Stagnation och inflation är två fenomen som inte brukar uppträda samtidigt. Men nu är de här: Enligt SCB var BNP-tillväxten andra kvartalet 2008 nere på 0,7 procent – sedan 1993 har så låga tillväxtsiffror bara uppmätts under två kvartal. Samtidigt var inflationen i juli uppe på 4,4 procent – högsta noteringen sedan 1993.
Det kallas stagflation och senast det plågade västvärlden var under oljekrisen på 1970-talet. När oljekartellen Opec radikalt höjde priset på olja ökade inflationen samtidigt som världen gick in i en lågkonjunktur. I dag känner vi igen tendensen genom kraftigt stigande råvarupriser, bland annnat på olja.
Stagflation är problematisk för penning- och finanspolitiken eftersom de klassiska verktygen för att bekämpa inflation är räntehöjningar och åtstramningar, medan stagnation bäst bekämpas med räntesänkningar och offentliga satsningar. Så vad göra?
Sveriges sätt att bemöta stagflationsrisken är ytterst motsägelsefull. På Finansdepartementet vill de gasa. Anders Borg säger att han vill satsa uppemot 30 miljarder i höstbudgeten på att blåsa liv i ekonomin, främst genom skattelättnader samt satsningar på infrastruktur och forskning. Riksbanksdirektionen vill däremot bromsa. Styrräntan höjdes i juli med 0,25 procentenheter till 4,5 procent, och riksbankschefen Stefan Ingves flaggar för ytterligare två räntehöjningar upp till 5 procent innan årsskiftet.
Som alla fordonsförare vet är det sällan lämpligt att gasa och bromsa samtidigt. Det är inte logiskt, och hur en ekonomi nära stagflation uppträder vid samtidig räntehöjning och budgetexpansion lär bli ett nytt forskningsfält. En gissning är att det resulterar i en ny våg av ekonomisk omfördelning. En försvarlig del av de 30 miljarderna går till skattesänkningar åt redan välbeställda, medan det ändå inte är en tillräcklig stimulans för att kompensera för räntehöjningen och många därför blir arbetslösa. Den höga inflationen urholkar de treåriga löneavtal som LO tecknade häromåret, samtidigt som räntehöjningen i sig belönar kapitalstinna framför skuldsatta.
Stagflationstendensen kan mycket väl vara ett övergångsfenomen – oljepriset har den sista tiden sjunkit något på grund av svagare världskonjunktur – och hur som helst påverkar inte svenska räntehöjningar Kinas efterfrågan på olja eller USA:s satsning på agrobränslen och har därför måttlig påverkan på den internationellt drivna inflationen.
Därför gör Finansdepartementet rätt i att stimulera ekonomin, men borde investera i gröna jobb i stället för onödiga skattesänkningar. Riksbanken gör däremot fel, den borde sänka räntan. Dessvärre är Riksbanken i stort sett förhindrad att göra det. Dess uppdrag är att ”upprätthålla ett fast penningvärde” och det målet får inte åsidosättas för att, exempelvis, främja tillväxt eller sysselsättning.
Riksbankens ensidiga inriktning liksom dess större självständighet från politiska beslut infördes 1999. Det var ett krav för medlemskap i EMU, men motiverades också av Sveriges erfarenheter från 1990-talskrisen och stöddes av en bred politisk majoritet.
I det läge som nu råder är det dock inte ens säkert att en gammal nyliberal som Anders Borg tycker att det är så kul med en självständig Riksbank. Det är hög tid att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över penningpolitiken.
