Om facken i öst själva får välja

När DN Kultur inledde Maciej Zarembas uppmärksammade mastodontserie om den polske rörmokaren läste jag först med spänning. Zaremba har en förmåga att gräva där det bränns.
Men resultatet är en flopp. Texterna är effektiva och färgstarka, men det hjälps inte: Zaremba duckar för kärnfrågorna och utelämnar gång på gång fakta som inte passar.
Artikelseriens huvudsakliga – och enda – avslöjande är att Byggettan under Vaxholmskonflikten ska ha ställt orimliga lönekrav för att gå med på kollektivavtal och därmed brutit mot ”svenska spelregler”. Det är kring detta scoop Zaremba bygger sin tes: att den svenska modellen med kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter i stället för lagstadgad minimilön utnyttjas av Byggnads för att sparka ut utländska företag, och att det lettiska företaget Laval fått klä skott för svenska fackföreningars protektionism och maktfasoner.
Det första problemet handlar om beskrivningen av Laval och dess före detta dotterbolag Baltic AB. Eller snarare avsaknaden av beskrivning. Zaremba påtalar att Laval kan ha begått fel, men menar att detta inte har med saken att göra och lämnar därefter företaget och dess förehavanden därhän. Därmed utelämnas att de lettiska byggjobbarna de facto inte fick den lön som förespeglades av Lavals ledning – och som angavs i de avtal Laval tecknade med det lettiska byggfacket LCA. Tidningen Byggnadsarbetaren kunde tidigt visa att avtalen enbart användes som dubbel bokföring. Mot utlovade 90 kr i timmen erhöll byggjobbarna ungefär 35 kronor. Detta har naturligtvis i högsta grad med saken att göra – av den enkla anledning att debattens kärnfråga handlar om lönedumpning och Byggnads möjligheter att vidta stridsåtgärder.
Zaremba nämner heller inte att Laval varit verksamt i Sverige redan innan Vaxholmskonflikten. Sommaren 2003 genomförde Baltic AB arbeten vid Birkaskolan på Ekerö – och tecknade då ett hängavtal med Byggnads. Varför är det intressant? Jo, det innebär dels att Laval kände till innehållet i Byggnads avtal, dels att företaget år 2003 kunde betala de kostnader som ett svenskt avtal innebär – men som man ett år senare hävdade var orimliga.
Laval borde hur som helst haft god information om Byggnads avtal. Företaget företräddes i de lokala förhandlingarna med Byggettan av Anders Elmér – en av Sveriges skickligaste och dyraste arbetsrättsjurister, på 1970-talet förbundsjurist på LO, numera genom sin advokatbyrå Elmzell ofta företrädare för arbetsgivare och starkt fientlig till de svenska fackens ställning. På Svenskt Näringslivs hemsida förklarar Elmér att han är kritisk till ”fackens möjlighet att ta till stridsåtgärder mot företag som inte vill ansluta sig till kollektivavtalen”. Han går därefter rakt på pudelns kärna: ”EG-reglerna bygger på att företagen ska kunna konkurrera med lägre löner. Låglöneländerna ska kunna utnyttja att de har lägre lön.”
Byggettans lokale ombudsman är måhända så fyrkantig som Zaremba beskriver. Men framför allt är han knappast lika slängd i EG-rätt som Anders Elmér. När Elmér i de avslutande lokala förhandlingarna såg till att föra Byggettans löneanspråk á 145 kronor till protokollet – och Laval dagen innan sett till att få till stånd ett lettiskt avtal – så visste han vad han gjorde: här fanns ett pilotfall att driva på EU-nivå.
Sådana avsikter är naturligtvis svåra att bevisa; Elmér förnekar dem bestämt (DN Kultur 6/12). Men ju fler pusselbitar som läggs, desto mer komplicerad blir den svartvita bild Zaremba tecknar.
Om några framstår som brickor i ett spel så är det – förutom de lettiska byggjobbarna – Byggnads och dess lettiska motsvarighet.

Hur var det då med Zarembas egentliga scoop – påståendet att Byggnads ställde ett ”löneultimatum” och ”bröt mot svenska spelregler (först avtal, sedan löneförhandling)”? Kurt Junesjö, rutinerad arbetsrättsjurist, kallar det helt sonika för ”kvalificerat nonsens”.
Laval hade enligt Junesjö två möjligheter. Antingen kunde de gå in i det svenska arbetsgivarförbundet och på så sätt direkt erhållit fredsplikt och kollektivavtal, i detta fall med 109 kronor i minimilön plus ackord. Alternativen vore en överenskommelse om tidlön. Det är här siffrorna Byggettan påtalade kommer in i bilden. 145 kronor var totalsnittet i Stockholmsregionen. För betong- och träarbetare låg det på 160 kronor. NCC:s byggjobbare, som tog över efter konflikten, fick ut 163 kronor.
Eller så kunde Laval gå in i fria förhandlingar. Det var det företaget valde att göra. Det innebär – i motsats till vad Zaremba hävdar – att arbetstagarparten i praktiken kan ställa vilka krav som helst för att teckna kollektivavtal, så länge kraven inte strider mot lag och god sed – vilket de knappast gör om man begär snittlönen i Stockholmsregionen.
– Sedan kan detta möjligen komma i konflikt med EG-rätten, vilket för närvarande är ytterst ovisst. Det var därför Anders Elmér såg till att få in det i protokollet, menar Junesjö.
Så långt det påstådda scoopet. Det förekom inget brott mot ”svenska spelregler” – möjligen ett klumpigt agerande från Byggnads sida gentemot en slipad advokat.
Resten av Zarembas artikelserie handlar mer om en allmän ambition att klä av nationell självgodhet, ge svensk fackföreningsrörelse en känga och vända upp-och-ned på klichébilden av migrerande arbetare från öst som hjälplösa offer. Zaremba intervjuar arbetsmigranter från EU:s nya medlemsländer. Väsentliga och välbehövliga berättelser. Men kärnfrågorna om lönedumpning, om företagsledd globalisering och fackliga rättigheter och om EU-kommissionens förslag till tjänstedirektiv undviks konsekvent.
Globaliseringens problem framstår till slut som något unikt svensk, bottnande i unken självgodhet, rasism, sexturism och LO:s allmänna fördärv. Beskrivningen liknar den konservativa bild som ofta gör sig gällande: Globaliseringens baksidor är protektionistiskt gnäll från privilegierade arbetare i den rika världen. I den övriga världen hyllas utvecklingen av allt och alla.

Är det så? Vad säger till exempel Östeuropas fackföreningsrörelse? Det är svårt att utläsa. I Zarembas artikelserie – liksom i hela debatten om social dumpning – lyser den med sin frånvaro. Det verkar inte finnas några organiserade arbetare i EU:s nya medlemsländer. Zaremba besöker visserligen polska Solidaritet, men enbart för att låta dess internationelle sekreterare Andrzej Adamczyk kommentera hans egen nidbild av Byggnads. I förbifarten hävdas också att det lettiska byggfacket LCA befinner sig på kollisionskurs med Byggnads och svensk fackföreningsrörelse.
Det stämmer inte. Förvisso spelades LCA genom avtalen med Laval ut mot Byggnads. Och när LCA:s ordförande Mara Tomsone besökte Stockholm under konflikten – för ett möte med Byggnads – beklagade hon att problemen inte kunde lösas vid förhandlingsbordet.
Men innebär det att LCA stod på Lavals sida och betraktar den svenska modellen som orättfärdig? I januari 2005 kontaktade jag det lettiska facket, just för att reda ut liknande påståenden i svenska nyhetsmedier.
– Oenigheten är ett missförstånd, förklarade Agnese Puntuza i LCA.
Att konflikten i Lettland uppmärksammats i allt från dagstidningar till soffprogram på teve var enligt Puntuza korrekt, liksom att den lettiska mediebilden av Byggnads varit påtagligt negativ.
– Lettiska medier är negativa till fackföreningar i allmänhet, tillade Puntuza.
Hur hade LCA:s medlemmar själva betraktat konflikten?
– Det har funnits ett stort intresse. De flesta har stött de svenska ståndpunkterna och också velat veta mer om hur konflikten kan komma att lösas, berättade Puntuza. För säkerhets skull skickade också LCA:s ordförande Mara Tomsone ett skriftligt dokument för att få saken utagerad: ”Det finns inga oenigheter mellan det lettiska byggfacket och Byggnads.”
Ska man tro Puntuza och Tomsone så stödjer alltså LCA det svenska fackets positioner. Varför – när det hela slutade med hemresa för de lettiska arbetarna?
– Att lönenivåerna pressas ner i Sverige leder inte till högre löner i Lettland. Tvärtom. Om lettiska arbetare i Sverige får lettiska löner så kommer vitryska arbetare i Lettland få vitryska löner. Det är inte särskilt bra för vår arbetsmarknad. Det viktiga är att bibehålla dagens välfärdsnivåer och försöka lyfta dem – inte tvärtom. Det är den enda logik jag kan se i allt det här, avslutar Puntuza.
Se där ett perspektiv som fallit bort. Det förekommer – hör och häpna – social dumpning också i Östeuropa, ja, faktiskt över hela världen. Det är bara det att problemen där ofta är så mycket tuffare än i Sverige, fackföreningar och arbetsrätt så mycket svagare, attackerna från företag och stat hårdare. Den gråa och svarta arbetsmarknaden är desto större. Inte minst i Lettland
– det land som i dag har EU:s lägsta lagstadgade minimilön.

Så förvisso har Zaremba rätt: i Sverige tampas vi ur ett globalt perspektiv med lyxproblem. Men är det Byggnads och den svenska modellen som är problemet? I somras ställde jag samma frågor om social dumpning, EU:s tjänstedirektiv och det havererade förslaget till EU-konstitution till samtliga landsorganisationer i EU:s nya medlemsländer. Svaren och analyserna varierar. Men det finns några påtagliga – och för somliga kanske överraskande – slutsatser.
Samtliga landsorganisationer kritiserar till exempel EU-kommissionens förslag till tjänstedirektiv, med samma argument som Västeuropas fackföreningsrörelse: det öppnar dörren för social dumpning. Ursprungslandsprincipen måste bort, kollektivavtal och arbetsrätt undantas liksom, enligt flera av landsorganisationerna, gemensamma välfärdstjänster.
– Vi säger, tillsammans med fackföreningar i hela Europa, nej till ursprungslandsprincipen och kräver att arbetsrätt, kollektivavtal och gemensamma välfärdstjänster ska undantas från direktivet, förklarar exempelvis tjeckiska CMKOS internationelle talesman Vladimír Matousek.
Slovenska ZSSS föreföll närmast förnärmade över att jag ens frågade:
– Till skillnad från den slovenska regeringen är vi övertygade om att tjänstedirektivet kommer att leda till social dumpning. Ursprungslandsprincipen måste bort. I våras deltog 150 medlemmar i ZSSS i den europeiska fackföreningsrörelsens demonstration mot tjänstedirektivet i Bryssel, säger Pavle Vrhovec i organisationens ledning.
I redogörelserna från de olika landsorganisationerna beskrivs en situation där minimilöner hålls nere och pressen att urholka fackliga rättigheter och sociala trygghetssystem ökar – inte minst från ländernas egna regeringar. Allt för att bättra sig i den globala konkurrensen. I länder som Polen och Lettland påtalas omfattande problem med en svällande gråsvart arbetsmarknad.
– Det här är ett jätteproblem i Polen. Det handlar om flera hundratusen människor, de flesta från Vitryssland och Ukraina, konstaterar Solidaritets internationelle sekreterare Andrzej Adamczyk.
– Det finns två grundorsaker till det här. Dels den svåra sociala situationen i de länder de här arbetarna kommer från, dels det faktum att arbetsgivare är villiga att exploatera situationen. Vi kan inte fördöma de som försöker förbättra sin levnadssituation. Men vi måste kunna komma åt de arbetsgivare som utnyttjar situationen, menar Ryszard Lepik i den andra polska landsorganisationen OPZZ.
När det gäller EU går meningarna isär. Grundinställningen till medlemskapet är positiv; EU betraktas som en garant för att slutgiltigt förflytta länderna ur det forna östblockets moras. Samtidigt har man svårt att ännu se några ekonomiska fördelar. När det gäller EU-konstitutionen delar organisationerna Europafackets ståndpunkt – att förslaget hade flera brister, men att det förmodligen var det bästa som kunde uppnås. Samtidigt har man förståelse för exempelvis franska fackföreningars uppslutning på nej-sidan.
– För oss i Slovakien, som har en ultraliberal regering, kan konstitutionen utgöra en viss garanti mot att våra sociala rättigheter urvattnas helt. Men samtidigt vet vi att konstitutionsförslaget ger betydligt mindre garantier för våra franska och holländska kollegor jämfört med deras nationella lagstiftningar. Därför förstår vi dem, säger Svetlana Valigurska i slovenska KOZ SR:s internationella avdelning.

Se också där en annorlunda bild än den som tonar fram – eller snarare saknas – i Zarembas artikelserie. Någon kollisionskurs mellan de östeuropeiska fackföreningarna och Byggnads är svår att skönja.
Om något är slående så är det snarast att de europeiska fackföreningarna trevande tycks börja agera gemensamt – som i fallet med EU:s tjänstedirektiv. Och det är till slut
på denna punkt man kan instämma
i Zarembas kritik: svensk fackföreningsrörelse har i det längsta fortsatt att arbeta från en nationell horisont. När fackliga protester mot WTO och företagsledd globalisering vuxit i världens utvecklingsländer har LO lojt tittat bort. Frihandel på storföretagens villkor är okej – så länge den svenska modellen kan hållas intakt.
Detta är också alltjämt den svenska socialdemokratins position. Frihandel och global konkurrens är bra; det är bra med strukturomvandling – så länge det finns starka fackföreningar och ett omfattande välfärdsystem. Men när fackföreningarnas styrka försvagas och välfärdssystemet vittrar sönder genom samma globala strukturomvandlingar? Och vad händer när de sveper genom länder där välfärdssystem och fackliga rättigheter är obefintliga?
Den här inkonsekvensen blir alltmer tydlig. Men det innebär inte – och här cyklar Zaremba ut i den nyliberala öknen – att Byggnads gjorde fel i Vaxholm. Det som behövs är inte urholkning av möjligheterna att ta till stridsåtgärder på nationell nivå, utan stärkta möjligheter att agera över gränserna. Och betydligt mer engagemang för att förändra inriktning och regelverk i EU och globalt. När Zaremba tog till orda igen (DN 9/12) hävdar han att han egentligen velat peka på LO:s bristande engagemang för papperslösa. Det ligger mycket i den kritiken. Men Vaxholmskonflikten handlar inte om papperslösa – utan i klartext om företagsledd globalisering.
Kanske är det inte så konstigt att Zaremba landar i en nidbild av Byggnads och den svenska modellen. Båda förtjänar säkert en känga. Men då bör den träffa rätt, och slå i rätt riktning.

Publicerad Uppdaterad
18 hours sedan
Klasskamp Tomas Josepsson Vem ska göra revolution replik
Tomas Josefsson konstaterar att klass är den förenande faktorn. Foto: Wikimedia Commons, Privat

Replik: Revolutionär borgarunge är arbetar­klassens värsta fiende

Arbetarklassens värsta fiende är “borgarungen som drömmer om revolutionen“. Tomas Josefsson reflekterar över sin egen arbetarbakgrund i en replik till Catrin Lundströms text ”Vem ska göra revolution?” och konstaterar att det är klass som förenar – inte nationalitet.

Jag är själv sprungen ur den vita svenska egendomslösa arbetarklassen, de som hade sina rötter i torpare, jordbruks- och skogsarbetare, tjänstefolk och senare statare. De vars tillvaro förändrades totalt efter andra världskriget i och med arbetarrörelsens framväxt genom SAP, fackföreningar, kooperationen, egnahemsrörelsen och folkhemshus i förorten.

Mina föräldrar fick betald yrkesskola och gick, liksom far- och morföräldrar, enbart en sjuårig folkskola. De första högskolepoängen togs först i min generation, av kusiner födda på 60- och 70-talet. Jag delar historia med den anonyma massan av majoritetssvenskar, men också de flesta arbetskraftsinvandrare från liknande bakgrund i sina respektive länder. De som växte upp utan ekonomiskt och kulturellt kapital men en stark patos för sin egna klass och en yrkesstolthet (lyssnartips årets sommarvärd Anna Brandenberg).

Resan från arbetarbakgrunden

Denna “blue-collar“ bakgrund gjorde jag allt för att slå mig loss från i min längtan av att se mer, lära mer, leva mer. Att resa från det obetydliga industrisamhället till Stockholms innerstad och rätt in i en krets av likasinnade frihetliga vänstermänniskor, punkare, yippie-hippies, husockupanter, aktivister och anarkister på flykt från diktaturer i Sydamerika.

Det blev en oväntad klassresa. Vi tänkte, tyckte och drömde likadant men kom från helt olika världar. Mina nya vänners bakgrund var inte som det stod efter min släkts namn i telefonkatalogen. Verkstadsmekaniker (pappa), skogshuggare, betongarbetare (farfar), vägarbetare (morfar), vårdbiträde, lärarassistent (mamma), hemtjänstbiträde, (mammas systrar), träindustriarbetare (farmor), jordbruksarbetare (mormor). De var diplomater, överläkare, intendenter eller bara filosofie licentiat.

Min stolta socialdemokrat till far följde arbetarrörelsen in i döden. KF, OK, ABF, metallarbetaren, Sparbanken, Folksam, Östra Småland, Vi-tidningen och till sist dess egen begravningsbyrå Fonus.

Han hade ingenting till övers för centerpartister (läs bönder, de som ägde andra människors liv och äger allt du ser runtomkring dig) och moderater (läs rika människor, de som äger makten över din lön, dina förmåner och dina rättigheter). Akademiker och kommunister drog han över samma kam. I hans värld var de raka motsatsen till arbetare, de som romantiserar om arbetarklassen, de som fått det mesta gratis i sin uppväxt. Han levde i en värld utifrån sin bakgrund, sina rötter, sin klass. Det fanns ingen som helst förakt för bildning, tvärtom. Han fick alla tårtbitar fortast i brädspelet Trivial Pursuit oavsett motståndets höga utbildningsnivå.

I denna migrationens tidevarv som följts av krig och fanatisk chauvinism kidnappas den vita arbetarklassen av den religiösa nationalism som västvärldens högerextrema partier just nu erbjuder. Att ställa folkslag mot varandra går som en farsot över världen.

Trots arbetarklassens svek (SD) mot sina egna (S) har jag aldrig tidigare varit så medveten om min egen arbetarklassbakgrund. De obefintliga förutsättningar den givit mig och det jag själv fått kämpa för, erövrat.

En kamp som alltfler måste ta i vårt nya skeva samhälle.

Klass förenar mer än etnisk bakgrund

Jag har också läst mig till att klassbakgrund spelar roll i orten för dig med annan bakgrund än vit svensk. Att du i ”ett särskilt utsatt område” kommer påverkas av strukturell rasism är en sak. En annan långt viktigare är dina föräldrars bakgrund. Om de tillhörde överklassen i Teheran eller var politiska aktivister med akademisk bakgrund i Turkiet spelar roll. Till skillnad från att bara vara arbetskraftsinvandrare från Grekland. När jag läser Alexandra Pascalidos texter om klass skulle de lika gärna kunna utgå från min far om hans far. Likheterna är långt större än skillnaderna i hårfärg och språk.

I min värld är det den unge poeten som är problemet för arbetarklassen. Han får stå som symbol för borgarungen som drömmer om revolutionen: Proggaren, revolutionsromantikern.

När ABBA-Björn inledde Almedalsveckan med ett brandtal för demokratin som är under hot av högerextrema krafter tänkte jag; Hur kommer det sig att själva arketypen för kapitalismen och ondskan under 70-talet i dag står kvar på någon slags barrikad för vänsteridéer? 

ABBA-Benny finansierar Feministiskt initiativ och fria teatergrupper. ABBA-Björn är militant aktivist för modern humanism mot reaktionär religiositet. Alla kommer från något enklare förhållanden än låt oss säga Hoola Bandoolas överklassättade Afzelius, Skytte och Wiehe. Agneta och Björns föräldrar var avdelningschefer respektive kassörska och butiksbiträde. Både Annifrid och Benny växte upp i det S-märkta sociala ingenjörskonstens Vällingby.

Avslutar med ett utdrag från en intervju med Roland Gift från det brittiska bandet Five Young Cannibal:

””We can get hung up on identity,” he considers. ”I’m half-white, half-black. So what? We all do the same things.” He recounts an incident in childhood, when he and some Irish mates, the Magees, strayed into a posher area and encountered two children, dressed up with shiny shoes. ”We looked at each other through the gate, and they were mixed-race too, but I knew I had more in common with the Magees, who were white, than with those kids. Their father ushered them away from us. So it’s not race. It’s class. It’s always class.”“

Tomas Josefsson, fd frilansfotograf för tidningen Arbetaren

Publicerad Uppdaterad
19 hours sedan
Johan Forssell Svåra samtal
I samband med Expos avslöjande om att Migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist, meddelande ministern att han haft svåra samtal med en ”15-åring, som precis har fyllt 16”. Bild: Toivo Jokkala

Svåra samtal: Ministern och nazistsonen

Det har gått två veckor sedan det kom till allmän kännedom att Sveriges migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist. Toivo Jokkala tecknar ministerns ”svåra samtal” med nazistsonen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Dagens ETC smutskastar Greta Thunberg om Gaza
ETC:s rapportering spär på misstron mot de som protesterar mot det pågående folkmordet i Gaza, menar Johan Apel Röstlund. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Axel Green och skärmdump

ETC:s ”nyhet” om Greta är skamlöst cynisk


När tidningen Dagens ETC i veckan publicerar en fullständig ickenyhet till artikel om Greta Thunberg står redaktionsledningen för sommarens hittills värsta magplask. Ett fritt fall i bottenlös cynism, jakt på uppmärksamhet och ljusskygga ryggdunk, skriver Johan Apel Röstlund.

Någonstans måste det finnas en gräns. Tidningsarbete och journalistik går fort och tempot är ofta högt. Det kan lätt bli fel, som i alla andra branscher. Därför finns det redaktörer och ansvariga utgivare. Några med både förmåga, funktion och förståelse för att ibland dra i handbromsen när en idé skruvats för långt. 

Nu har det dock brustit ordentligt för en tidning som inte sällan och rätt så malligt klappar sig själva för bröstet. ETC är ibland fullständigt lysande med många duktiga reportrar. De blandar tunga avslöjanden med en tyvärr ofta otydlig ledarlinje där fingrarna många gånger tycks hållas upp i luften för att känna åt vilket håll det blåser. Uppfriskande ibland, men också stundtals sorgligt naivt.

”Här poserar Greta med diplom från Hamas-vurmare” är rubriken som gett hundratals kommentarer i sociala medier. En snackis helt enkelt och det visste naturligtvis den ansvariga redaktören att det skulle bli med hjälp av de laddade orden. Nyhetsvärde däremot? Not so much.

Två män och ett diplom-selfie med Greta

På en bild (den ska vara tagen den 14 juni i samband med en av många propalestinska demonstrationer i Stockholm) syns två män posera bredvid den världskända klimat- och människorättsaktivisten Greta Thunberg. De håller upp något som ser ut som ett diplom. Ett av förmodligen tiotusentals fotografier där människor vill synas tillsammans med Greta, som vid detta tillfälle är nyligen hemkommen från det uppmärksammade försöket att bryta Israels terrorblockad mot Gaza.

Enligt ETC har männen på bilden någon slags luddig koppling till en organisation som stödjer Hamas.

– Jag höll tal och sen var det någon som la ett diplom i min hand. Det är det enda jag vet. Det var väldigt mycket de dagarna, säger en uppenbart irriterad Greta Thunberg till ETC och förklarar vidare att: ”Om ni hade någon aning om hur många gånger om dagen folk tar bilder med mig och ofta lägger saker i mina händer eller bredvid mig utan mitt godkännande hade ni sett saken på ett helt annat sätt. Det viktigaste här är att tidningar som vissa ser som progressiva sjunker till den här nivån i sin journalistik när det pågår ett folkmord.”

Word. För det är just där det brister. Bilden är en fullständig ickenyhet och spär bara på misstron mot de människor som sedan slakten i Gaza inleddes modigt protesterar mot folkmordet och det pågående svältkriget.

Alla redaktioner gör naturligtvis sina egna val, men att ingen ansvarig redaktör på ETC stoppade haveriet till publicering är häpnadsväckande illa.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Erik Helgeson är lättad efter Arbetsdomstolens, AD:s, beslut om att upphäva hans uppsägning. Foto: Vendela Engström

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.

– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.

Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.

Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.

Helgeson anställd fram tills fallet avgörs

Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.

AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.

Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda. 

Publicerad
1 week sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
En skyld där det står Migrationsverket till vänster och ett foto på Migrationsverkets presschef til höger.
Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket, i en replik till Margareta Lundgren med anledning av insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”. Foto: Johan Nilsson/TT, Jonas Holmqvist

Replik: Att sitta i förvar är inget straff

”Att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning”, skriver Jesper Tengroth, Migrationsverkets presschef i en replik på insändaren ”Hellre fången än förvarstagen”.

I en insändare i Arbetaren (2/7) skriver Margareta Lundgren att en person som är förvarstagen och vistas på något av Migrationsverkets förvar straffas hårdare än en brottsdömd person som sitter i fängelse. ”Stoppa straffet mot de som inte begår något brott”, skriver hon.

Men att vara förvarstagen är inte ett straff, det är det sista steget i en lång trappa när en person fått ett beslut om utvisning av Migrationsverket, migrationsdomstolarna eller Migrationsöverdomstolen och vägrar att följa det. Beslut om att ta en person i förvar kan fattas antingen av oss på Migrationsverket eller av Polismyndigheten och får (med nuvarande lagstiftning) inte överstiga 365 dagar.

Margareta Lundgren har rätt i att det inte finns några möjligheter till exempelvis studier på förvaren. Till skillnad mot Kriminalvården har inte Migrationsverket något uppdrag att anpassa den förvarstagne till livet efter muck. Vårt uppdrag är att genom samtal motivera den förvarstagne att frivilligt återvända hem. Men viss typ av sysselsättning finns (utöver möjligheten till fysisk träning). Särskilt avdelad personal är anställd för att skapa olika typer av aktiviteter och den övriga personalen på alla våra sex förvar runt om i landet jobbar också hårt med att göra vistelsen på förvaret dräglig – för det är tufft att vara frihetsberövad.

Utlänningslagen reglerar förvarstagande 

Av Margareta Lundgrens text framstår det som om själva utvisningarna sedan sker plötsligt. Det stämmer inte. I majoriteten av fallen vet personen i god tid om när det är dags att resa hem. I vissa undantagsfall meddelas personen inte i förväg men då beror det på säkerhetsskäl som att det finns indikationer på att personen kommer motsätta sig sin utvisning eller risk för fritagningsförsök på flygplatsen.

Möjligheten att ta en person i förvar regleras i utlänningslagen. Där framgår också vilka kriterierna är för att en person ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Bevisbördan ligger hos den enskilde som måste göra sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Föreligger skyddsbehov kommer personen få uppehållstillstånd i Sverige, annars förväntas man återvända – självmant eller med tvång. Det har riksdagen och – i förlängningen – det svenska folket bestämt. Utlänningslagen gäller, precis som all annan lagstiftning, alltså oavsett om du själv vill det eller inte.

Om Margareta Lundgren, eller någon annan, vill att lagstiftningen kring rätten till uppehållstillstånd eller bestämmelserna kring förvar ska förändras och bli striktare eller generösare, är det till riksdagens partier hon ska vända sig.

Jesper Tengroth, presschef Migrationsverket

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sveriges museum om Förintelsen
Arbetaren figurerar på utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Arbetaren teg inte inte om det nazistiska Tysklands brott. Foto: Robin Bäckman/TT, Josephine Askegård

Svensk press under Nazi­tysklands censurkrav

Sveriges museum om Förintelsen berättar i sin utställning Svart på vitt om hur den svenska pressen agerade under den nazistiska regimen 1933 till sammanbrottet 1945.

Redan före den 30 januari 1933, då Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) vann envälde och dess ledare Adolf Hitler utnämndes till tysk rikskansler, började demoniseringen av judar, andra minoriteter, och motståndare till våldet från de fascistiska strömningarna. Efter valet formerades hatretoriken, inskränkningarna och förföljelserna omedelbart i lag och praktik. Koncentrationsläger inrättades för oppositionella och andra obekväma redan samma år.

Detta var förstås ingenting som undgick tyskarna eller besökare i landet. Tyskland var ett land som Sverige stod nära och svenskar, som läste tyska i skolan, turistade gärna där. I många svenska fotoalbum från tiden finns bilder från semesterveckor med kultur i de gamla fina städerna, härliga bad vid de vackra stränderna, och vandringar i skogar och berg. Men resenärerna fick också med sig minnen av stöveltramp och grupper av män i bruna skjortor och koppel som gav sig på människor öppet på gatan. Utan facit i hand var det förstås lättare att missa det som landet och världen stod inför, trots att Hitler öppet deklarerade sina planer.

Ändå kan man förundras över hur lite utrymme fascismens frammarsch fick i svensk media. Inte minst efter 1939 då land efter land snabbt inordnades i diktaturen, med lagar som institutionaliserade våldet. I många fall minskade i stället den kritiska rapporteringen – fram till att nederlaget var nära.

Från utställningen Svart på vitt på Sveriges museum om Förintelsen. Journalisten Barbro Alving, som rapporterat från Spanska inbördeskriget skrev om vad som skedde i Tyskland, bland annat om olympiaden som hölls i Berlin i augusti 1936 där Sverige deltog. Foto: Ola Myrin, SHM/ Sveriges museum om Förintelsen

Tidningen Arbetaren tillhörde de som tidigt lade ihop enskilda händelser, analyserade dem och varnade för vad de berättade om: En snar och förskräckande framtid. Rapporteringen och distribueringen av tidningen fortsatte envetet under 1930- och 1940-talet, trots den censur och begränsning av spridningen som infördes så småningom.

Sveriges museum om Förintelsen, som tillfälligt huserar i Bonniers konsthallsbyggnad i Stockholm, berättar i sin tillfälliga utställning Svart på vitt, om hur pressen hanterade utvecklingen i Tyskland, och så småningom i de ockuperade länderna. Svensk press följde med i vad som hände, men viljan att se klart på vad som hände varierade stort. De tyska myndigheterna var också noga med censuren, det var belagt med dödsstraff att informera omvärlden om de brott som begicks i landet.

Tog tydlig ställning

Arbetaren, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Trots Allt!, var de tre mest omtalade Svenska publikationerna som redan från början tog tydlig ställning och varnade för Tysklands nationella och internationellt hotande politik. De beskrev den i termer av våld och fascism, och rapporterade om hur judehatet ökade bland landets högerkrafter. 

Det offentliga Tyskland förändrades snabbt. Marginaliseringen av judar var bland det första som hände – bostäder, läkarvård, offentliga platser, affärsrörelser, kultur – i allt blev judar en andra rangens medborgare, och knappt det. Judiska barn avskiljdes från sina kamrater, genom att tvingas till särskilda skolor. Hitlers och andra företrädare för partiets tal innehöll förtal och demonisering av judar som grupp. Icke-judiska tyska barn tvingades in i nazistiska ungdomsrörelser.

Arbetaren teg inte om det nazistiska Tysklands brott, eller om hur även många svenskar sympatiserade med dem. Artikeln är från 1933.

1935 instiftades Nürnbergslagarna, som syftade till ”det judiska folkets politiska och biologiska avskiljande från det tyska folket”. Judar fick inte arbeta på vissa arbetsplatser, och inte arbeta fackligt. Giftermål mellan judar och ickejudiska tyskar blev förbjudet.

Utställningen rör sig kronologiskt både genom de stora händelserna i det offentliga Tyskland, diplomatin mellan landet och Sverige, och hur pressen skrev. Den berättar också om några av de svenska aktörerna inom, politik, media och kultur.

Amelie Posse, grundare av den antinazistiska motståndsorganisationen Tisdagsklubben, var en av dem. Hon hamnade liksom de andra medlemmarna på tyska listor över ”opålitliga svenskar”. Mia Leche var journalist med Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning som huvudorgan till exempel två kvinnor som skrev och agerade, inte minst mot den ökande svenska propagandan mot judar.

Det fanns en starkt kritisk agitation i syndikalistiska kretsar mot Nazityskland, inte minst kring Arbetaren, som saknas här; personer som Albert Jensen, Arbetarens chefredaktör 1928–1950, Karin Boye som besökte Tyskland flera gånger under 1930-talet, och Harry Martinson med flera författare och agiterande skribenter som hade kunnat få plats. Dessa ordnade soaréer och andra agitationsmöten och reste också till det ockuperade Danmark för hemliga möten, och hjälpte också till att sprida texter av författare i de ockuperade länderna, till omvärlden. 

Men i stort är det intressant att just mediernas hantering av Nazityskland och senare världskriget är i totalt fokus. Det blir tydligt hur svårt det faktiskt kunde vara att förstå den stora helhetsbilden i realtid, inte minst med tanke på hur i princip all information måste ske mun till mun eller transporteras på papper eller filmer per tåg. Många av Arbetarens skarpa och agitatoriska artiklar finns bland den stora mängd exempel på vad som skrevs vid tiden. Och här finns också exempel på motsatsen i både stora och mindre publikationer.

Förföljelsen av judar var inte dold

Redan i novenber 1933 rapporterade Arbetaren om nyuppförda koncentrationsläger i Tyskland.

Kristallnatten genomfördes som organiserad manifestation natten mellan den 9 och 10 november 1938, då affärer, bostäder och synagogor slogs sönder eller sattes i brand och människor attackerades öppet, misshandlades, mördades eller skickades till koncentrationsläger.

Från 1939 började tvånget för judar att bära en gul stjärna på bröstet – Reinhard Heydrich, chef för nazitysklands säkerhetsministerium såg det som ett sätt att uppmana hela det tyska folket att delta i identifikation och förföljelse av judar.   

Inget av detta var hemligt för tyska folket. Våldet på gatan och på arbetsplatser, i skolan och i huset där man bodde blev vardag. Sympatiserade man inte höll man tyst, av rädsla.

Efter invasionen av Polen 1939 förlades dödsläger i det ockuperade landets östra delar, där miljoner människor mördades i industriell form och skala: Auschwitz-Birkenau (från 1940), Bełżec (april 1940), Majdanek (oktober 1941), Chełmno (december 1941), Sobibór (mars 1942), och Treblinka (juli 1942) förlades alla i sydöstra Polen.

Efter 1940, då Tyskland ockuperade Norge och Danmark, och trupptransporter tilläts på det svenska järnvägsnätet (en pragmatism som förklarades med att landet ju var neutralt) infördes också censur och begränsningar av hur Nazitysklands våld och annekteringar skulle få beskrivas i svensk press. Tyska nazistledningens klagomål hörsammades ofta. 

Det är faktiskt häpnadsväckande hur till exempel Dagens Nyheter valde att rapportera som om det fanns en rimlighet i vad som hände – så sent som 1941, då Förintelseindustrin var i full gång, citerar tidningen Arthur Greiser, nazistisk riksståthållare i Polen utan att kommentera uttalandet vidare, under rubriken ”Tyskarna ha fått utrymme”, med ingressen ”Planer att sända ytterligare 140 000 familjer till Polen”: ”En av de viktigaste uppgifterna vore, sade Grejer vidare, kampen mot judarna. I Warthegau har man löst judefrågan på annat sätt än på andra stålen: man har icke kört iväg judarna, utan under stram tysk ledning satt dem i produktivt arbete…” 

När insikten kom om att Tyskland var på väg att förlora kriget och makten gick det snabbt för de stora medierna att svänga. Snabbt blev alla antifascister – på ytan.

Utställningen ger också glimtar om hur sympatierna med det nazistiska tankegodset levde vidare, inte så värst långt ner under ytan. Detta, liksom en hel del annat, hade man velat läsa och se mer av, men det snäva ämnesvalet gör att mycket av det saknas här.

Utställningen Svart på vitt är en historielektion över en tid som på många sätt är otäck och svårbegriplig. Inte minst de många jämförelser med dagens ökande extrema krafter och skamlösa gränslöshet vad gäller propaganda och medievalser från politikernas sida väcker känslor och vidare frågor. Men den är inte svår att ta till sig. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I dag har Migrationsverket ungefär 600 förvarsplatser runt om i landet. Foto: Johan Nilsson/TT

Hellre fången än förvarstagen

Det är inget brott att söka asyl, men i praktiken straffas du hårdare på Migrationsverkets förvar än i ett fängelse. Det skriver Margareta Lundgren, psykolog, i en insändare.

Det kom ett meddelande till mitt Whatsapp-konto i dag. Det kom från en ung man, 22 år, i Somalia, en yngling som en gång sökte skydd i vårt land. Jag lärde känna honom på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Tillvaron där är oändligt enformig. Det är på flera sätt värre att sitta på förvaret än att sitta i fängelse. I fängelse kan man jobba eller plugga, det kan man inte på förvaret. I fängelset vet du när du får komma ut, men på förvaret vet du ingenting om din framtid. I fängelse delar man cell med högst en person, medan det på förvaret kan sova sex i ett rum.

Den här unge mannen ville använda tiden till att förkovra sig, så jag bar böcker till honom i ämnen som intresserade honom, bland annat historia. I motsats till i fängelserna finns det inget bibliotek på förvaret. Kort sagt finns där egentligen bara pingis och gymmaskiner att fördriva tiden med.

På förvaren kan man sitta som längst i 365 dagar, om man inte har begått brott. Sista gången jag träffade den här unge mannen var det tre dar kvar tills han måste släppas. Två dagar senare befann han sig plötsligt i Mogadishu. Det var väldigt märkligt, eftersom Somalia är ett av de länder som det inte går att utvisa till, om inte vederbörande åker frivilligt. Det gjorde inte min vän. Skälet till att min vän sökte asyl var att han var rädd att bli tvingad in i Al Shabaab. Det är en begåvad yngling vi har kastat ut. Under sina tre år i frihet i Sverige gick han i skola och lärde sig svenska.

Det meddelande jag fick har jag inte redigerat. Här kommer det: 

Ett år i Mölndals förvar – och en resa mot osäkerhet (26-10-2023 till 25-10-2024) 

Den 26 oktober 2023 blev jag frihetsberövad och placerad i Mölndals förvar – inte för att jag begått ett brott, utan på grund av ett migrationsärende.

De hade möjligheten att utvisa mig omgående, men i stället höll de mig inspärrad i ett helt år, utan dom, utan frihet. Varje dag var en kamp mot ovissheten. Tiden förlorade sin mening. Dagarna gick långsamt, men ändå försvann månaderna och blev som en dimma. Löften om lösningar kom och gick, men ingenting förändrades. Jag blev kvar. Jag blev som en skugga i systemet.

Den 22 oktober 2024 fick jag ett beslut. Inte om frihet, utan om avvisning. Utan att få packa mina saker ordentligt, utan att kunna säga farväl till någon, blev jag – iklädd handfängsel och midjebälte – transporterad från Mölndal till Stockholm. Jag kände mig som en brottsling, trots att mitt enda “brott” var att söka skydd och en bättre framtid.

I Stockholm mötte jag en annan ung man. Vi båda var tysta, med blicken nedslagen. Vi fördes till en speciell transport – ett privatplan, som om vi var farliga kriminella. Varje rörelse övervakades, varje andetag kontrollerades. Flygresan var tung, full av skam och maktlöshet. När vi landade, insåg jag snabbt den brutala verkligheten: Vi hade blivit deporterade till ett land sargat av konflikter, kaos och ständig osäkerhet. Ett land där liv inte var heligt, där framtiden kändes som en omöjlig dröm. De lämnade oss där – utan skydd, utan stöd, utan en chans.

Det var inte bara ett år som togs ifrån mig i förvaret. Det var min tro på mänskligheten, min känsla av värdighet och säkerhet som krossades. Och allt detta – utan att någonsin ha fått en riktig chans att förklara, att försvara, eller ens att förstå varför.

Till slut trodde jag aldrig att landet jag sökte asyl i skulle kunna utsätta mig för så mycket lidande. Men som ett gammalt somaliskt ordspråk säger: “Förvänta dig allt från både människor och vildmark.” Innan allt detta hände trodde jag att européerna respekterade mänskliga rättigheter, att de skyddade den värdighet varje människa har. Men verkligheten blev något helt annat: Jag blev en människa som flydde från kulor, som sedan kastades in i ett orättvist fängelse, och till slut skickades tillbaka till samma kulregn jag en gång flydde ifrån.

Stoppa straffet mot dem som inte begått något brott. Låt rättvisan segra……

Margareta Lundgren, psykolog

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse”, skriver Sunera Sadicali, Maria Sundström, Maryam Al-Azawi och Lorena Delgado Varas i en debattext. Foto: Privat

Global march to Gaza: En marsch utan återvändo

”Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen”. I mitten av juni reste Sunera Sadicali, Lorena Delgado Varas, Maryam Al-Azawi och Maria Sundström till Egypten för att delta i ”Global march to Gaza”. Här rapporterar de om deras upplevelser från aktionen.

”Ickevåld är en vacker form av politisk teater, när du har en publik.”
– Arundhati Roy

Ett citat som förenade oss fyra, på olika vis, men som fångade våra principer och den idealism vi delar. Fångar citatet pacifistiskt aktivism i väst? Att det enda vi har att tillgå: att använda våra kroppar som ett bälte som markerar en gräns? Kanske fångar citatet hur våra kroppar agerar som barrikader och som ett skrik i protest? 

Vi lämnade våra hektiska liv för drygt en vecka. Vi valde att säga: Nu räcker det. Vårt mål var att resa oss, höja rösten och ge mening åt den ilska som efter snart två år av debatter, aktioner och demonstrationer försökt att väcka våra samhällen.

Därför deltog vi i Global march to Gaza

När vi beslutade oss för att delta i March to Gaza (MTG), gjorde vi det i en önskan att vara en del av en rörelse som ville ta ett steg till, göra barbariet synligt, men den här gången så nära Gaza som möjligt, nära det som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i oregelbundna, smärtfyllda hjärtslag och förblöder för varje minut som går.

Vi ville marschera dit, känna den pulsen, vi ville genom vår närvaro, tillsammans med tusentals andra, försöka stoppa det folkmord som pågått sedan oktober 2023, och häva den blockad som i 77 år kvävt livet. Vi är inga hjältar, inga frälsare, och vi visste att uppdraget nästintill var omöjligt. På förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, med hänsyn till den egyptiska militären, förhållandena i Sinaiöknen och sionisternas okontrollerade våldsanvändning. Men att stanna hemma kändes svårare än att åka.

Målet var att korsa öknen vid Al-Arish och nå Rafah, ett försök att tvinga upp gränsövergången för att få in den mest grundläggande humanitära hjälpen. Målet var att använda våra kroppar som en protest mot en passiv och servil omvärld. Bilderna av barn utan armar och ben, kroppar söndertrasade av svält, barns skrik när de säger adjö till sina föräldrar och otänkbara tortyrscener – allt detta fanns i våra tankar, och lämnade inget utrymme för tvekan.

Redan dagen innan den massiva ankomsten av MTG-deltagare, torsdag 12 juni, började egyptiska myndigheter deportera våra kamrater. Gripandena skedde utan förklaring och följdes av beslagtagna pass samt massiv polisnärvaro i hela staden. Över 500 personer skulle deporteras, och 200 gripas. MTG ändrade i sista sekunden planerna och uppmanade oss att ta oss till Ismailia, en bit närmare Al-Arish. Men då var säkerhetsstyrkorna redan uppställda vid tre olika vägspärrar på vägen dit.

Demonstration mot gripanden av aktivister

Vi, från den svenska delegationen, nådde den andra vägspärren innan egyptisk ordningsmakt tvingade oss att vända tillbaka till Kairo. Vi deltog i den spontana demonstration som uppstod efter gripandena och polisvåldet.

Väl tillbaka i Kairo valde vi mellan flera hotell på måfå, varav vi valde att bo på ett av dem. Trots flertalet bokningar blev vi konfronterade när vi anlände. En säkerhetspolis hotade oss med gripanden och förklarade att vi utgjorde ett hot mot Egyptens nationella säkerhet. Under flera dagar blev vi förföljda, våra samtal spelades in, vi tvingades anta roller av turister och säkerhetspolisen flyttade in i ett rum intill våra. Utanför hotellet stod en polisbil 24 timmar om dagen.

Vi var fyra kvinnor i gruppen, bland oss en svensk riksdagsledamot. Under uppdrag att officiellt besöka och representera kunde vi fylla resterande tid med meningsfulla möten och knyta band till organisationer som stödjer överlevande människor på flykt från folkmordet i Gaza.

Vittnesmål från palestinier som flytt folkmordet

Vi besökte en organisation som hjälper palestinska familjer från Gaza. Genom organisationen fick de skydd, logistik och vård. Vi lyssnade till vittnesmål från över 40 personer. Vittnesmålen innehöll berättelser om förlorade familjer, mördade barn, amputationer, cancer, och bland människorna vi fick äran att lyssna till var också ett barn som blivit blind efter ett bombanfall. Varje vittnesmål bar på en smärta som inte går att fånga i ord. Och ändå, mitt i all denna fasa, förvånades vi av den enorma styrka och motståndskraft hos Gazaborna.

Mellan berättelserna fanns skratt, en enorm längtan efter skratt, vardagliga detaljer, generositet och värme, som från en annan verklighet. Vi besökte två kvinnokollektiv, vi träffade cancerpatienter och den sista dagen mötte vi män som suttit över 23 år som politiska fångar utan åtal.

Alla vi pratade med uttryckte samma djupa längtan: att gränsen till Gaza ska öppnas. De vill alla tillbaka. De föredrar att dö i sitt hemland än att fortsätta överleva i något de beskriver som ett limbo.

Ṣumūd – mer än ett ord

I Egypten lever de instängda under ovärdiga förhållanden, beroende av organisationer som knappt ger dem det mest nödvändiga. De är konstant begränsade i sin rörelsefrihet, ovissheten och oron är konstant, och framför allt är deras hjärtan krossade av avståndet till sina familjer, vänner och grannar som fortfarande kämpar i epicentrumet av folkmordet.

En ung man, vars högra ben amputerades efter en bomb som förstörde hans hem, berättade hur olika organisationer tog med sig proteser som inte ens passade, men att de besökte honom för att fotograferas tillsammans med honom. Han berättade om känslan av att vara exploaterad och manipulerad, men samtidigt bortglömd. 

Många delar hans upplevelse. De känner att världen övergett dem. Men trots allt fortsätter de, deras kärlek till livet driver dem att överleva och återvända, återvända till Gaza, återförenas med sina nära och fortsätta kampen för sitt land. Till slutet.

Allt det här har ett ord som används av det palestinska folket, Ṣumūd, uthållighet och motståndskraft, och det genomsyrade alla berättelser. Vi  är djupt tacksamma över att ha fått möta dessa människor. För ṣumūd är inte bara ett ord, det är ett sätt att leva, det är förmågan att älska sitt land, sin kultur, livet självt, även när allt omkring dem driver mot död. Ṣumūd är det som palestinska folket har praktiserat i över 77 år. Marschen till Gaza var ett steg närmare Gaza, och ett steg närmare vår egen kollektiva befrielse. Ett steg närmare att leva med den Ṣumūd som det palestinska folket lär oss.

Må denna låga tändas i hela världen.

Vi vill passa på att lyfta att det finns en plats för alla i revolutionen

  • Demonstrera (eller möjliggör för andra att delta i demonstrationerna, genom att ge ledighet, sitta barnvakt osv)
  • Synliggör och prata om det som pågår
  • Bojkotta
  • Stötta initiativ med din tid eller pengar
  • Mejla eller tagga en riksdagsledamot
  • Skriv ett medborgarförslag till kommunen eller begär info om upphandlingspolicy och aktuella avtal
  • Bär palestinasjal eller en pin när du går på stan eller hämtar barnen i skolan. Andra får syn på dig och vågar, eller känner sig mindre sårbara
  • Begär information från din bank, försäkringsbolag eller fondförvaltare om innehav i israeliska bolag, vapenindustrin och andra som tjänar på förtrycket av palestinier
  • Ordna en föreläsning, filmkväll, loppis, konsert, föredrag, auktion
  • Stöd en organisation, till exempel Palestinagrupperna

Fler tips och brevmallar finns på https://www.palestinagrupperna.se 
Läs på om bojkott https://bdsmovement.net/

Sunera Sadicali, Health Workers for Palestine, Spanien, Sverige
Lorena Delgado Varas, Folkets Röst, Sverige 
Maryam Al-Azawi, Norrköping för Palestina, Sverige 
Maria Sundström, Rättvisa för Alla, Sverige 

Publicerad