Kultur

Black Cracker vid sidan av

Hiphop färgad av indie, goth och techno med texter rotade i poesi, det är Black Crackers melodi. Foto: Pauline Beaudemont

Tomas Hemstad har pratat med artisten Black Cracker vars konst vi inte skulle våga kategorisera även om vi kunde.

Det råder något av en perfekt storm för uttryck bortom heteronormen inom genrer som hiphop, r&b och bass. Zebra Katz hörs på varenda dansgolv, Le1fs mixtape ”Dark York” delas flitigt på sociala medier och bouncegalningar som Big Freedia tänder eld på klubbar över hela världen. Och så vid sidan av: Black Cracker.

Ibland ligger Black Crackers musik långt bortom dansgolvet och Tears Of A Clown, den vackert spretande samlingen sånger som utgör hans debutskiva, är en skiva som kräver flera lyssningar. Det handlar om hiphop färgad av indie, goth och techno med texter rotade i poesi. Black Crackers meritlista är lika mångfasetterad som det sound som han på något sätt lyckas finna en röd linje i. Han har turnerat med konstpopparna CocoRosie, han har uppträtt tillsammans med nygother som Light Asylum och Creep, han leverar poesi tillsammans med jazztrion Grand Pianoramax och innan han inledde den fysiska övergången till manligt kön (och från homo- till heterosexuell) var han både kreativ och romantisk partner med rapparen Bunny Rabbit. Skivan består av låtar som spelats in under en lång tid, eller som han kallar det ”en samling tänder”, och tillsammans blir det en både känslomässig och musikalisk berg och dalbana. Resan går från från ”Time just keeps on killing me, so keep on laughing” på A Gun till ”ET phone home, damn I lost my cell again” på Lite It Up. Det är inte helt lätt att fånga Black Cracker. Och jag lyckas inte fånga Black Cracker i Berlin, staden där vi båda bor för tillfället, men får en Skype-träff från Alabama på självaste första maj. 

Hur firar du första maj?

– För att vara 100 procent ärlig, jag har ingen riktig koll på vad första maj innebär. Jag borde veta efter som sociala rörelser är något som verkligen engagerar mig, men jag är inte alltid världens mest informerade människa. Jag brukar fastna i mina egna bubblor där jag sitter och dagdrömmer om att bända prismor och vända regnbågar upp och ner.

Hur politiskt är ditt arbete som Black Cracker?

– Det är min fasta tro att allting är politiskt. Allt är ett val och inget ställningstagande är en ”sida”. Jag skriver inte i första hand om ”politik”, men mitt främsta intresse är hur saker hänger ihop. Proximitet, perspektiv och paradoxer följer mig som en dålig andedräkt men jag försöker att inte tvinga fram någonting. För mig är det en utmaning att vara så ärlig som möjligt och jag har en rätt stor samling fullständigt icke utiliaristisk konst gömd bland spindelnäten.

Tears of a Clown är ute nu, eller hur? Vad har du fått för respons? Och hur ser framtidsplanerna ut?

– Vi har flyttat fram releasen en aning. Jag jobbar med ett litet gäng människor och vi är ett tight och jordnära gäng. Så kärlek och stöd får jag på en gräsrotsnivå. Jag är ingen flashig snubbe, och har heller ingen ambition att vandra den vägen. Med det sagt, jag är riktigt nöjd med skivan och låtarna. Det är en ärlig samling tänder. Vad som kommer här näst? Först ska jag städa mammas garage här i Alabama, sedan tar vi skivan ut på turné framåt hösten. Samt inleder arbetet med nästa skiva, miljövänlig r&b för postapokalyptiska älskare. Och inte minst – bli av med ölmagen.

I mars publicerade den inflytelserika musiksajten Pitchfork en artikel med titeln ”we invented swag: NYC’s queer rap”. I den möter vi bland andra rapparna Antonio Blair från performancekollektivet House of Ladosha. Vi möter Le1f, rapparen och producenten som gjort beats åt Das Racist och Spank Rock och gjort musik i twittergenren #seapunk men som med mixtapen Dark York visar tydligt att han också hanterar micken med bravur.  Och Zebra Katz, konstnär och rappare som tillsammans med Njena Redd Foxx ligger bakom genren-som-i-Pitchfork-kallas-Queer-Rap:s första hit, dansgolvsplågan ”Ima Read”. 

Gemensamt är att de alla relaterar till klubbkulturen, eller mer specifikt ballroomkulturen. Vogue. Alltså dansen, inte tidningen. Den föddes i Harlems ”ballrooms” (därav namnet) redan på 1960-talet och har sedan dess utvecklats till en enorm subkultur av främst afroamerikaner och latinos som är hbt. Precis som hiphop-kulturen, eller vilken subkultur som helst, har ballromkulturen egna regler, uttryck och traditioner. Att ”reada” någon är på dragspråk, att förolämpa eller dissa en rival, därav titeln på Zebra Katz hit. 

Det är kanske inte artister som kommer från exakt samma håll som Black Cracker, eller ens samma som varandra. Men om musikpressen och sociala medier har bestämt sig för att detta är året då regnbågsmuren krossas inom hiphop, r&b och närbesläktade musikstilar är det lätt att alla icke-heterosexuella uttryck läggs i samma säck. Från hbt-håll finns det så klart en törst efter representation, från media, sådana som jag, en vilja att kategorisera, för enkelhetens skull.

”Låt oss inte göra gay NYC rap till en ’grej’”, säger Le1f i Pitchfork­artikeln och menar att ingen skulle jämföra dem på det sättet om de var strejta. Black Cracker är inne på ett snarlikt spår.

Tror du att vi kommer göra dokumentärer om 15 år om ”2012 – the year queer rap broke”?

– Jag tycker inte att det finns en genre som heter ”queer rap”. Det är inte vare sig en stil eller ett ämnesval. Jag är konstnär och artist, mina tankar är vad jag skapar utifrån. Men självklart lever vi i briljanta tider! Duktiga, kreativa människor får uppskattning på hög nivå tack vare internet och den närhet till fansen som nätet bjuder. Musiken är inte kontrollerad av chefer på samma sätt som förut.

Det verkar som att urban musik av öppet queera artister håller på att nå ett sorts genombrott. Håller du med om det? Och relaterar du till detta som en scen?

– Jag visste inte att jag var öppet queer? Eller ens queer, för den delen? Vad betyder det ens? Är jag det? Hmmm. Jag identifierar mig inte som något annat än individ. Mänskligheten är alldeles för nyanserad för att samlas under etiketter och jag vägrar att förenkla mina medmänniskor för att passa in dem i ett ord eller begrepp. Jag tycker att det är ett horribelt sätt att behandla människor.

– Jag tror att så länge som det vi kallar mainstream fortsätter att förgöra sig själv med icke-originalitet och kapitalistisk ytlighet, desto viktigare och mer relevant blir konst, kreativitet och individualitet. Detta är helt avgörande för vår överlevnad. Vi behöver alla andrum, hörn och skrymslen där vi kan existera, slåss för och få ljuset som vi kan växa i. Med den vinkeln är alla levande personer ”queer”. Vi är inte boxar, vi är andetag och död och små mirakel som jag vägrar att se som något hårt, som granit. Jag relaterar inte till en  ”scen”, vem gör det? Jag växte inte upp i ett community och jag tenderar att dra mig från sådana sammanhang. Jag är inte en bit i ett pussel och jag har noll ambition att passa in. Men jag har några fantastiska vänner och det är självklart en ära att tänkas på i samma cirkel av artister som de du just nämnde.

Jag tänker att det finns fördelar och nackdelar med kategorisering. Om man drar en parallell till homo/queercore-scenen på 90-talet när band som lät helt olika som Bikini Kill, Limp Wrist, Pansy Division och Tribe8 buntades ihop. Det hjälper ju så till vida att det öppnar ögonen på en större publik inför något som varit dolt under ytan. Men samtidigt är det ju förminskande och i viss mån diskriminerande?

– Jag vill poängtera att jag inte dömer någon som finner styrka i etiketter. Etiketter är viktiga eftersom de är en del av en utveckling ifrån ett samhälle där vi skadar varandra. Men som människor måste vi också läka och någon gång lämna stödgrupperna och komma in i matchen. Etiketter är ingenting som har varit viktigt för min utveckling. Sedan förstår jag inte poängen med att ett namn måste följas av en massa förklaringar. Black Cracker, amerikan, sydstatare, pank, ocool, ganska kort och satt, perverterad, stilig, artig, pop, underjordisk, ”svart”, äggätande, ensam, denim-rappare, och så vidare. Som jag ser det är alla etiketter som definierar någon som ”den andra” diskriminerande och objektifierande. Det är dags att vi lägger handling bakom orden och erkänner hur oändligt unika vi alla är och börjar behandla varandra som de skatter som vi är och kan vara.

Har du någon grundläggande musikalisk influens? Och var det någon rappare som influerade din stil?

– Nej, inte direkt. Jag är en art school drop-out så de flesta influenser jag har kommer från performancekonsten. Joseph Beuys är jag otroligt fäst vid. Och Robert Irwins skrivande. Men jag har också välsignats med att befinna mig runt några av min generations grymmaste intellekt, speciellt konstnärer och poeter. Jag har dock alltid gjort en poäng av att inte lyssna för mycket på de omkring mig. 

Hur relaterar du till Tyskland? Är du intresserad av vad som händer
i Europa?

– Min mamma var inom det militära och som liten grabb bodde jag i Tyskland, så Tyskland känns hemvant för mig. Det kommer från mat och helgdagar och allt sådant som färgar ens barndom. Men som jag sa tidigare, jag är filantrop, på det sättet att jag ser mig själv i alla kroppar. Jag ser mig själv till och med i människor som kanske inte ens ser mig. 

Hur ser du på livet i Berlin, jämfört med till exempel New York, där du också verkar?

– Berlin är galet. På vissa nivåer har det varit bra för mig att vara där. Det har ett bekvämt tempo och arkitekturen är inspirerande. Men jag saknar den kulturella mångfalden som jag hittar i andra städer. Det är frustrerande för mig att vara på en fest med vänner och bli behandlad som att jag är där för att sälja skräp eller liknande.

Jag tänker att Berlin har en ganska hög toleransnivå men att det kan färga min blick på världen. Som när jag var i San Francisco, där kunde jag känna att jag bodde på en ö av tolerans i ett hav av hat..

– Jag tror definitivt inte på tolerans som koncept. Jag tycker att det är fruktansvärt marginaliserande. Idén att någon ska tolerera någon annan är inhuman och jag vägrar att ta in och manifestera den i mitt synsätt eller mitt språk. Det föreslår en maktordning där det inte ska finnas någon skillnader. Jag är helt och hållet kärlek och jag förväntar mig inget mindre av någon annan. Om jag kan så kan vi alla. Jag hoppas att folk förväntar sig samma sak av mig. Ingen av oss är hel men vi är kapabla till anpassning och regenerering. 

Vid sidan om musikkarriären är Black Cracker poet och konstnär. Han har gjort projekt tillsammans med Whitney-museet och Russel Simmons Presents Def Poetry Jam och sedan ett tag finns diktsamlingen 40 oz Elephant ute i bokhandlarna. För tillfället känner han sig dock vilsen i sitt konstutövande. 

– Facebook, internet, att för­söka tjäna ihop till mitt leverne mitt i en gigantisk svallvåg av grymhet och världskaos – allt detta gör att jag känner mig rätt skakad. En av de senaste dikterna jag skrev, för några år sedan, inleddes så här: ”Jag är trött på att vara konstnärlig medan andra människor dör. Vem i helvete försöker jag vara?”. Det sammanfattar känslan. Jag vet vad konst har för ställning i vår kultur och jag vet att ”vi” är viktiga. Men när man är en obskyr knäppgök som jag och dessutom alldeles intensiv och känslig, så kan lite gravitation skapa stora bekymmer. Men det är i de ögonblicken av total ödmjukhet och ryggradsmässig egodöd som jag får syn på en fjäril som dansar framför ett barn som har svarta händer precis som mina och då lugnar jag mig och vet att allt är okej.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga