När regeringen nu vill skärpa lagen om skydd för företagshemligheter (se Arbetaren förra veckan och denna) anges som motivering att ”förutsättningarna för företagande har förändrats”. I utredningen ”Förstärkt skydd för företagshemligheter” konstateras att alltfler företag bygger sin verksamhet kring information och kunskap snarare än på traditionell industriell produktion, vilket gör dem mer sårbara för spioneri och stöld.
Utredningen tar alltså sin utgångspunkt i övergången till informationssamhället, där kunskap inte längre bara är en nödvändig resurs för varje form av produktion, utan där information i allt högre utrsträckning har blivit en vara i sig själv.
Denna förändring har lett till nya samhälleliga regleringar. I takt med informationens ökade ekonomiska värde har immaterialrätten – upphovsrätt och patent – stärkts världen över. Eftersom informationsteknologin har gjort spridningen av digital information så oerhört mycket enklare ställs lagstiftarna inför ständigt nya utmaningar. Exempelvis sade Fredrik Reinfeldt i förra valrörelsen om fildelning att ”man inte kan jaga en hel generation”, vilket inte hindrade regeringen att lägga ett lagförslag om att tvinga internetoperatörer att lämna ut namn på fildelare.
Informationskapitalismen skapar också nya förhållanden mellan företag och anställda. Det har talats till leda om hur viktiga de anställdas kunskaper är för den nya kapitalismen. I den mån det är sant har det dock en baksida. Regeringens utredare Anna-Karin Lundin konstaterar nämligen att kunskapsföretag har ”särskilda svårigheter att skydda sina företagshemligheter eftersom deras idéer och koncept i betydande omfattning grundas på de anställdas kunskap”.
De anställdas kunskaper är en tillgång för företaget men kan på ett ögonblick vändas till ett hot, nämligen om den anställde vill byta jobb till ett konkurrerande företag.
Utredaren konstaterar helt riktigt att det är svårt att ”dra en gräns mellan vad som är företagshemligheter och vad som i stället ska klassas som de anställdas personliga skicklighet, erfarenhet och kunskap” och landar i den märkliga slutsatsen att endast näringsidkaren själv kan ”avgöra vilken information som ska var hemlig”. Utredaren föreslår ökade utredningsbefogenheter och skärpta straff för den som röjer företagshemligheter; samtidigt som det alltså är ytterst godtyckligt vad som faktiskt är en företagshemlighet och vad som är allmängods; kunskap som borde tillhöra alla.
Lagförslaget är möjligen bra för de enskilda företagen men dåligt för samhället i stort. I det allmännas intresse ligger att informationen är fri. Det är genom fritt utbyte som innovationer skapas och framsteg sprids; inte genom tankemonopol.
Denna motsättning mellan det enskilda och det allmänna är ett centralt dilemma i informationssamhället och faktiskt i själva kapitalismen. En marxistisk dogm lyder att det privata ägandet av produktionsmedlen förr eller senare kommer att fjättra de allt mer socialt avancerade produktivkrafterna, och då skapa en revolutionär omdaning av ägandeförhållandena.
Där är vi inte. Men tesen tycks stärkas av de allt fler konflikter mellan det allmänna och det enskilda, det sociala och det privata, som informationssamhället ger upphov till. Regeringens vilja att låsa in det allmänna intellektet i det enskilda företaget måste motarbetas.
