Arbetsgivarna äger i Sverige rätten att leda och fördela arbete. Det vill inte säga lite. De bestämmer vad vi ska göra nästan hela dagarna, nästan varje dag. De bestämmer hur mycket pengar vi ska leva på. Visst, vi är ”fria” att lämna ett företag, men valsituationen består i stort sett av att byta ut en arbetsgivare mot en annan, med samma rättigheter att bestämma över våra liv.
Det finns några små inskränkningar i arbetsgivarnas ledningsrätt. Det finns en lag om att vi inte kan sparkas hur som helst, som ofta kringgås, det finns lagar kring arbetsmiljön. Det finns även en lag om ”medbestämmande”, som dock inte upphäver paragraf 32: Arbetsgivaren äger rätt att leda och fördela arbetet.
Vi har också rätt att organisera oss i fackföreningar, och ta strid för löner och villkor – men under kontrollerade former. Stridsåtgärder får inte vidtas under gällande kollektivavtal, facket måste iaktta varselregler och kan drabbas av tvångsmedling.
Det grundläggande förhållandet borde alltså vara uppenbart för var och en: Det är arbetsgivarna som har störst makt. För två år sedan publicerade Svenskt Näringsliv rapporten Den svenska modellen har kantrat, och de har sedan dess i tid och otid hävdat att det råder obalans på arbetsmarknaden – men till fackets fördel! Så mycket har de tjatat att de nästan tror att det är sant.
Men vad det handlar om är att mycket vill ha mer. I de förhandlingar som nu pågår om nytt huvudavtal mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv har de sistnämnda satt ner foten: ”Blir det inga förändringar av konfliktreglerna så blir det inte något nytt huvudavtal”, sade Svenskt Näringslivs vd Jan-Peter Duker till LO-tidningen i måndags.
Det kan tyckas märkligt, för den reformistiska fackföreningsrörelsen är redan en tämjd drake. I tisdags släppte Medlingsinstitutet förra årets konfliktstatistik, och den visar att trots att 2007 var det år med flest avtalsförhandlingar sedan början av 1990-talet ledde dessa förhandlingar bara till tre strejker, i vilka sammanlagt drygt 11 000 arbetsdagar försvann. I historisk belysning och vid en internationell jämförelse är det ytterst få konflikter.
Nu är det inte själva stridsåtgärderna som står i centrum för Svenskt Näringslivs krokodiltårar om obalansen på arbetsmarknaden, utan varslen om stridsåtgärder. Dessa är till för att förbereda parterna på stridsåtgärder, men Svenskt Näringsliv uppfattar dem som hot och vill förbjuda varsel under medling. I en ny rapport, En konfliktfri avtalsrörelse? som presenterades i måndags, skriver organisationen: ”Arbetsgivarsidan har skrivit på avtal ’med kniven på strupen’, det vill säga med ett överhängande hot om stridsåtgärder. Parterna har inte varit jämbördiga”.
Men Medlingsinstitutet visar att inte heller konfliktvarslen har ökat i någon nämnvärd grad. Under de senaste avtalsrörelserna har det lagts 14–15 varsel, förra året var det 25. Ingen hög siffra, med tanke på att över 500 avtal slöts. Dessutom är Svenskt Näringsliv riktigt goda kålsupare. I rapporten beskrivs ”de varsel som förekom under riksavtalsförhandlingarna om nya kollektivavtal 2007 inom Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer”, påstår de. Men förra årets mest uppmärksammade strejkvarsel, som lades av Handels efter att Svenskt Näringslivs styrelse förvägrat sin medlemsorganisation Svensk Handel att teckna avtal – finns inte med i rapporten! Den passade väl inte syftet att beskriva facket som konfliktalstrande.
LO borde genast dra sig ur förhandlingarna om ett nytt huvudavtal. De kan inte förhandla om de få rättigheter som det organiserade arbetet har kvar.
