Jag blev arbetslös den 1 juni 2008 efter att ha arbetat i drygt 30 år inom den offentliga sektorn. Jag hör till ”första vågens arbetslösa” – vi som drabbades av regeringsskiftet hösten 2006 eftersom vi jobbade på någon av de myndigheter som alliansen valde att skära ned, skära bort eller slå ihop.
Jag gick ut i arbetslöshet, mitt livs första, ungefär samtidigt som lågkonjunkturen svepte över landet. På våren/försommaren 2008 dyker alliansens affischer om ”utanförskap” upp. Det tog lång tid innan jag förstod att det var mig de pratade om. Jag har, nu som då, svårt att inse att jag med radhus, sommarstuga, man och barn, bil och segelbåt, amorteringar och tv-licens, mat på bordet, sparkonton och pensionsförsäkring, skulle känna utanförskap.
Uttryck som ”utanförskap” och ”värna arbetslinjen” är snarare en del i den politiska retoriken och därmed uttryck som har tappat sin egentliga betydelse.
Samtidigt blir det så väldigt tydligt att om det är några som lever i ”utanförskap” så är det väl just de som lever sina liv i eller kring Rosenbad. Där verkar det totalt saknas insikt i hur andra lever sina liv – och det har troligen ingen betydelse vilket parti som sitter vid makten.
Det är tydligt att det finns en klar viljeinriktning, nästan ett behov, från politiker och ledarskribenter att dela upp oss på olika sätt.
I Finland har man valt att permanenta friår och att permittera i stället för att säga upp – allt för att människor, trots att de lever på a-kassa, ska ha förankringen på arbetsplatsen kvar. Det är en förträfflig lösning.
Om det nu är så att arbetskraftsbristen faktiskt kommer, förr eller senare, så erbjuder ju detta möjligheter för myndigheter och företag att ”övervintra”. Att exempelvis låta fyra anställda dela på tre tjänster, att en hela tiden är på friår. Jag kan tänka mig att det finns massor av lösningar på detta, att det bara är fantasin som sätter gränser.
Så varför är det så livsfarligt att prata om arbetsdelning och sextimmarsdagar? Själv misstänker jag rädsla. Rädsla för att tänka i nya banor och pröva något okänt. ”För dyrt”, hör jag många skrika. ”Fungerar inte”, säger andra. Men det fungerar inte att ha 500 000 arbetslösa heller!
Under min arbetslöshet har jag sökt cirka 120 jobb utan att ens bli kallad till intervju. En ”coach” jag träffar säger att jag har tre fel: jag är för gammal, har varit för länge på samma arbetsplats och är arbetslös.
Det är tydligt att vi 1950-talister åker ut med samma badvatten som 1940-talisterna, trots alla domedagsprofetior om arbetsplatsernas fall när ”köttberget” går i pension. Vi som har lämnat våra jobb mitt i karriären pratas det inte så mycket om. Vi som ofta är välutbildade, har massor av kunskap och erfarenhet, men ändå inte anses intressanta.
Vi är ungefär 500 000 arbetslösa i Sverige och just i dag finns det cirka 33 000 lediga jobb hos arbetsförmedlingen. Det betyder att det på varje ledigt jobb går över tio arbetslösa.
Och ändå har man mage att säga att min arbetslöshet är mitt ansvar, att det är upp till mig att lösa just mitt problem. Det säger ju sig självt att det inte går! Och lyckas jag få ett jobb och rädda min egen situation så är det ändå bara en droppe i havet. Samtidigt är det just det pengarna läggs på: Jag får gå på kurs, ”fila på mitt CV”, träffa ”coacher”, öva intervjuteknik etcetera. Allt för att göra just mig så ”anställningsbar” som möjligt. Men inget krut läggs på arbetsgivarna – de om några skulle behöva gå på kurs!
I debatten i dag pratas det bara om ”arbetslinjen” kontra ”bidragslinjen”. Nu måste nya lösningar hittas. För det är betalningsviljan som saknas. Eller också drivs hela samhället av någon slags tro att vi människor hellre shoppar skor än har bra förskolor och skolor till våra barn. För det är väl så jobbskatteavdragen kom till? För att vi skulle shoppa mer, få fart på de berömda hjulen, för att ”på sikt” skapa nya arbetstillfällen som Anders Borg, lite kallsvettigt, lyckades få fram, pressad av en reporter under budgetgenomgångarna i höstas.
Hur långt ”på sikt” är kan man ju bara undra över. Arbetsförmedlingen pratar om det magiska året 2012 då allting tydligen ska vända.
Men ekonomin är inte någon naturlag – trots att många tycks vilja att vi ska tro det. Vi väljer hur pengarna som finns i Sverige fördelas. Vilka som ska betala mycket eller lite skatt, om bonusar och fallskärmar ska finnas, om lönerna för de lägst avlönade ska höjas. Allt är hela tiden ett val.
Man kan inte annat än bittert konstatera att vi kommit så långt bort från solidaritet och medmänsklighet som det bara är möjligt.
Är det inte dags för politiker att börja ta sitt ansvar, för arbetsgivare att se och reagera över det hav av kunskaper som går förlorat i arbetslöshet och för alla att börja se arbetslösheten som ett politiskt och ekonomiskt misslyckande i stället för ett ”utanförskap”?
