När DN Kultur inledde Maciej Zarembas uppmärksammade mastodontserie om den polske rörmokaren läste jag först med spänning. Zaremba har en förmåga att gräva där det bränns. Men resultatet är en flopp. Texterna är effektiva och färgstarka, men det hjälps inte: Zaremba duckar för kärnfrågorna och utelämnar gång på gång fakta som inte passar. Artikelseriens huvudsakliga […]
När DN Kultur inledde Maciej Zarembas uppmärksammade mastodontserie om den polske rörmokaren läste jag först med spänning. Zaremba har en förmåga att gräva där det bränns.
Men resultatet är en flopp. Texterna är effektiva och färgstarka, men det hjälps inte: Zaremba duckar för kärnfrågorna och utelämnar gång på gång fakta som inte passar.
Artikelseriens huvudsakliga – och enda – avslöjande är att Byggettan under Vaxholmskonflikten ska ha ställt orimliga lönekrav för att gå med på kollektivavtal och därmed brutit mot ”svenska spelregler”. Det är kring detta scoop Zaremba bygger sin tes: att den svenska modellen med kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter i stället för lagstadgad minimilön utnyttjas av Byggnads för att sparka ut utländska företag, och att det lettiska företaget Laval fått klä skott för svenska fackföreningars protektionism och maktfasoner.
Det första problemet handlar om beskrivningen av Laval och dess före detta dotterbolag Baltic AB. Eller snarare avsaknaden av beskrivning. Zaremba påtalar att Laval kan ha begått fel, men menar att detta inte har med saken att göra och lämnar därefter företaget och dess förehavanden därhän. Därmed utelämnas att de lettiska byggjobbarna de facto inte fick den lön som förespeglades av Lavals ledning – och som angavs i de avtal Laval tecknade med det lettiska byggfacket LCA. Tidningen Byggnadsarbetaren kunde tidigt visa att avtalen enbart användes som dubbel bokföring. Mot utlovade 90 kr i timmen erhöll byggjobbarna ungefär 35 kronor. Detta har naturligtvis i högsta grad med saken att göra – av den enkla anledning att debattens kärnfråga handlar om lönedumpning och Byggnads möjligheter att vidta stridsåtgärder.
Zaremba nämner heller inte att Laval varit verksamt i Sverige redan innan Vaxholmskonflikten. Sommaren 2003 genomförde Baltic AB arbeten vid Birkaskolan på Ekerö – och tecknade då ett hängavtal med Byggnads. Varför är det intressant? Jo, det innebär dels att Laval kände till innehållet i Byggnads avtal, dels att företaget år 2003 kunde betala de kostnader som ett svenskt avtal innebär – men som man ett år senare hävdade var orimliga.
Laval borde hur som helst haft god information om Byggnads avtal. Företaget företräddes i de lokala förhandlingarna med Byggettan av Anders Elmér – en av Sveriges skickligaste och dyraste arbetsrättsjurister, på 1970-talet förbundsjurist på LO, numera genom sin advokatbyrå Elmzell ofta företrädare för arbetsgivare och starkt fientlig till de svenska fackens ställning. På Svenskt Näringslivs hemsida förklarar Elmér att han är kritisk till ”fackens möjlighet att ta till stridsåtgärder mot företag som inte vill ansluta sig till kollektivavtalen”. Han går därefter rakt på pudelns kärna: ”EG-reglerna bygger på att företagen ska kunna konkurrera med lägre löner. Låglöneländerna ska kunna utnyttja att de har lägre lön.”
Byggettans lokale ombudsman är måhända så fyrkantig som Zaremba beskriver. Men framför allt är han knappast lika slängd i EG-rätt som Anders Elmér. När Elmér i de avslutande lokala förhandlingarna såg till att föra Byggettans löneanspråk á 145 kronor till protokollet – och Laval dagen innan sett till att få till stånd ett lettiskt avtal – så visste han vad han gjorde: här fanns ett pilotfall att driva på EU-nivå.
Sådana avsikter är naturligtvis svåra att bevisa; Elmér förnekar dem bestämt (DN Kultur 6/12). Men ju fler pusselbitar som läggs, desto mer komplicerad blir den svartvita bild Zaremba tecknar.
Om några framstår som brickor i ett spel så är det – förutom de lettiska byggjobbarna – Byggnads och dess lettiska motsvarighet.
Hur var det då med Zarembas egentliga scoop – påståendet att Byggnads ställde ett ”löneultimatum” och ”bröt mot svenska spelregler (först avtal, sedan löneförhandling)”? Kurt Junesjö, rutinerad arbetsrättsjurist, kallar det helt sonika för ”kvalificerat nonsens”.
Laval hade enligt Junesjö två möjligheter. Antingen kunde de gå in i det svenska arbetsgivarförbundet och på så sätt direkt erhållit fredsplikt och kollektivavtal, i detta fall med 109 kronor i minimilön plus ackord. Alternativen vore en överenskommelse om tidlön. Det är här siffrorna Byggettan påtalade kommer in i bilden. 145 kronor var totalsnittet i Stockholmsregionen. För betong- och träarbetare låg det på 160 kronor. NCC:s byggjobbare, som tog över efter konflikten, fick ut 163 kronor.
Eller så kunde Laval gå in i fria förhandlingar. Det var det företaget valde att göra. Det innebär – i motsats till vad Zaremba hävdar – att arbetstagarparten i praktiken kan ställa vilka krav som helst för att teckna kollektivavtal, så länge kraven inte strider mot lag och god sed – vilket de knappast gör om man begär snittlönen i Stockholmsregionen.
– Sedan kan detta möjligen komma i konflikt med EG-rätten, vilket för närvarande är ytterst ovisst. Det var därför Anders Elmér såg till att få in det i protokollet, menar Junesjö.
Så långt det påstådda scoopet. Det förekom inget brott mot ”svenska spelregler” – möjligen ett klumpigt agerande från Byggnads sida gentemot en slipad advokat.
Resten av Zarembas artikelserie handlar mer om en allmän ambition att klä av nationell självgodhet, ge svensk fackföreningsrörelse en känga och vända upp-och-ned på klichébilden av migrerande arbetare från öst som hjälplösa offer. Zaremba intervjuar arbetsmigranter från EU:s nya medlemsländer. Väsentliga och välbehövliga berättelser. Men kärnfrågorna om lönedumpning, om företagsledd globalisering och fackliga rättigheter och om EU-kommissionens förslag till tjänstedirektiv undviks konsekvent.
Globaliseringens problem framstår till slut som något unikt svensk, bottnande i unken självgodhet, rasism, sexturism och LO:s allmänna fördärv. Beskrivningen liknar den konservativa bild som ofta gör sig gällande: Globaliseringens baksidor är protektionistiskt gnäll från privilegierade arbetare i den rika världen. I den övriga världen hyllas utvecklingen av allt och alla.
Är det så? Vad säger till exempel Östeuropas fackföreningsrörelse? Det är svårt att utläsa. I Zarembas artikelserie – liksom i hela debatten om social dumpning – lyser den med sin frånvaro. Det verkar inte finnas några organiserade arbetare i EU:s nya medlemsländer. Zaremba besöker visserligen polska Solidaritet, men enbart för att låta dess internationelle sekreterare Andrzej Adamczyk kommentera hans egen nidbild av Byggnads. I förbifarten hävdas också att det lettiska byggfacket LCA befinner sig på kollisionskurs med Byggnads och svensk fackföreningsrörelse.
Det stämmer inte. Förvisso spelades LCA genom avtalen med Laval ut mot Byggnads. Och när LCA:s ordförande Mara Tomsone besökte Stockholm under konflikten – för ett möte med Byggnads – beklagade hon att problemen inte kunde lösas vid förhandlingsbordet.
Men innebär det att LCA stod på Lavals sida och betraktar den svenska modellen som orättfärdig? I januari 2005 kontaktade jag det lettiska facket, just för att reda ut liknande påståenden i svenska nyhetsmedier.
– Oenigheten är ett missförstånd, förklarade Agnese Puntuza i LCA.
Att konflikten i Lettland uppmärksammats i allt från dagstidningar till soffprogram på teve var enligt Puntuza korrekt, liksom att den lettiska mediebilden av Byggnads varit påtagligt negativ.
– Lettiska medier är negativa till fackföreningar i allmänhet, tillade Puntuza.
Hur hade LCA:s medlemmar själva betraktat konflikten?
– Det har funnits ett stort intresse. De flesta har stött de svenska ståndpunkterna och också velat veta mer om hur konflikten kan komma att lösas, berättade Puntuza. För säkerhets skull skickade också LCA:s ordförande Mara Tomsone ett skriftligt dokument för att få saken utagerad: ”Det finns inga oenigheter mellan det lettiska byggfacket och Byggnads.”
Ska man tro Puntuza och Tomsone så stödjer alltså LCA det svenska fackets positioner. Varför – när det hela slutade med hemresa för de lettiska arbetarna?
– Att lönenivåerna pressas ner i Sverige leder inte till högre löner i Lettland. Tvärtom. Om lettiska arbetare i Sverige får lettiska löner så kommer vitryska arbetare i Lettland få vitryska löner. Det är inte särskilt bra för vår arbetsmarknad. Det viktiga är att bibehålla dagens välfärdsnivåer och försöka lyfta dem – inte tvärtom. Det är den enda logik jag kan se i allt det här, avslutar Puntuza.
Se där ett perspektiv som fallit bort. Det förekommer – hör och häpna – social dumpning också i Östeuropa, ja, faktiskt över hela världen. Det är bara det att problemen där ofta är så mycket tuffare än i Sverige, fackföreningar och arbetsrätt så mycket svagare, attackerna från företag och stat hårdare. Den gråa och svarta arbetsmarknaden är desto större. Inte minst i Lettland
– det land som i dag har EU:s lägsta lagstadgade minimilön.
Så förvisso har Zaremba rätt: i Sverige tampas vi ur ett globalt perspektiv med lyxproblem. Men är det Byggnads och den svenska modellen som är problemet? I somras ställde jag samma frågor om social dumpning, EU:s tjänstedirektiv och det havererade förslaget till EU-konstitution till samtliga landsorganisationer i EU:s nya medlemsländer. Svaren och analyserna varierar. Men det finns några påtagliga – och för somliga kanske överraskande – slutsatser.
Samtliga landsorganisationer kritiserar till exempel EU-kommissionens förslag till tjänstedirektiv, med samma argument som Västeuropas fackföreningsrörelse: det öppnar dörren för social dumpning. Ursprungslandsprincipen måste bort, kollektivavtal och arbetsrätt undantas liksom, enligt flera av landsorganisationerna, gemensamma välfärdstjänster.
– Vi säger, tillsammans med fackföreningar i hela Europa, nej till ursprungslandsprincipen och kräver att arbetsrätt, kollektivavtal och gemensamma välfärdstjänster ska undantas från direktivet, förklarar exempelvis tjeckiska CMKOS internationelle talesman Vladimír Matousek.
Slovenska ZSSS föreföll närmast förnärmade över att jag ens frågade:
– Till skillnad från den slovenska regeringen är vi övertygade om att tjänstedirektivet kommer att leda till social dumpning. Ursprungslandsprincipen måste bort. I våras deltog 150 medlemmar i ZSSS i den europeiska fackföreningsrörelsens demonstration mot tjänstedirektivet i Bryssel, säger Pavle Vrhovec i organisationens ledning.
I redogörelserna från de olika landsorganisationerna beskrivs en situation där minimilöner hålls nere och pressen att urholka fackliga rättigheter och sociala trygghetssystem ökar – inte minst från ländernas egna regeringar. Allt för att bättra sig i den globala konkurrensen. I länder som Polen och Lettland påtalas omfattande problem med en svällande gråsvart arbetsmarknad.
– Det här är ett jätteproblem i Polen. Det handlar om flera hundratusen människor, de flesta från Vitryssland och Ukraina, konstaterar Solidaritets internationelle sekreterare Andrzej Adamczyk.
– Det finns två grundorsaker till det här. Dels den svåra sociala situationen i de länder de här arbetarna kommer från, dels det faktum att arbetsgivare är villiga att exploatera situationen. Vi kan inte fördöma de som försöker förbättra sin levnadssituation. Men vi måste kunna komma åt de arbetsgivare som utnyttjar situationen, menar Ryszard Lepik i den andra polska landsorganisationen OPZZ.
När det gäller EU går meningarna isär. Grundinställningen till medlemskapet är positiv; EU betraktas som en garant för att slutgiltigt förflytta länderna ur det forna östblockets moras. Samtidigt har man svårt att ännu se några ekonomiska fördelar. När det gäller EU-konstitutionen delar organisationerna Europafackets ståndpunkt – att förslaget hade flera brister, men att det förmodligen var det bästa som kunde uppnås. Samtidigt har man förståelse för exempelvis franska fackföreningars uppslutning på nej-sidan.
– För oss i Slovakien, som har en ultraliberal regering, kan konstitutionen utgöra en viss garanti mot att våra sociala rättigheter urvattnas helt. Men samtidigt vet vi att konstitutionsförslaget ger betydligt mindre garantier för våra franska och holländska kollegor jämfört med deras nationella lagstiftningar. Därför förstår vi dem, säger Svetlana Valigurska i slovenska KOZ SR:s internationella avdelning.
Se också där en annorlunda bild än den som tonar fram – eller snarare saknas – i Zarembas artikelserie. Någon kollisionskurs mellan de östeuropeiska fackföreningarna och Byggnads är svår att skönja.
Om något är slående så är det snarast att de europeiska fackföreningarna trevande tycks börja agera gemensamt – som i fallet med EU:s tjänstedirektiv. Och det är till slut
på denna punkt man kan instämma
i Zarembas kritik: svensk fackföreningsrörelse har i det längsta fortsatt att arbeta från en nationell horisont. När fackliga protester mot WTO och företagsledd globalisering vuxit i världens utvecklingsländer har LO lojt tittat bort. Frihandel på storföretagens villkor är okej – så länge den svenska modellen kan hållas intakt.
Detta är också alltjämt den svenska socialdemokratins position. Frihandel och global konkurrens är bra; det är bra med strukturomvandling – så länge det finns starka fackföreningar och ett omfattande välfärdsystem. Men när fackföreningarnas styrka försvagas och välfärdssystemet vittrar sönder genom samma globala strukturomvandlingar? Och vad händer när de sveper genom länder där välfärdssystem och fackliga rättigheter är obefintliga?
Den här inkonsekvensen blir alltmer tydlig. Men det innebär inte – och här cyklar Zaremba ut i den nyliberala öknen – att Byggnads gjorde fel i Vaxholm. Det som behövs är inte urholkning av möjligheterna att ta till stridsåtgärder på nationell nivå, utan stärkta möjligheter att agera över gränserna. Och betydligt mer engagemang för att förändra inriktning och regelverk i EU och globalt. När Zaremba tog till orda igen (DN 9/12) hävdar han att han egentligen velat peka på LO:s bristande engagemang för papperslösa. Det ligger mycket i den kritiken. Men Vaxholmskonflikten handlar inte om papperslösa – utan i klartext om företagsledd globalisering.
Kanske är det inte så konstigt att Zaremba landar i en nidbild av Byggnads och den svenska modellen. Båda förtjänar säkert en känga. Men då bör den träffa rätt, och slå i rätt riktning.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss