En gång i tiden var det på tal att Turkiet skulle få en tidsplan för inträde i EU. Landet, där militären upprepade gånger och så sent som 1997 aktivt lagt sig i politiken, var två år senare plötsligt på väg mot modernisering och möjligt framtida medlemskap i den europeiska unionen. När det moderata islamistpartiet AKP […]
En gång i tiden var det på tal att Turkiet skulle få en tidsplan för inträde i EU. Landet, där militären upprepade gånger och så sent som 1997 aktivt lagt sig i politiken, var två år senare plötsligt på väg mot modernisering och möjligt framtida medlemskap i den europeiska unionen.
När det moderata islamistpartiet AKP bildades 2001 som ett sätt att hitta nya vägar till politisk representation för islamister i ett land där dessa länge med hänvisning till författningen blockerats från inflytande, sågs de av många i Väst som ytterligare ett exempel på hur Turkiet utvecklades i en positiv riktning.
Recep Tayyip Erdoğans parti utsattes trots sin moderata framtoning även det för försök till förbud, men när det ändå tilläts ställa upp i val blev resultatet en jordskredsseger.
Turkiets unikt höga spärr till parlamentet, 10 procent, innebar att AKP med 34 procent av rösterna kunde dominera politiken totalt.
Förhandlingarna inleddes med EU för tio år sedan, men i dag tror nog få på ett inträde inom överskådlig tid. Sedan smekmånadsperioden under tidigt 00-tal har AKP visat sig vara minst lika maktfullkomliga som sina kemalistiska motståndare inom militär och rättsväsen.
Den stora uppgörelsen med militären inleddes 2008, och ett par år senare var den avslutad. Avspänningen med PKK och den ökade toleransen för kurder i politiken, som kulminerade med HDP:s skräll i valet i maj i år, är bortblåst.
Den föregicks av ansträngningar från AKP att skriva om författningen så att Turkiet får presidentstyre – som Ryssland – i stället för parlamentariskt styre som exempelvis de skandinaviska länderna.
HDP:s inträde i parlamentet stoppade de planerna, men i dag riskerar HDP att drabbas av samma slags förföljelse som AKP och dess olika islamistiska föregångare utsattes för i många år innan valsegern 2002. Tidigare prokurdiska partier förföljdes för övrigt ännu hårdare än islamisterna.
Erdoğan visade sig oförmögen att hantera protesterna i Istanbul och andra storstäder sommaren 2013 med annat än brutalt våld, och nu har regimen med attackerna på PKK och det uppenbara och ogenerade stödet till Islamiska staten, IS, fullständigt släppt spärrarna.
Tanken på turkiskt EU-medlemskap kanske framstod som orealistiska redan från början, men åtföljdes ändå av krav på bland annat avskaffat dödsstraff.
Turkiets medlemskap i Nato, däremot, har aldrig ifrågasatts inom militäralliansen, där många EU-länder ingår. Det gör det inte heller nu, trots att Turkiet mycket snabbt går från rättsstat ”under konstruktion” till de facto diktatur.
Det finns självfallet väldigt många skäl att ha en negativ inställning till Nato, men även de mest inbitna förespråkarna borde – med tanke på hur mycket de brukar säga sig värna om saker som demokrati och yttrandefrihet – inse att även om Nato har inskrivet i sina stadgar att undsätta ett medlemsland som angrips, så kommer varken alliansen eller någon av alla deras mäktiga medlemmar att säga ett ljud om det är den egna regimen som hotar befolkningen i samma land.
Turkiet måste isoleras i alla sammanhang. Res inte dit på semester, köp inte deras varor, kräv bojkott av alla sportevenemang.
Lägg de pengarna på stöd till folket i Rojava i stället, till vapen åt försvarsstyrkorna och till återuppbyggnaden av staden Kobane, som höll stånd mot IS, trots Turkiets stöd till islamisterna.
Det är dags att välja sida.