Snart har ett halvår gått sedan EG-domstolens dom i Laval-målet kom den 19 december och sände chockvågor genom arbetarrörelsen i Sverige och övriga Europa. Plötsligt blev social dumpning genom löne- och villkorskonkurrens av utländska företag tillåten, utan att facken får vidta stridsåtgärder för att värna sina kollektivavtal.
Fortfarande finns starka motsättningar i arbetarrörelsen om vad som måste göras för att rädda vad som brukar kallas för den svenska modellen (men vad det egentligen handlar om är rätten att försvara likalöneprincipen, en så universell fråga som någon). Det visade sig inte minst på förra veckans LO-kongress, där LO-ledningen åkte på pumpen i denna viktiga fråga.
Ledningen för LO var snabbt ute med att det räcker att ändra svensk lagstiftning – utstationeringslagen och Lex Britannia – för att komma tillrätta med effekterna av Laval-domen. Genom den analysen slapp LO:s nu avgångna avtalssekreterare Erland Olausson leva upp till sina tidigare ord om att LO:s stöd till ett svenskt EU-medlemskap skulle upphöra om domen visar att EU:s regler är oförenliga med den svenska modellen.
Olaussons tolkning av domen blev snabbt också det socialdemokratiska partiets – och regeringens. När regeringen beslutade sig för att tillsätta en utredning om konsekvenserna av Laval-domen bjöd den in till trepartssamtal där LO och Svenskt Näringsliv fick säga sitt om direktiven för utredningen. Claes Stråth – generaldirektör för Medlingsinstitutet – tillsattes som utredare och med uppgiften att endast se över hur den svenska lagstiftningen kan anpassas. Själva EU-reglerna som låg till grund för domen, främst utstationeringsdirektivet, lämnas därmed åt sidan i utredningen.
Men LO:s tolkning delas inte av alla. Vänsterpartiet och en del socialdemokrater kräver att Sverige måste kräva garantier från EU för att den svenska modellen ska fortsätta vara tillåten. I september ska Sveriges riksdag ratificera Lissabonfördraget, vilket ger riksdagen ett lysande tillfälle att ta fördraget som ”gisslan” – att inte godkänna det innan antingen ett svenskt undantag eller, bättre upp, nya klausuler har införts i EG-rätten.
Även Byggnads, det LO-förbund som stred mot Laval i EG-domstolen, gjorde en annan tolkning av domen än LO-ledningen. De anser att både svensk lagstiftning och EG-rätten måste ändras för att garantera likalöneprincipen.
Efter en lång debatt på LO-kongressen förra måndagskvällen vann Byggnads en viktig seger mot LO-ledningen. Beslutet innebär att LO kräver av regeringen att den avvaktar med att lägga fram ratificeringen av Lissabonprotokollet till riksdagen innan Claes Stråths utredning är klar och redovisad den 15 december. Tyvärr är segern symbolisk. Dels för att Mona Sahlin redan har lovat att expediera Lissabonfördraget genom riksdagen trots de starka invändningarna, dels eftersom Claes Stråths utredning ändå inte kommer att uttala sig om annat än svensk lagstiftning och därmed inte lär göra riksdagsmännen så mycket klokare i frågan om Lissabonfördraget.
I vanlig ordning ser svenska riksdagen ut att bli en passiv transportör av EU-beslut. Hoppet står nu till irländarna. Om de röstar nej till fördraget denna vecka – och en del tyder på det – kommer saken i ett annat läge. Då – men hellre förr – öppnar sig en lucka för socialdemokraterna att tänka om och verka för att EU:s nya grundlag inte bygger på social dumpning.
