Det räcker med att ha ägnat klimatfrågan en ytterst förströdd uppmärksamhet för att inse att vi lever i en brytningstid. Om vi vill överlåta en igenkännlig, eller åtminstone beboelig, planet åt våra barn – och det vill vi – måste vi snarast möjligt upphöra med förbränning av olja, kol och naturgas.
Till och med vår borgerliga regering säger sig förstå detta. Det ledande oppositionspartiet har rent av gjort klimatet till ett av partiets mest prioriterade frågor.
Men uppenbarligen är det bara snack. I måndags ställde sig de borgerliga partierna och socialdemokraterna i Stockholms stadsfullmäktige bakom satsningen på ett gigantiskt motorvägsbygge, den så kallade Förbifart Stockholm. En motorväg som kostar (minst) 25 miljarder kronor och som givetvis kommer att öka utsläppen väsentligt – den ska bereda väg för en regional trafikökning på 80 procent.
Vi vet att det är bråttom att bryta våra samhällens kolberoende, ändå är ”alla” för Förbifarten (liksom andra motorvägsatsningar på andra håll i landet). Alla partier med två undantag. Alla kommuner och regioner. Vägverket. En kringfartsled har varit Stockholmspolitikernas våta dröm i årtionden, och äntligen ser drömmen ut att vara inom räckhåll.
Men tar man klimatfrågan på allvar – vilket ”alla” säger sig göra – finns inga logiska argument för ökad bilism i storstäderna. Visst, bilar kommer inte att vara bensindrivna i all framtid, men det är uppenbart att biobränslen inte kan ersätta all olja. Så småningom kan bilar drivas av el från vind och sol; men om de, i en avlägsen framtid, kan bli så många att det behövs fler vägar så är det ingenting som dagens politiker kan eller bör lösa. Vi har förstås ”tillväxtargumentet”. Motorvägar ger tillväxt, och utan tillväxt har vi inte råd att satsa på miljön. Men var och en kan se det bakvända i resonemanget: För att ha råd att minska utsläppen måste vi först öka dem.
Det hela är egentligen ytterst elementärt. Fordonstrafiken måste minska radikalt, särskilt i och mellan städer. Det måste ske genom ökad satsning på miljövänlig kollektivtrafik, överföring av godstransporter från väg till spår och höjda trängselavgifter. Och då finns inget behov av fler motorvägar. Och inga pengar till det heller.
Så vad är problemet? Vad är det som gör det så svårt dra logiska slutsatser av klimatutmaningen? Tunga industriintressen som inte är beredda att ge upp kortsiktiga profitmöjligheter är en förklaring. Men inte ens kapitalet vill väl egentligen ödelägga planeten?
Man tvingas ta till rent psykologiska förklaringsmodeller: Jo, det är smärtsamt att byta ståndpunkt, att inse att det man länge har förespråkat var fel. Framstegstankens tilltro till fler prylar, större vägar, mer tillväxt är djupt inpräntad i oss sedan flera generationer.
Men det måste bli slut med det nu. Framstegen måste ta sig andra uttryck. För det är våra barns jordklot som politikerna är beredda att satsa. De kommer att dömas hårt av historien om inte galenskaperna upphör.
Förhoppningsvis hinner logiken ikapp dem innan regeringens infrastrukturproposition kommer i september.
