Radar

Den nya patriarkala vänstern

I Sydafrika, liksom i stora delar av världen, växer en ny arbetarrörelse fram: En aktivistisk gräsrotsrörelse som befolkas av arbets- och papperslösa, säsongsarbetare och tillfälligt anställda – och där majoriteten är fattiga kvinnor. Men trots det är den långt ifrån feministisk. Arbetarens Åsa Eriksson har sett den inifrån.

Män inom arbetarrörelsen är ibland de hårdaste motståndarna till kvinnor som försöker stärka sin ställning, skrev Elise Ottesen-Jensen i Arbetaren den 17 maj 1924, under signaturen Ottar. Hon konstaterade att dessa män gjort ”arbetarrörelsen till en mannens rörelse i stället för en mänsklighetens”. 85 år har passerat sedan dess, och även om det politiska landskapet förändrats, så är frågan Ottesen-Jensen väcker fortfarande relevant – i Sverige liksom i andra länder.
I takt med att arbetarklassen fragmenterats, och blivit svårare att organisera under den nyliberala globaliseringens expansion, har ”nya” sociala rörelser växt fram vid sidan om den traditionella arbetarrörelsen. I dessa rörelser skapas en kollektiv identitet kring enstaka frågor, som i hbt-rörelsen, eller, som ofta är fallet i länder
i Syd, på grundval av en gemensam upplevelse av fattigdom. I flera länder i Syd är dessa rörelser bestående av ”de fattiga” betydelsefulla politiska aktörer, som kopplar lokala problem till globala frågor och använder sig av direkt aktion för att vinna gehör för sin kamp.
Ett iögonfallande drag hos rörelserna är att kvinnor uppskattas utgöra majoriteten av gräsrotsaktivisterna:
i vänsterlitteratur från Södra Afrika beskrivs de ofta som rörelsernas puls. Men från en feministisk ståndpunkt är det lika slående att rörelserna trots det generellt inte artikulerar krav som innefattar ett stärkande av kvinnans ställning.
Den skeva fördelningen mellan könen gör det nödvändigt att fråga sig om den alternativa värld som dessa nya, breda arbetarklassorganisationer drömmer om på allvar inbegriper en vision om att kvinnor och män ska dela makten över dagordningen: är de mänsklighetens eller männens rörelser?

Sydafrika, där jag bott de senaste åren, är ett illustrativt exempel över hur förhållandet mellan klasskamp och jämställdhet, precis som i Sverige, länge varit infekterat, så också i de framväxande sociala rörelserna. Där har bland andra aktivisten och forskaren Rebecca Pointer uppmärksammat hur aktivister som kräver global rättvisa samtidigt uttrycker misogyni och nedvärderar frågor som kvinnor ser som viktiga. Under några år var hon aktiv i en organisation som använder civil olydnad som metod för att förhindra att familjer vräks från sina hus i svarta förstäder när de inte längre kan betala räntan. I en artikel i Journal of Asian and African Studies 2005 citerar hon sina medaktivister, som bland annat säger: ”Vi tillåter inte kvinnor på viktiga poster i [vår rörelse] … Kvinnor är bara sådana som skvallrar”.
Som en av få kvinnor som väckt den laddade frågan om hur jämställdheten ser ut bortom retoriken i de nya rörelserna, har hon blivit skarpt kritiserad. Främst kommer kritiken från manliga akademiker inom vänstern, som ser dessa rörelser som vänsterns nya hopp.
De sociala rörelserna har rört om i den politiska grytan i Sydafrika, där den formella oppositionen mot regeringspartiet ANC fortfarande kommer främst från högerpartier, som tyngs av ett tvivelaktigt historiskt arv från apartheidtiden, och i huvudsak leds av vita. Samtidigt har många radikala aktivister, precis som på flera andra håll i världen, förlorat tron på att ett vänsteralternativ inom en överskådlig framtid ska växa fram inom den etablerade fackföreningsrörelsen. Besvikelsen grundar sig i fackets fortsatta nära samarbete med regeringen, och dess förändrade medlemssammansättning: majoriteten är numera ”vitskjortor” i stället för ”blåskjortor” och de flesta tillfälliga arbetare står utanför facket.

De nya sociala rörelserna, som växt fram spontant i fattiga områden sedan slutet av 1990-talet, består å andra sidan av de arbetslösa och av dem som flyttar runt mellan lågbetalda jobb under osäkra villkor: kort sagt de grupper som facket inte förmått, eller lagt krut på, att organisera. Merparten av medlemmarna är kvinnor, vilket speglar sammansättningen av de mest marginaliserade sektionerna av arbetarklassen.
Men kvinnornas benägenhet till aktivism kan också kopplas till den nyliberala attacken mot den traditionellt kvinnodominerade ”privata sfären” – genom privatisering av livsnödvändig service som kranvatten och elektricitet, och genom den kostnadstäckning som hälsokliniker utkräver, även av de fattigaste. Det är därför inte förvånande att så många kvinnor organiserar sig i de nya sociala rörelserna, som kämpar för praktiska förbättringar såsom rätten till bostäder, vatten och bromsmediciner mot hiv och aids, så kallade ARV:s, och ofta gör kopplingen till globaliseringens effekter.
Men fastän kvinnorna i högre grad representerar rörelsernas kärnidentitet – de fattiga – så förblir ledarskiktet dominerat av män, som i vissa fall gör sitt inträde på arenan först när det börjar hetta till politiskt: när gräsrötterna redan organiserats, och tiden är mogen för direkta aktioner mot exempelvis installeringen av förskottsbetalda vattenmätare. Radikala organisationer som stödjer dessa rörelser förstärker ofta den skeva balansen mellan kvinnor och män, eftersom män som talar bra engelska blir deras kontaktpersoner.

I samband med det mastersarbete jag gjort över hur en radikal sydafrikansk folkbildningsorganisation arbetar med att stötta kvinnliga aktivister, och samtidigt förändra könsmaktsordningen i den egna organisationen, berättade kvinnliga aktivister att de upplever det som att män avgör vilka frågor som är viktiga i de sociala rörelserna. Starka kvinnor vittnade om att de utestängs från betydelsefulla möten, om de upplevs kunna hota männens positioner. Och när kvinnor går samman, och försöker föra upp sina strategiska genusintressen på dagordningen, anklagas de för att vara kontraproduktiva – särskilt om de talar öppet om sexismen inom rörelserna.
En viktig fråga som sociala rörelser världen över måste artikulera är om de särskilda problem som kvinnor upplever på grund av den rådande könsmaktsordningen skulle lösas om de frågor som rörelserna driver i dag får gehör. Om privatiseringen av vattendistributionen upphör, som många grupper kräver, kommer det att minska kvinnornas arbetsbörda? Innefattar kampen om rätten till ARVs krav på kvinnors rätt till kontroll över sina egna kroppar?
Den sydafrikanska feministen Shireen Hassim har kallat sociala rörelser för ogästvänliga platser för kvinnor, och använder sig av amerikanskan och statsvetaren Jane Jenson’s koncept ”den politiska diskursens universum” för att bena ut varför vissa frågor är legitima att organisera sig kring, och andra inte.
I boken Women’s Organizations and Democracy in South Africa: Contesting authority från 2006 skriver Hassim att den ”… politiska diskursens universum föreskriver vad som anses vara politiskt till skillnad från privat, religiöst eller ekonomiskt … det sätter gränser för politisk handling och identifierar vilka aktörer i samhället som anses vara legitima i vissa sammanhang”.
Att kräva jämställdhet innan klassklyftorna suddats ut, innebär ett brott mot vad den brittiska feministen Sheila Rowbotham har kallat den ”sociala hierarkin av rättigheter”, som anspelar på hur arbetarrörelsen prioriterat klassfrågan över jämställdheten. Inom den svenska arbetarrörelsen har mobilisering av arbetarkvinnor på grundval av deras kön historiskt motarbetats eftersom klassperspektivet varit det rådande. Och i de nya vänsterrörelserna anklagas kvinnor för att skapa splittring när de lyfter ”tystade” frågor, som sexuella trakasserier eller kvinnors särskilda utsatthet.
I Sydafrika förespråkade ANC och det kommunistiska partiet, SACP, en ”revolution i två steg”, där nationalitetsfrågan skulle lösas först, och sedan klassfrågan. Jämställdhetsfrågan var möjligen det outtalade tredje steget. I grova drag menade man att jämställdhet skulle uppnås automatiskt om en socialistisk regering fick makten, eller så kunde den vänta till senare, eftersom andra frågor var viktigare. Trots att kvinnors ställning stärkts avsevärt på ett formellt plan genom den nya konstitutionen och en rad nya lagar som antagits efter apartheids fall, så förblir jämställdhet i praktiken en olöst fråga (också klassklyftorna består: andelen fattiga har ökat sedan 1994).
Gapet mellan teori och praktik är stort även i organisationer som arbetar med att stötta sociala rörelser. Det blir tydligt i diskussioner kring vilka slags jämställdhetsfrågor som kan betraktas som ”politiska”. I min mastersstudie använde manliga anställda i en radikal folkbildningsorganisation ord som verkliga, intressanta och viktiga för att beskriva de jämställdhetsfrågor som är acceptabla att driva, medan orden inskränkta, individualistiska och liberala användes för andra delar av jämställdhetsarbetet.
De stora politiska teorierna, och frågor som kvinnorörelsens framväxt, ansågs generellt acceptabla att diskutera, medan kvinnors dagliga upplevelser av det pressande hushållsarbetet, och brist på kontroll över sina egna kroppar låg utanför ”politikens” gräns.

Kvinnliga aktivister som intervjuades i studien gjorde på samma sätt en åtskillnad mellan ”politiska frågor” och ”frågor som verkligen berör dem”. Att leva med hiv och aids, och att utsättas för sexuella trakasserier, kallades ”våra personliga problem” och ”inte en del av det politiska arbetet”. En intervjuperson beskrev det som att hon lever i två världar, ”aktivistvärlden” och den ”egna världen”: “Du går till en demonstration … och du slåss för allas rättigheter. Och sedan kommer du tillbaka hem till dina egna problem, det faktum att du inte jobbar, att du har barn, att din familj får försörja dig. De frågorna finns alltid kvar, och stirrar tillbaka på dig, medan du är ute och kämpar”.
För att lösa det dilemmat engagerar sig många kvinnor därför både i överlevnadsprojekt som drivs av organisationer av och för kvinnor, och i sociala rörelser, som arbetar med direkt aktion mot staten eller kapitalägarna. Kvinnogrupper som driver försörjningsprojekt ifrågasätter till att börja med sällan öppet vare sig könsmaktsordningen eller regeringens oförmåga att tillhandahålla den service de utlovat. De försöker i stället hitta lösningar, ofta utan ekonomisk kompensation.
Men som historieprofessorn Temma Kaplan visat i boken Crazy for democracy: Women in grassroots movements från 1997, där hon studerar kvinnoorganisationer i flera länder, kan kvinnor som organiserar sig i överlevnadsfrågor, genom den kamp som de genomgår, utveckla en feministisk och politisk medvetenhet, och bli mer benägna att konfrontera myndigheter. Ofta skapar de också förutsättningar för framväxten av andra rörelser genom att de organiserar lokalsamhället.
Sambandet mellan kvinnors organisering på gräsrotsnivå och bildandet av nya sociala rörelser tonas emellertid ofta ned. En man som intervjuades i min studie, hävdade exempelvis att ”[Kvinnogrupper] har inget att göra med riktig politik”. Det illustrerar hur den dominerande diskursen i vissa delar av vänsterrörelsen inte inbegriper kvinnor som engagerar sig i överlevnadsprojekt som legitima ”politiska” aktörer.
Kraven från feminister om att strukturerna i dessa rörelser måste anpassas, så att både kvinnors och mäns intressen och frågor ryms, möts också ofta med motstånd. I den folkbildningsorganisation jag studerade ifrågasatte män exempelvis varför man ska ta särskild hänsyn till kvinnor när organisationen planerar workshops. Ett sådant resonemang grundar sig i föreställningen att kvinnor bör stärkas för att komma till insikt om att de frågor som män vill driva är de viktigaste – i stället för att försöka få gehör för frågor de själva prioriterar.
Men, som Cherryl McEwan uttryckt det i antologin (Un)thinking citizenship: Feminist Debates in Contemporary South Africa från 2005: om begreppet ’politisk’ utvidgas, så att det innefattar ”alla former av maktrelationer, från mikro till makronivå, så är kvinnoorganisationer helt klart politiska”.

Inte bara i Sydafrika, utan världen över, måste vänstern anpassa sig till den nyliberala expansionens effekter, som inneburit att ’arbetarklassen’ är mer differentierad, svårare att organisera, och inte nödvändigtvis återfinns på fabriksgolvet. De allra mest utsatta arbetarna är i själva verket arbetslösa, vikarier, anställda av bemanningsföretag, papperslösa, säsongsarbetare eller hankar sig fram på egen hand genom tillfälliga påhugg. En majoritet av dem är kvinnor.
Om sociala rörelser, och andra organisationer som stödjer dessa nya krafter, på allvar vill försöka vara relevanta för dem de vill mobilisera så är det därför nödvändigt att expandera synen på begreppet ”politisk” och definiera visioner och mål som även tar hänsyn till kvinnors lika rättigheter och möjligheter. Det är nödvändigt att drömma och planera för en annan värld som på allvar rymmer hela mänskligheten, på lika villkor.

Fotnot: Intervjucitat är hämtade från artikelförfattarens mastersuppsats: Empowering Women Activists: Creating a Monster. The contentious politics of gender within social justice activism, University of Cape Town, 2006.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeratio[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984