På måndag är det Internationella kvinnodagen, mitt i pandemin. Undantagstillstånd. Allting är på nåt sätt ”före” corona, före det som är nu. Hur det blir efter vet vi inte, och kanske mest tärande av allt: ingen vet när detta ”efter” äntligen kan börja. När får vi andas ut? Hur mår ni mina systrar?
Europaparlamentet uppmärksammar kvinnodagen med parollen ”Vi är starka: Kvinnor leder kampen mot covid-19”. Vilket skämt. Vi är för fan trötta, kvinnorna som tagit smällen av covid-19. Det ska diskuteras ”kvinnligt ledarskap under kriser”. Vilka de ”kvinnor från fronten” som deltar i panelen är vet jag inte, men att det inte är en jävel från den verkliga fronten är självskrivet. Därifrån rapporteras i stället att hemtjänstpersonal i Västerås tvingats ta semester för att få covid-vaccin.
Redan före pandemin var den största arbetsmiljörisken för arbetarkvinnor stressrelaterade psykiatriska diagnoser. Utmattningssyndromen har ökat länge i takt med nedskärningar och privatiseringar. Allra hårdast drabbade var undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter.
Elinor Odeberg skriver i Katalys nya bibel ”Klass i Sverige” om kvinnors prekära arbeten och arbetarklassens förändring. Hon menar att det i verkligheten saknas straffrättsligt skydd för de arbetsmiljörisker som drabbar arbetarkvinnor; det finns nästan inga fall där arbetsgivare dömts för brister i den psykosociala arbetsmiljön. Nej, på kvinnodominerade arbetsplatser ”är vi varandras arbetsmiljö”. Där tar alla ”ansvar för att sprida god stämning” och håller skenet uppe tills vi rasar. För varje brutet ben som hamnar hos Arbetsdomstolen finns brutna psyken som aldrig kommer nånstans. Från den verkliga fronten rapporterar facken att rädslan att påtala missförhållanden ökat.
Ett år in i pandemin saknar samma yrkeskategorier möjlighet att jobba hemifrån och utsätts därför för smittorisk. De har hela året förlorat inkomster genom att tvingas sjuka sig vid minsta symptom. Många har blivit familjens enda försörjare. Vid fronten har arbetsbelastningen ökat, sommarsemestrar nekats och övertid beordrats.
Man dör inte av stress, men när det tippat över så kan man heller inte leva.
Arbetarkvinnans situation på arbetsmarknaden präglades redan före pandemin av lägre löner, högre andel otrygga anställningar och deltider i jämförelse med arbetarmän. Våldet mot kvinnor i hemmen ökar och vid fronten byggs då inget fuck-off kapital, inga möjligheter att packa och dra. Ingen skilsmässa är hjälpt av sjukskrivning och dina vänner som du inte träffat på ett år, nog tar det emot att ringa dom.
Man dör inte av stress, men när det tippat över så kan man heller inte leva. Kvinnors dubbelarbete, de samlade kraven från både arbetsliv och hem brukar ges som förklaring på de stora skillnaderna i ohälsotal. Redan före pandemin var risken för sjukskrivning för psykiatrisk diagnos efter familjebildning mycket högre för morsor. När nu situationen hårdnar på bägge fronter går många systrar sönder.
Parlamentets chefspanel, en klassamhällets parodi! De diskuterar ”kamp” och kvinnligt ledarskap vid ”fronten” medan de på botten rusar eller slängs mot väggen. Vi är så jävla trötta, kvinnorna som tagit smällen av covid-19.