Den sju veckor långa sjuksköterskestrejken 1995–1996 för 5000 kronor mer i lön fick ett förvånande slut: Fackordföranden Eva Fernvall undertecknade ett avtal där lönerna skulle sättas individuellt i lokala förhandlingar. Trots svekdebatt tystnade snart kritikerna eftersom det gav resultat: snittlönerna ökade ganska kraftigt kommande år. Fernvall har sedan fortsatt predika den individuella lönesättningens evangelium, trots betydligt mer beskedliga resultat på senare år. När det i somras visade sig att sjuksköterskornas löner ökat med mindre än 2,5 procent tre år i rad startades namninsamlingar för att riva upp tillsvidareavtalet. Fernvalls efterträdare Anna-Karin Eklund stod emot kraven, men skärpte tonen.
– I år är det upp till bevis. Fungerar det inte måste vi omvärdera avtalet och satsa på vanliga, traditionella förhandlingar, sade hon till Dagens Nyheter den 14 juni.
Uppenbarligen levde inte motparten, Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, upp till bevis, för den 31 oktober sade Vårdförbundet upp avtalet, som slutar gälla den 31 mars.
Visserligen vill Vårdförbundet att lönebildningen ska fortsätta vara lokal, men liksom inte lika lokal… Det börjar likna ”vanliga, traditionella förhandlingar”. Förbundet kräver ett tvåårigt avtal med en lönehöjning på 3400 kronor till alla medlemmar. Det kräver lägstalöner. Det kräver kortare arbetstid för nattarbete. Och SKL svarar, lika ”traditionellt”: ”omodernt”, ”orimliga krav” (DN Debatt i tisdags).
Även Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund skrev under ett långt avtal utan invididuella lönegarantier 1996, trots protester i medlemskåren. Men förbunden övertygades av arbetsgivarnas löften om att uppvärdera lärarlönerna, som skulle tillåtas öka 10 procent mer än övriga kommunala löner. I det följande femårsavtalet från år 2000 lovades löneökningar på 20 procent.
Resultatet blev dock beklämmande; under dessa tio år ökade lärarlönerna mindre än genomsnittet i kommunala sektorn. Trots detta tecknades ett nytt avtal 2005 med individuell lönesättning. Men när förhandlingarna startade igen sommaren 2007 hade lärarförbunden tröttnat. I ett rekviem över ett drygt decenniums misslyckad lönestrategi skrev de i höstas: ”En initial skepsis vid införandet av det nya lönesystemet [har] efter tolv år ersatts av en misstro mot hanterandet av lönesystemet.”
Först den 28 januari tecknades ett nytt avtal, och nu innehåller det åtminstone siffror på genomsnittslig löneökning motsvararande normen i förra årets avtalsrörelse.
Vad vi förhoppningsvis ser är alltså dödförklaringen av individuell lönesättning som facklig strategi. Men ett frågetecken återstår. Hur kunde syrrorna hoppa upp ett steg lönemässigt, medan lärarna stampar kvar i akademikernas lönebotten?
Förmodligen beror det på Vårdförbundets långvariga strävan efter yrkeslegitimering. Denna reglering av utbudet skapade en arbetskraftsbrist som drev upp lönerna, och i ett sådant historiskt speciellt läge är det förstås till nytta med ett avtal utan lönetak. Men tiderna förändras; när de till slut inser vikten av ett lönegolv förskingras Eva Fernvalls dubiösa arv.
Lärarförbundens uppmärksammade kamp för att skolorna ska anställa endast utbildade lärare bör ses i det ljuset. Det grundar sig inte främst i omsorg om eleverna, utan i omsorg om kollegiets löneutveckling.



