Det är inte lätt att känna fullt demokratiskt förtroende för Venezuelas president Hugo Chávez; det försvåras av hans pompösa, självupptagna stil, hans nära allianser med odemokratiska figurer som Fidel Castro och Irans president Mahmoud Ahmadinejad, hans ibland hårda ord och åtgärder mot oppositionella, hans tendenser till svågerpolitik och korporativism. Det kan inte förnekas att Chavez är tillsatt på demokratisk väg, men samtidigt är det enklare att bekänna sig till demokratin om den går ens väg, vilket hittills alltid varit fallet för Chávez.
Sett i det sammanhanget välkomnar jag valresultatet i söndagens omröstning om en ny konstitution i Venezuela. Att Chávez tackade sina motståndare och sade att det var bättre att förlora knappt än att vinna knappt, höjde mitt och mångas förtroende för presidenten. Det var en seger för demokratin i detta konfliktfyllda land, och kan på sikt rent av gynna den ”bolivarianska revolutionen”.
Om många tvivlar på Hugo Chávez demokratiska sinnelag finns däremot inget tvivel om att den borgerliga oppositionen brister i trovärdighet. Kuppförsöket 2002, den av arbetsgivarna påbjudna ”generalstrejken” 2003 och senare valbojkotter har visat att oppositionen inte bara är notoriskt opålitlig, utan också klantat bort möjligheter till medinflytande. Oppositionens agerande är en del i förklaringen till de repressiva inslagen i det konstitutionsförslag som nu föll, som starkare presidentmakt över militären och tuffare undantagslagar. Men även om dessa delar, liksom möjligheten till obegränsat antal omval för presidenten, inte skulle ha ökat demokratin vore det inte heller, som borgare i och utanför Venezuela påstått, något som hotade Venezuelas pluralistiska statsskick.
Sällan nämns hur konstitutionsförslaget även skulle ha bidragit till att fördjupa demokratin och den sociala delaktigheten. Genom direktdemokratiska råd på lokal nivå, förkortad veckoarbetstid från 44 till 36 timmar, förbud mot diskriminering på grund av sexualitet och hälsotillstånd, sänkt rösträttsålder från 18 till 16 år, en trygghetsförsäkring för människor i informella sektorn, gratis universitetsundervisning, avskaffad självständighet för centralbanken, lagskydd åt andra ägandeformer än privata (kollektiva, sociala och offentliga) och så vidare, skulle Venezuela ha kunnat bli ett bättre samhälle. Även om konstitutionens proklamerade socialism kanske vore att lova för mycket.
Orsaken till förlusten tycks vara ett lågt valdeltagande – 44 procent av väljarkåren stannade hemma – främst till följd av sämre mobilisering bland Chávez fattiga stödtrupper. En förklaring kan vara att omröstningen handlade om för mycket på en gång, varav en del hade kunnat tas i parlamentet och annat rörde stora frågor, som införandet av ”socialistiskt stat”, utan att det gavs tillräckligt med tid till diskussion på gräsrotsnivå. Det menar Tariq Ali, vars nya bok Pirates of the Carribean: Axis of Hope handlar om Hugo Chávez och bolivarianismen.
Vad som nu behövs, menar Ali i Counterpunch, är en öppnare debatt om orsakerna till förlusten och vägen framåt, samt att kollektivisera ledarskapet. Kanske kan förlusten leda till att den kraftiga fokuseringen på en person bryts, vilket vore en välgärning; det största i den ”bolivarianska revolutionen” är inte Chávez person, utan nya sociala rörelser på gräsrotsnivå, utvecklingen mot lokal rådsdemokrati, de över 100 000 arbetarkooperativen. Den revolutionen har större verkningsgrad än en konstitution, även bortom 2012 när Chávez, som det ser ut nu, avslutar sin presidentperiod.
