklön – inget, säger Sheerin.
Palestinska fackföreningar har inget inflytande i bosättningarna och inte på israeliska arbetsplatser heller. Sheerin får inte ansluta sig till israeliska fackföreningar eftersom hon inte är israelisk medborgare.
Hon och hennes man, Shady, vill inte uppge sina efternamn. Att arbeta i bosättningar ses inte med blida ögon av alla.
– Men många ser realistiskt på det. Om man erbjuds 1 500 shekel (3 670 kronor) i månadslön på en palestinsk arbetsplats, men 3 000 shekel i en bosättning, så väljer de flesta det senare alternativet, säger Shady.
En bit från Sheerins hus sitter 36-årige Ahmed och 26-årige Muhammed och dricker te hos en kompis. De är byggnadsarbetare och tar jobb både på Västbanken, i Israel och i bosättningarna, men de skaffar israeliska arbetstillstånd den inofficiella vägen. Den höga arbetslösheten på Västbanken i kombination med att det är svårt att få arbetstillstånd i Israel har lett till en svart marknad.
Enligt den palestinska fackliga centralorganisationen PGFTU (Generalfederationen för Palestinas fackförbund) är såväl israeliska blufföretag som riktiga företag inblandade.
– Våra fixare brukar ta 2 500 shekel (cirka 6 100 kronor) för ett arbetstillstånd. Det motsvarar en veckas lön. Har vi otur får vi inte tillräckligt med jobb för att tjäna in ”avgiften”, säger Ahmed.
De palestinska arbetarna samlas på olika platser på den israeliska sidan, dit arbetsköparna kommer. Eftersom arbetet inte är lagligt har arbetarna inga rättigheter.
– Får vi problem med arbetsköparna får tillståndsfixaren lösa det. Han har ansvaret för oss, säger Ahmed.
– Det finns många fixare. Vi ställer höga krav på dem. Verkar en opålitlig går vi bara vidare till nästa, säger Muhammed.
I Tulkarm, på norra Västbanken, huserar Nya palestinska fackförbundsfederation eller Nya förbunden (på engelska New Unions), den nyaste av sex palestinska fackföreningsfederationer. Den godkändes som federation i mars 2016 och består av 28 förbund med 10 000 medlemmar.
– Ockupationen har lett till förtryck och exploatering av palestinska arbetare, dundrar federationens ordförande Mohammed Blady.
Västbankens största jordbruksarealer och de flesta naturtillgångarna finns i C-zonerna.
– Ockupationen hindrar oss att utnyttja resurser som skulle kunna skapa tiotusental nya jobb, säger han.
Om mitt golv är skitigt och min skjorta smutsig kan jag inte skylla på ockupationen. Ingen kan klandra den för att vi inte har en arbetsdomstol.
Mohammed Blady, orförande för Nya palestinska fackförbundsfederation
I en rapport från 2013 uppskattade Världsbanken att om palestinierna fick tillgång till C-områdena skulle det inbringa 3,4 miljarder dollar årligen till den palestinska ekonomin.
All import och export kontrolleras av Israel, likaså tillgången till el och vatten.
– Men allt kan inte skyllas på ockupationen. Om mitt golv är skitigt och min skjorta smutsig kan jag inte skylla på ockupationen. Ingen kan klandra den för att vi inte har en arbetsdomstol, säger Mohammed Blady.
Han anser att den palestinska arbetslagstiftningen från år 2000 är bra, men att den inte implementeras för att det inte finns en palestinsk arbetsdomstol. Arbetsrättstvister behandlas i civila domstolar, där de har låg prioritet.
– Det är ofta tydligt att domstolarna inte vet något om arbetsrättsfrågor, säger Mohammed Blady.
Majoriteten av Västbankens arbetare är inte fackligt anslutna, något som Mohammed Blady menar beror på att de har tappat förtroendet för fackföreningarna.
– Vår främsta prioritet är att återge värdigheten till de nationella förbunden och att arbetarna återfår förtroendet för dem. Arbetarnas intressen ska sättas främst. Vi är självständiga från myndigheter, arbetsköpare och politiska partier, säger han.
Mohammed Blady är även ordförande för Palestinska livsmedels- och jordbruksarbetareförbundet, som tidigare tillhörde PGFTU. 1990 enades de palestinska partierna om att arbetarrörelsen skulle förenas i PGFTU under PLO. Efter Osloavtalet hävdar Mohammed Blady att valen till förtroendeposterna i PGFTU:s styrelse har varit riggade.
Han får medhåll av Jamal Juma’, som är medlem i Förbundet för frivilligorganisationsanställda.
– PGFTU är inte en demokratisk organisation längre. Valen av förbundsrepresentanter är bara en show. Posterna delas upp bland representanter för PLO:s politiska partier, säger han.
De är kritiska till att PGFTU har ingått avtal med den israeliska centralorganisationen Histadrut.
– PGFTU behandlar Histadrut som en partner, inte som en del av ockupationen. Avtalen legitimerar ockupationen, säger Mohammed Blady.
Kvinnor kan inte prata öppet med sina familjer om sexuella trakasserier. Då skulle de skuldbeläggas.
Fatneh Abu Nasser, medlem i Förbundet för frivillorganisationsanställda
Endast 13 procent av de yrkesverksamma på Västbanken är kvinnor.
Fatneh Abu Nasser är medlem i Förbundet för frivillorganisationsanställda. Hon har varit arbetslös sedan 2010 och sitter i Nya förbundens kvinnosektion. Hon berättar att kvinnor har lägre löner och utsätts för mer diskriminering är män. Många blir sexuellt trakasserade på arbetsplatserna.
– Kvinnor kan inte prata öppet med sina familjer om sexuella trakasserier. Då skulle de skuldbeläggas. Det är en enorm uppgift att ändra på detta, men vi jobbar på det. Vi försöker nå ut till så många palestinska kvinnor som möjligt – både de som jobbar i Israel och Palestina – och utbilda dem om arbetslagstiftningen och deras rättigheter, säger Fatneh Abu Nasser.
I PGFTU:s lokaler i Ramallah försvarar Husain Al-Foqahaa från PGFTU:s styrelse avtalen som ingicks med Histadrut under och efter Osloavtalet 1993.
– Då fanns det 150 000 palestinska daglönare i Israel. Vi var tvungna att göra något åt deras förhållanden, säger han.
Han räknar upp flera problem som palestinska arbetare hade i Israel.
– Eftersom vi inte tilläts – och fortfarande inte tillåts – representera dem i Israel fanns det ingen som kunde föra deras talan, säger Husain Al-Foqahaa.
Samtidigt drogs avgifter på deras löner till Histadrut.
– De betalade fackavgifter utan att få ut något av det, säger han.
Eftersom vi inte får göra fältbesök på arbetsplatserna i Israel får vi ofta anlita israeliska arbetsrättsjurister.
Husain Al-Foqahaa, från PGFTU:s styrelse
I avtalen förbinder sig Histadrut att kontrollera att de palestinska arbetarna har samma rättigheter som de israeliska. Av fackföreningsavgifterna ska hälften gå till PGFTU. Husain Al-Foqahaa menar dock att Histadrut inte arbetar tillräckligt för de palestinska arbetarnas bästa.
– Eftersom vi inte får göra fältbesök på arbetsplatserna i Israel får vi ofta anlita israeliska arbetsrättsjurister, säger han.
Husain Al-Foqahaa säger att miljarder dollar under årens lopp har dragits på palestinska arbetares löner och gått till Israels nationella fond. Diskussioner förs nu om att överföra pengarna till
PGFTU och de palestinska myndigheterna.
– Om vi lyckas ska pengarna gå till den palestinska socialförsäkringsfonden, säger Husain Al-Foqahaa.
Värst arbetsförhållanden har palestinier som arbetar i bosättningarna, menar han.
– De har noll rättigheter och arbetar ofta i en farlig miljö. De flesta är daglönare. De med månadslön har många märkliga avdrag på sina lönespecifikationer, säger Husain Al-Foqahaa.
Israelerna är inte ensamma om att exploatera palestinska arbetare. På många palestinska arbetsplatser ligger lönerna under minimumlönen, säkerhetsföreskrifter nonchaleras och anställningstryggheten lika med noll.
Husain Al-Foqahaa bedömer att arbetslagstiftningen endast är implementerad på 40 procent av arbetsplatserna.
– Och nu vill företagsledarna modifiera arbetslagstiftningen. Arbetsministeriet medlar mellan dem och oss, säger han.
Förhandlingarna sker dock på ojämlika villkor.
– Det finns en stark relation mellan företagsledarna och regeringen. Många i regeringen är teknokrater som även är affärsmän, säger Husain Al-Foqahaa.
Fram till Osloavtalet var PGFTU:s största problem den israeliska ockupationen, säger han.
– Ockupationen är fortfarande ett problem, men nu har vi även problem med vår egen regering och de palestinska arbetsköparna.
PGFTU har 140 000 medlemmar. Av Västbankens arbetsstyrka på 1,2 miljoner personer är endast 10–15 procent med i en fackförening, något som Husain Al-Foqahaa tror beror på att få arbetare känner till facket, men även att man motarbetas av arbetsköparna.
– Många arbetare är rädda för att bli avskedade om de går med i facket, säger han.
Faktumet att fackföreningsrörelsen är splittrad utnyttjas av myndigheterna, menar han.
– Alla förhandlingar drar ut på tiden eftersom myndigheterna säger att de måste rådgöra med alla förbund.
Myndigheterna blandar sig även direkt i PGFTU:s angelägenheter. Husain Al-Foqahaa berättar att PGFTU höll sin femte kongress 2016 trots att myndigheterna hade uppmanat dem att senarelägga den.
– Då fryste myndigheterna vårt bankkonto i nio månader som en kollektiv bestraffning, säger han.
FAKTA Ockupationen
Israel grundades som judisk stat i det tidigare brittiska Palestinamandatsområdet 1948.
Den folkfördrivning och det krig mellan israeliska och arabiska styrkor som följde på grundandet utmynnade i att Israel lade under sig huvuddelen av området, medan grannlandet Transjordanien – föregångaren till Jordanien – lade under sig Västbanken, och Egypten tog kontrollen över Gazaremsan.
Under sexdagarskriget den 5–10 juni 1967 ockuperade Israel Västbanken och östra Jerusalem samt Gazaremsan.
Den palestinska paraplyorganisationen PLO förde en väpnad befrielsekamp fram till 1993, då den undertecknade Oslo-avtalet med Israel. Det var en färdplan mot en tvåstatslösning som delade upp Västbanken i olika zoner.
A-zoner kontrolleras av palestinska myndigheter. I B-zonerna är säkerheten i händerna på Israel medan palestinierna sköter den civila administrationen. Över 60 procent av Västbanken är dock C-zoner som är under total israelisk kontroll.
Det palestinska östra Jerusalem har annekterats och utropats som en del av Israels odelbara huvudstad, något som inget annat land har erkänt.
Israel lämnade Gaza-remsan 2005. Två år senare tog Hamas-partiet kontrollen i Gaza, som sedan dess är under israelisk blockad. På Västbanken är Hamas konkurrent, al-Fatah, det ledande partiet.
Kontot öppnades igen efter internationella påtryckningar och efter att PGFTU hade gått med på ”förödmjukande” villkor. Bland annat att kongressen och valen till förtroendeposter gjordes om samt att myndigheterna fick utse en del av kandidaterna.
– Det var den värsta överenskommelse som vi någonsin har gjort, säger Husain Al-Foqahaa.
PGFTU:s mål är nu är att ena arbetarrörelsen och arbeta för en självständig och demokratisk fackföreningsrörelse, något som går stick i stäv med anklagelserna om att PGFTU är under foten på PLO:s politiska partier.
Husain Al-Foqahaa medger att kritiken inte är obefogad. Systemet är ingrott. Även detta faktum utnyttjas av regeringen.
– Den försvagar oss genom att utnyttja representanternas partitillhörigheter. Vi försöker ändra på detta, men har inte lyckats till 100 procent än, säger han.
Ett förbund som har lyckats bättre med sina mål än andra är Palestinska lärarförbundet. Det överlevde myndigheternas olagligförklarande av Offentliganställdas förbund i november 2014. Lärarna lamslog nästan Västbanken i början av 2016.
– Myndigheterna försenade gång på gång genomförandet av ett avtal från 2013 om bättre löner samt löneökning och högre befattningar utifrån antal arbetade år, säger Amjad Daoud Hasan Saleh från Lärarförbundets styrelse när vi träffas på dess högkvarter i Ramallah.
– Vi gav myndigheterna en tidsfrist att fixa det. När de ignorerade oss började vi gradvis höja våra röster. Det utvecklades till en vild lärarstrejk i början av 2016, säger Fayhaa Albash, som är högskolelärare och förbundets internationella talesperson.
35 000 lärare strejkade och protesterade på gator och torg.
– Den gamla förbundsstyrelsen tvingades avgå när den inte lyckades få igenom våra krav, säger Amjad Daoud Hasan Saleh.
– Till slut sade presidenten åt myndigheterna att uppfylla våra krav. I dag har 90 procent av avtalet uppfyllts, de övriga löftena hoppas vi snart infrias, säger Fayhaa Albash.
Det var dock inte enbart strejker och protester som fick Lärarförbundet att överleva. Amjad Daoud Hasan Saleh berättar att förbundet alltid har varit lojalt mot PLO och haft en speciell plats i organisationens hjärta.
– Så länge PLO existerar kommer vi också att göra det, säger han.
